Dennis bok

Carl A Hamilton

Carl A Hamilton om EMU

Home



Kronkrigarna från valutafronten firar Poltavaföreningen höll möte.
Carl A Hamilton

Aftonbladet 22/11 2002

De gamla frontkämparna från hösten -92 hade återsamlats för att fira tioårsdagen av kronfallet. Eftersom det skulle bli seminarium på hög akademisk nivå inledde kronförsvarets andlige fader, professor Tson Söderström, med att spika slutsatserna. Så att ingen osäkerhet skulle råda

. – Det blev en mycket låg kostnad för kronförsvaret. Skadorna var ytterst begränsade. Vilket var vetenskapligt bevisat. Av honom själv.

Gruppfotografering vidtog med Bildt, Dennis, Bäckström och de andra från depressionens glada dagar. Man var helt enig om det väsentliga: Stålbadet hade rivit gott.

Så försjönk man i minnen. De fega danskarna som hade röstat nej till Maastricht. De fega engelsmännen som hade låtit pundet flyta. De fega italienarna. De fega spanjorerna. Mazepa kosackhövdingen. Flykten över Dnjepr.

Någon la på en overhead över svensk inflation under 1900-talet. Den visade stabilt hög inflation med fast valuta och låg inflation med rörlig valuta. Slutsats? Med utsträckt arm och hel hand pekade den förre statsministern Bildt rakt söderut:

– Jag tror fortfarande på en stabil valuta!

Full text

Nytt möte med Poltava-föreningen år 2005

En rad namnkunniga personer analyserar faktorerna bakom bank- och fastighetskrisen i boken ”Vad kan vi lära av kraschen? Bank- och fastighetskrisen 1990-1993”.

Den senaste i raden av Poltava-föreningens skrifter

Tomas Fischer: Med Bildt mot Poltava, Aftonbladet 1991-12-22


Olle Svenning om Bengt Dennis
Aftonbladet 1998-10-04

”Kritiken mot Persson inifrån partiet är genant anonym med Nalin Baksi som engagerat undantag. Annat var det, som vi brukar säga, på Tage Erlanders tid. Efter valnederlaget 1966, stort som Perssons, krävde Bengt Dennis öppet partiordförandens avgång. Dennis blev med tiden riksbankschef.”


En vass sten i Carl Bildts sko (Carl Hamilton)
Journalisten Tor Wennerberg på Aftonbladets kultursida 1998-09-12

Carl Hamilton och Dag Rolander: Krönika II: från Silicon Valley till Ådalen - Att leda Sverige in i krisen: moral och politik i nedgångstid, Isis Förlag, 1998. ISBN: 91-88602-68-0

När Carl Bildt förra året återvände från Bosnien till den svenska politiska vardagen föll borgerliga ledarskribenter på knä och drog med sig stora delar av journalistkåren i denna tillbedjan. Hjälten var tillbaka. Nu skulle det bli ordning på svensk politik.

I Aftonbladet fanns emellertid kolumnisten Carl Hamilton, tillika regeringen Bildts absolut skarpaste kritiker när det begav sig. Nu var han ofin nog att just som Bildt stegade in i det bländande strålkastarljuset påminna om vissa enkla, men starkt besvärande, förhållanden.

Bildt hade ju faktiskt styrt Sverige under tre år, och de unisona hyllningarna borde inte få skymma det faktum att han var ansvarig för en ekonomisk härdsmälta:

"På tre korta år förvandlades Sverige. Från full sysselsättning till massarbetslöshet. Närmare 60.000 små och medelstora företag gick i konkurs. Hela banksystemet drevs till bankrutt. Tre år i rad med krympande ekonomi. Statsfinanserna bombades sönder och samman. Detta är fakta. Och fakta sparkar."

Krönikan om Bildts hemkomst är redan en klassiker i svensk journalistik, och jag föreställer mig att Carl Hamilton ligger och skaver som en vass sten i Carl Bildts skor.

Gång på gång har Hamilton i sina krönikor påmint om vad den borgerliga regeringen åsamkade landet under sin korta tid vid makten. Det temat, och kravet på personligt ansvarstagande för katastrofala beslut, finns med i den andra samling Hamilton-krönikor - Krönika II - som nu kommer i bokform, i lagom tid före valet.

Det Hamilton skriver om den svenska rasismen på hög nivå är lysande (fallet med den svenske medborgare som torterades av tunisisk polis utan att UD agerade; medborgaren råkade vara av algeriskt ursprung), och han lyckas gång på gång med just det som är kolumnistens uppgift: att lyfta fram sådant som förtigs i det offentliga samtalet.

Hamiltons återkommande exempel på maktfullkomlighet är Peter Wallenberg och dennes direktörsklubb (de 101 dalmatinerna).

Följden av Wallenberggruppens extremt starka maktposition i svenskt näringsliv blir, skriver han, "låg tillväxt, fallskärmsdebatter och ibland komiska klavertramp bland finansfurstarna". Näringslivet tyngs ner av "föråldrade strukturer och en kvävande maktkoncentration".

En enkel motåtgärd - helt i linje med marknadsliberala ideal - vore att avskaffa skillnaden i rösträtt mellan olika aktier. Då skulle luften snabbt pysa ur den wallenbergska maktballongen.

Men bortsett från Hamilton själv finns det knappast någon liberal samhällsdebattör i det här landet som har synpunkter på Wallenbergs makt, trots att det borde vara en självklarhet för varje sann liberal att vara precis lika kritisk mot privat maktkoncentration som mot offentlig.

Mot den svenska storindustrins åderförkalkning ställer Hamilton Silicon Valleys entreprenörskultur som tydliggörande kontrast. Beskrivningen av Silicon Valley känns i och för sig starkt idealiserad. Hamilton berör inte den högteknologiska industrins flitiga utnyttjande av extremt lågavlönad arbetskraft längre ner i produktionskedjan, och inte heller den enorma roll skattebetalarnas subventioner spelat för att möjliggöra den informationsteknologiska utvecklingen i USA, främst genom Pentagons beställningar av vapensystem.

Å andra sidan fungerar skildringen av Silicon Valley effektivt som motbild till den "feodalt organiserade kapitalismen" i Sverige.

Man kunde kanske uttrycka det så: med vänner som Carl Hamilton blir kapitalismens behov av fiender starkt reducerat.

Krönika II innehåller också en nyutgåva av Att leda Sverige in i krisen, som Hamilton skrev tillsammans med Dag Rolander medan Bildt fortfarande satt vid makten. Den har länge varit slutsåld och det är inget mindre än en kulturgärning att den nu blir tillgänglig på nytt. För alla som vill förstå den situation vi befinner oss i nu, och hur vi hamnade där, är denna lilla skrift helt oundgänglig.

Att leda Sverige in i krisen skildrar hur den borgerliga regeringen tog över en ekonomi som var på väg in i en kris. Men i stället för att ta itu med situationen på ett vettigt sätt menade Bildt och Anne Wibble att det nu skulle bedrivas normpolitik, med fast krona och en befolkning som skulle fås att "hata inflationen".

Under tre år bekämpade Bildt-regeringen tillsammans med riksbankschefen Bengt Dennis intensivt en inflation som inte längre existerade, och försvarade en övervärderad krona med fantasihöga räntor. Ekonomin var i akut behov av ökad efterfrågan. I stället stramades den åt i flera vändor.

Två gånger tömdes dessutom valutareserven för att ge de svenska storföretagen möjlighet att krypa ur sitt kroninnehav; de enorma devalveringsförlusterna fick skattebetalarna ta.

Det Sverige drabbades av var ingen allmän kris, det var inte "systemet" som brakade samman. I stället handlade det om en problematisk situation (lågkonjunktur) som på grund av konkreta personers - främst Bildt, Wibble och Dennis - lika konkreta beslut förvandlades till en djup depression.

Men en depression som för Carl Bildt och hans nyliberala teknokratgäng var ändamålsenlig: "Det stora budgetunderskottet är det främsta medlet för att säkerställa systemskiftet på lång sikt", konstaterar författarna.

Fortfarande upprepas det ständigt på borgerliga ledarsidor att nittiotalskrisen beror på "två årtionden av missgrepp" under sjuttio- och åttiotalen. Som Hamilton och Rolander påpekade redan 1993 visar den frasen bara att det personliga ansvaret endast gäller för "depressionens kanonmat", arbetslösa och småföretagare i konkurs, men "inte de politiker som lett Sverige in i krisen".

Inte minst viktigt med Hamiltons och Rolanders beskrivning av hur den borgerliga regeringen ledde Sverige in i krisen, är att den på ett kusligt sätt visar vad som kan hända i mycket större skala när EMU blir verklighet. Om en liknande kris drabbar Sverige som medlem av Euroland så "kommer det, till skillnad mot 1992, inte att finnas någon nödutgång", som författarna konstaterar i ett nyskrivet förord.

När den svenska kronan tilläts flyta i november 1992 innebar det räddningen för svensk ekonomi. Den möjligheten kommer inte längre att finnas om Sverige går med i EMU. Enda alternativet skulle då vara kraftigt sänkta löner - med andra ord, att fackföreningarna krossas. Att tvinga på Europas länder gemensam valuta och orubblig prisstabilitetsnorm är likvärdigt med att upphöja thatcherismen till statsreligion i hela Euroland.

Den verkligt viktiga politiska framtidsfrågan är Sveriges eventuella medlemskap i EMU. Just därför har den inte tillåtits bli en valfråga. Men så fort valet är över kommer den fullständigt dominera svensk politik. Det finns ett starkt stöd för EMU-medlemskap bland makteliterna, och för dem utgör den allmänna opinionens massiva motstånd mot valutaunionen ett s k pedagogiskt problem. Och pedagogiska problem har de för vana att försöka lösa genom stora doser propaganda.

Den som redan nu vill vaccinera sig mot den flod av EMU-propaganda som vi snart riskerar drunkna i gör därför rätt i att läsa Hamiltons krönikor i ämnet och nyutgåvan av mästerverket Att leda Sverige in i krisen.

Tor Wennerberg


Dennis dömer ut fasta växelkurser
Dagens Industri 98-10-30

För att undgå finansiella kriser: Undvik fast växelkurs, ha en sund ekonomi, kontrollera inflationen, och ge incitament för försiktig kreditgivning.

Om krisen ändå kommer: Agera i tid (men inte för tidigt), visa öppenhet i problemhanteringen och skapa politisk enighet om krisåtgärderna.

Receptet är före detta Riksbankschef Bengt Dennis, och levererades på torsdagen vid ett seminarium om centralbankers roll vid finansiella kriser.

Enligt Bengt Dennis finns bara tre trovärdiga växelkursregimer: Sedelfond, flytande växelkurs och medlemskap i valutaunion. Att hålla en fast växelkurs, som Sverige gjorde fram till 1992 och som fick Riksbanken att höja räntan till 500 procent, döms alltså ut av den ansvarige för kronförsvaret 1992.

Trenden är tydlig världen över, man går mot mer flexibla system. Alternativt går man mot den andra extremen och inrättar sedelfonder, säger Bengt Dennis.

En sedelfond innebär att det egna landets valuta knyts till en utländsk valuta, och att de utestående sedlarna och mynten helt täcks av en reserv i den utländska valutan.

Ett stort problem är att ekonomiska aktörer vet att centralbanken och staten står som garant för det finansiella systemet, och därför tar större risker än de annars skulle gjort, det så kallade moral hazard-problemet.

Vill man inte ta risker bör man betala för det, inte lägga ansvaret på någon annan , sa Nils Lundgren, chefsekonom på Nordbanken.

Enligt Nils Lundgren brukar politiker, särskilt i kristider, sträva efter att försöka ta bort risker med hjälp av regleringar och förbud. Sådana åtgärder gör inte att riskerna försvinner, det skapar bara moral hazard. Fasta växelkurser exempelvis innebär bara att staten tar över risken för förändringar i de relativa priserna från företagen.


Bankstyrelsen borde ha avgått
VIKTOR MUNKHAMMAR
Brev Till Redaktören
Svd 98-03-16

Utan att vilja gå in på pajkastningen mellan å ena sidan förre riksbankschefen Lars G Wohlin och å den andra hans kollega Bengt Dennis, förre finansministern Kjell-Olof Feldt och f d styrelseordföranden i S-E-Banken Curt G Olsson vill jag erinra om den sistnämndes roll i den s k bankkrisen för några år sedan.

Den drabbade mig och min familj jämförelsevis hårt. Jag hade nämligen, på inrådan av min dåvarande rådgivare i banken, köpt 1 000 aktier i S-E-Banken för cirka 65 kronor per aktie, för att komma i åtnjutande av bankens personliga rådgivartjänster för aktieägarna. Aktiens värde steg därefter ganska snabbt till cirka 120 kronor per aktie. Jag jublade, trodde mig ha gjort Klippet!

Därefter inträffade bankkrisen. På förfärande kort tid sjönk aktiens värde till 9 kronor per aktie, ja, den var till och med nere i 6 kronor. Dumt nog sålde jag då i panik i stället för att ha ''is i magen'' och avvakta.

Men det delade jag med många, inte minst bankens egna pensionsfonder för de anställda, till och med flera bankanställda. Det blev inte bättre genom ett uttalande av bankens dåvarande vd Björn Svedberg, som menade att ingen visste hur lågt aktiens värde kunde sjunka. Konkurs eller statligt övertagande var alternativen.

Nu har aktien stigit till omkring 115 kronor per aktie. Vi behöll, jag och min familj, 400 aktier, men har likväl förlorat åtskilliga tiotusentals kronor på en inkompetent bankledning.

Under denna tid satt styrelseordföranden Curt G Olsson kvar, liksom hela styrelsen i övrigt, och låtsades som ingenting. De menade att det var deras skyldighet att kvarstanna för att reda upp situationen. Enligt min åsikt kunde denna möjligen gälla koncernchefen Svedberg, som tillsatts kort före, men ingalunda styrelsen, med denne Curt G Olsson som ordförande. Han skulle varit hederlig och sagt: ''Vi har misslyckats och tar nu konsekvenserna av vår felbedömning och avgår.'' I stället satt Curt G Olsson och hans styrelse kvar år efter år som om ingenting hade hänt.

Jag kan i sammanhanget inte låta bli att citera Gustaf von Platens åsikt i första memoardelen ''Resa till det förflutna'' om denne Curt G Olsson, som på sin tid även var ordförande i Svenska Dagbladets styrelse. På sidan 288 står det:

''Det är inget fel på hans intelligens och han utstrålar svensk hederlighet, men samtidigt ger han alltid intryck av att vara kamrer i Sparbanken i Kristianstad.''


Riksbanken: Storföretag vann på kronförsvaret
JOHAN SCHÜCK i DN 98-10-20

Statens förlust har överdrivits, skriver Bengt Dennis i sin bok. Statens nettokostnad för försvaret av kronkursen under hösten 1992 blev 14 miljarder kronor. Summan blir lägre än vad som ofta hävdats i debatten, när även statens kursvinster och ränteintäkter räknas in. Det hävdar förre riksbankschefen Bengt Dennis i sin nyutkomna bok 500 % (Bokförlaget DN).

Av nettokostnaden kan åtta miljarder kronor hänföras till Riksbankens interventioner till stöd för kronkursen. Brutto uppgick kostnaderna för upplåning i samband med kronförsvaret och övergången till rörlig växelkurs till cirka 55 miljarder kronor. Men mot dem ska ställas att Riksbanken fick 9,5 miljarder kronor i terminspremier och ränteinräkter på 37 miljarder kronor på värdepappren i den negativa terminsposition som byggdes upp under kronförsvaret, betonar Dennis.

Därutöver kan sex miljarder av kostnaderna för försvaret av kronkursen hänföras till Riksgäldskontoret. Den uppstod genom att 225 miljarder kronor i utländsk valuta lånades upp för Riksbankens behov, varav dock endast mindre del senare kom att användas för kronförsvaret. Bengt Dennis medger dock att en möjlig felkälla, som består i att kostnaderna för statens terminskontrakt har fått schablonberäknas. Men han tror inte att den totala kostnadsbilden har påverkats.

Vem som tjänade på kronförsvaret är svårare att säga än vem som fick betala. Förre riksbankschefen kan inte ge något heltäckande svar, men hänvisar till en ny kalkyl av riksbanksekonomen Robert Bergqvist (numera vid SEB, liksom Dennis) som slutar i en valutakursvinst för den privata sektorn på cirka sju miljarder kronor.

De svenska storföretagen klarade sig emellertid mycket olika, när kronförsvaret rasade samman den 19 november 1992. Bengt Dennis har för sin bok låtit SIX göra en särskild databearbetning av boksluten för företag på börsens A-lista vad gäller kursvinster och kursförluster under 1992 och 1993. Resultatet visar att förlusterna var större än vinsterna. Det rör sig om kursförluster på 2,9 miljarder kronor 1992 och 1,8 miljarder kronor 1993 mot kursvinster på 1,1 respektive 1,2 miljarder kronor.

Till de största förlorarna hör Trelleborg och SAS (som dock inte fanns med på A-listan). Främsta vinnare var Astra, Electrolux och Pharmacia. Antalet förlorare var dock betydligt större än vinnarna. Vissa av storföretagen var mycket aktiva på valutamarknaden under hösten 1992 och bedrev en egen tradingverksamhet, alltså köpte och sålde valutor i spekulationssyfte. Dennis utpekar Stora, Electrolux, ABB, Trelleborg, SCA, Volvo och Modo som de mest aktiva och menar att deras positionstagande på valutamarknaden ofta gick på tvärs mot Riksbankens önskemål.

Det är svårt att med exakthet säga vilka aktörer på valutamarknaden som gjorde vad under hösten 1992. Men förre riksbankschefens bild är tämligen klar: under augusti-september var det främst svenskar, därefter övervägande utlänningar som spekulerade mot kronan. I november, direkt före kronfallet, var både svenska och utländska aktörer aktiva på marknaden, enligt Dennis.

Så långt handlar det endast om effekterna av kronförsvaret för staten och för enskilda företag. Men någon bedömning av den totala samhällsekonomiska effekten låter sig knappast göras, anser Dennis. Det innebär också att han förhåller sig avvaktande till påståenden om att kronförsvaret var en investering i framtida trovärdighet.


Top of Page
Början på sidan