Se men inte lära SvD 97-05-21

Mycket snart kommer en vändning, lät Ams-chefen Göte Bernhardsson förstå då han i går presenterade sin vårprognos över arbetslösheten. Visserligen beräknas den öppna arbetslösheten i år bli 8,4 procent - endast 0,1 procentenhet lägre än 1996 och en halv procentenhet mer än i regeringens vårbudget - och visserligen beror förbättringen till stor del på att antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökar, men utvecklingen går åt rätt håll, menade Bernhardsson.

År 1998 beräknas den öppna arbetslösheten sjunka till 7,1 procent. Ams har inte nödvändigtvis fel, även om dess statistik är så uppbyggd att stora grupper arbetslösa göms undan och även om vårprognosen visar att förbättringen till stor del beror på att många lämnar arbetskraften snarare än får arbete. Den öppna arbetslösheten kommer att minska som en följd av en förbättrad konjunktur.

För dem som med konjunkturens hjälp tar sig in på arbetsmarknaden är detta naturligtvis utmärkt. Men den verkligt viktiga frågan är inte hur många som med konjunkturens hjälp kan få arbete, utan hur många jobb som tillkommer oaktat konjunkturuppgången.

När en femtedel av den arbetsföra befolkningen på ett eller annat sätt står utanför den ordinarie arbetsmarknaden borde det vara uppenbart att problemet inte är konjunkturellt och att lösningen på problemet därför inte är att konjunkturen vänder.

Den nuvarande regeringen har inte någon sammanhängande politik i denna fråga som, enligt statsministern själv, är regeringens viktigaste. Grovt uppdelat kan regeringen välja en av två vägar: Den kan arbeta utifrån hypotesen att Sverige drabbats av en depression och att denna depression bara kan hävas med en stimulans av efterfrågan av traditionellt snitt.

Om så är fallet är strukturella förändringar, t ex för att göra arbetsmarknaden mer flexibel, av underordnad vikt. Det finns mycket som talar för att denna väg bara leder till inflation, höjda räntor och nya budgetunderskott, men den är åtminstone teoretiskt sammanhängande.

Väljs inte denna väg är alternativet att föra en låginflationspolitik, vilket bl a innebär ett slut på budgetunderskotten och en stram penningpolitik. Om detta inte skall resultera i arbetslöshet krävs dock att ekonomin, och framförallt arbetsmarknaden, ges större svängrum.

Konkret innebär detta att arbetsmarknaden måste avregleras och att ett något mer långsiktigt mål är att minska skatteuttaget.

Regeringen Persson är inte förmögen att göra detta val. Visserligen bedrivs låginflationspolitik, men utan några strukturreformer och i kombination med rejäla skattehöjningar. Resultatet blir att medborgarna kläms från två håll: på ena sidan en skattehöjande och åtstramande stat, på andra sidan en förstelnad och exkluderande arbetsmarknad.

Av detta följer arbetslöshet.

Samma dag som Ams presenterade sin vårprognos hölls ett seminarium om svensk och amerikansk arbetsmarknad i Stockholm. Professor Assar Lindbeck uppmanade där regeringen att lära av USA:s förmåga att skapa arbeten i privat sektor, men också av den bristande förmågan att förbättra förutsättningarna för lågutbildade.

Och vi kan lära av USA. Det är ett faktum att den amerikanska arbetslösheten är låg. Det är ett faktum att den stora majoriteten av de arbeten som skapats i USA betalas bättre än genomsnittet. Det är ett faktum att den låga amerikanska arbetslösheten har uppnåtts samtidigt som invandringen varit hög. Det är ett faktum att de grupper som bär den tyngsta bördan av den svenska arbetslösheten, dvs ungdomar och invandrare, i USA inte har större svårigheter än andra att få jobb.

Den svenska regeringen kommer utan tvivel att ägna Ams statistik större uppmärksamhet än de amerikanska framgångarna. Skatteminister

Thomas Östros tillbakavisade i denna anda omedelbart Assar Lindbecks uppmaning. Vilka bevekelsegrunderna för ett sådant beteende än må vara är det faktiska resultatet ett institutionaliserat förakt för medborgarna.