|
EMU kan hota freden i Europa
Margit Gennser och Hans Wallmark, DN 30 oktober 1995
Tystnadens strategi om EMU
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-08-11
Det här med EMU är inte lätt. Rentav svårt! Så mycket angelägnare att därför föra ett fritt meningsutbyte om för- respektive nackdelarna. Statsminister Göran Persson menar att en europeisk valutaunion i grunden är någonting större än EG/EU-medlemskapet vi tidigare haft en folkomröstning om.
Sannolikt har han rätt.
Dessutom menar s-ledaren att en monetär utvidgning i sig förutsätter ett omfattande politiskt samarbete. Kanske kan konturerna av ett Europas Förenta Stater skönjas?
Även på den punkten verkar hans resonemang rimligt.
Förespråkarna pekar på behovet av stabilt penningvärde; Europas ekonomier måste harmoniseras för att bli effektivare. Somliga socialdemokrater, ingalunda bara svenska, drömmer också om att kunna driva underskottspolitik inte bara i ett land utan på hela kontinenten.
Motståndarna varnar för vad som kan hända ifall projektet sätts igång och sedan efter en tid måste avbrytas. Hur mycket kan då komma att riskeras? Går det att återvända till enskilda valutor om en gemensam visar sig misslyckad?
Och vad händer ifall EMU-beslutet genomtrumfas utan folklig förankring, finns inte risken att ilskan och besvikelsen går ut över hela det europeiska samarbetet som sådant? Kan det vara så att själva EG/EU hotas av EMU?
De ledande partierna i Sverige har förklarat att ett eventuellt inträde skall avgöras av riksdagen. Någon folkomröstning sägs inte behövas. Då kan man ju också tycka att det är rimligt att politikerna kan tala för sin sak. Inte bara trycka på en knapp när den dagen kommer. De 349 riksdagsmännen kan näppeligen vara omedvetna om att många har funderingar kring en kommande valutaunion. Ja, i själva verket är det åtskilliga som offentliggjort sina tvivel.
Snart sagt varje ledande ekonom, både till höger och vänster, anser att Sverige skall avvakta alternativt inte alls ansluta sig. Betydande industrimän som Trelleborgs och Getinges Rune Andersson avvisar tanken på en europeisk enhetsvaluta. Flera pressröster som i många år varit hängivna förespråkare för svenskt EG- och sedan EU-medlemskap ställer sig nu avvaktande till denna utvidgning.
Enligt en undersökning utförd av Dagens Politik är hela 40 procent av de moderata väljarna skeptiska (det innebär att var tionde person man möter på stan statistiskt sett är en EMU-kritisk moderat).
Av dessa anledningar kunde det vara intressant att se hur en del moderata riksdagsmän ser på saken. Sagt och gjort. Sex frågor sammanställdes i slutet av juni. Brevet ivägsändes till ett tjugotal ledamöter (en fjärdedel av riksdagsgruppen på 80 personer). Erfarenheterna säger att politiker brukar vara ganska snabba på att svara, men med tanke på sommaren fick de i alla fall fyra veckor på sig.
Sju stycken har bemödat sig om att skriva några rader! I och för sig klagas det på Posten. Men är det rimligt att 18 personer, tillika alla moderata politiker, skulle drabbas? Eller har kanske deras svar försvunnit i hanteringen?
Det måhända är så att de har ruskigt mycket att göra - måla om sommartorpet, åka på utskottsresa eller klippa ut ICA-kuponger ur reklamblad - att de inte haft tid? Tänkbart. Samtidigt har dessa personer dykt upp i andra sammanhang. De har svarat på frågor i andra tidningar. Låtit sig intervjuas. Publicerat debattinlägg. Besökt företag.
De finns och verkar bevisligen.
Kort sagt; de vill göra mycket utom att svara på sex frågor om EMU.
Efter ett tag uppdagades orsaken till den på många sätt märkliga och oväntade bristen på talträngdhet: Av varandra oberoende källor fäste uppmärksamheten på det faktum att det utgått ett meddelande från det moderata riksdagskansliet att ledamöterna inte borde svara på enkäten!
Och många av dem som framtiden skall säga ja eller nej till EMU - fatta ett beslut som kan medföra enorma konsekvenser för nuvarande och kommande generationer -väljer helt sonika att hålla tyst. På uppmaning från politiska tjänstemän!
Så mycket var allt tal om personval och behovet av profilering värt! Extra pikant blir det med tanke på att dagens moderata samlingsparti vilar på grunder skapade av Allmänna valmansförbundet. Ett parti som under tidigt 1900-tal bildades av ett antal i grunden motsträviga riksdagsmän. Egentligen ogillade de tanken på att organisera sig, de ville själva bestämma vad de skulle tänka och tycka. Men det bedömdes ändå som enklare att vinna landsomfattande val tillsammans med andra. Det är de politiska arvtagarna till dessa parlamentariker måna om sitt oberoende som nu inte vill/kan/får eller vågar svara!
Tommy Möller, statsvetare i Uppsala och tidigare verksam vid just m-högkvarteret, noterar i en krönika: "Moderaterna är i dag det mest toppstyrda partiet i svensk politik. Ledningens dominans är fullständig."
Tja, han borde ju veta.
Att en av partiets viceordförande, Gun Hellsvik, inte vill kommentera är på sätt och vis begripligt även om det är beklagligt. Det skulle kanske se knepigt ut om hon motsatte sig ett centralt diktat. På liknande sätt kan Bo Lundgrens korta rader på ett vykort förklaras med hans centrala position i partihierarkin.
Men att personer som bland andra Sten Andersson, Jan Backman, Peter Weibull Bernström, Rune Rydén, Annika Jonsell, Ingvar Eriksson, Ola Karlsson, Sten Svensson, Lars Hjertén, Per Bill och Gustaf von Essen inte kan höra av sig är anmärkningsvärt.
Allra helst som ledamöterna Maud Ekendahl och Inga Berggren i alla fall skriftligt väljer att avböja deltagande. Eller som den senare så kärnfriskt och talande skriver: "Kort och gott. Jag avstår från att besvara enkäten."
För trots allt fanns det ju de som vågade vara sig själva. De som resolut besvarat frågorna. Anna Åkerhielm, Bertil Persson och Gullan Lindblad.
Margit Gennser valde att inte göra som Bo Lundgren och hålla sig synnerligen kortfattad, hon använde istället två och en halv A4-sida!
Vilka var då de gruvliga spörsmål som dessa politiska hedersman och kvinnor ville undvika: 1) Anser du att fri röstning skall gälla vid ett eventuellt EMU- beslut i riksdagen? 2) Tänker du själv rösta ja eller nej? 3) Kan moderata "frondörer" mot EMU accepteras? 4) Anser du att moderata samlingspartiet i EMU-frågan är representativt för de väljare som stödjer partiet? 5) Anser du att moderaterna har lyckats förankra sin EMU-politik? 6) Kan du tänka dig en folkomröstning i frågan?
En ganska stor samstämmighet kan noteras i de få inkomna svaren. Alla understryker behovet av debatt <sic!>. Eller som Margit Gennser skriver: "i så svåra frågor som den som gäller EMU kan företrädare för samma parti komma till olika avvägningar vad galler framförallt riskbedömning av att stå utanför/gå in i EMU."
Alla är de i praktiken motståndare till en folkomröstning, även om Margit Gennser håller dörren en smula på glänt. Och till frågan om man företräder sina väljare respektive lyckats förankra sin politik intar Bertil Persson och Gullan Lindblad var sin ytterposition med Anna Åkerhielm i mitten. Gullan Lindblad tycker representativiteten är tveksam och om förankringen skriver hon "knappast". Men så svarar hon också beundransvärt ärligt på frågan om hur hon själv rösta: "Jag har ännu inte bestämt mig."
Det krävs onekligen politiskt mod för en sådan markering. En bristvara dagar som dessa! Sannerligen en bristvara!
Hans Wallmark
Persson på nya vägar?
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-08-07
Den annars närmast militant bestämde Göran Persson måste onekligen ha påverkats av den tilltagande EMU-debatten i vårt land. Han ger dem rätt som hävdar att frågan om en monetär union är komplicerad och att det därför gäller att lugnt pröva argument för och emot. De nya signalerna kan indikera en förskjutning inom socialdemokratin. Den tidigare strategin -att överrumpla väljarna med ett relativt snabbt beslut i riksdagen för att därmed ställa svenska folket inför fullbordat faktum - tycks vara på väg att skrotas. Tack och lov!
S-ledaren har till och med slängt in mer sprängstoff debatten genom att peka på att en ekonomisk union kan komma att förutsätta en mer långtgående politisk. Sverige och de andra medlemsländerna kan tvingas acceptera att fler beslut fattas på övernationell, central, nivå. För åtskilliga är detta inte någon lockande framtidsvision utan ett skräckscenario!
Det är onekligen en i politiska sammanhang frapperande ärlighet han ger prov på genom att så tydligt peka på konsekvenserna av EMU. På den punkten skiljer han sig från många av unionens hängivnaste vänner vilka av något slags missriktad lojalitet vill tala tyst om problemen och svårigheterna.
Att Göran Persson verkar vara mer tvivlande och återhållsam än tidigare kan tyda på att han noterat de många argument som lagts fram av ekonomer, industrimän, politiska meningsmotståndare, ledarskribenter och egna partikamrater. Mer sannolikt är att han låtit sig påverkas av vad som tycks vara ett ganska kompakt motstånd hos den svenska allmänheten.
Det är möjligt att han kan få nästa års socialdemokratiska partikongress att säga ja till en monetär union. Det är direkt sannolikt att SAP tillsammans med moderaterna och folkpartiet kan slå ned allt motstånd i riksdagen och trots enstaka revolterande ledamöter få en överväldigande majoritet bakom beslutet. Men folket verkar vara mycket svårt att övertyga. Socialdemokraternas förhållande till sina väljare är sedan tidigare inte det bästa. En forcerad anslutning till den monetära unionen kan bli det som får bägaren att rinna över.
Göran Persson måste ta med detta i sin kalkyl. Varför skall han utsätta SAP för risken att drabbas av haveri och splittring bara för att Sverige skall ställa sig bakom ett ekonomisk projekt som sedan kanske kapsejsar?
De ändrade tongångarna från statsministerns sida kan tyda på något mycket ovanligt. Han har för avsikt att lyssna och känna av stämningen, trycka sitt öra intill marken. De EMU-kritiska och skeptiska socialdemokraterna har chansen att under de närmaste månaderna i praktiken avgöra ifall det blir en svensk anslutning eller ej. Om de lyckas bullra och tydligt klargöra vilka tuffa konsekvenser det blir för partiapparaten - måhända uppror redan vid den stundande kongressen - ifall svenskarna i strid med folkmajoritetens uppfattning tvingas in i en ekonomisk (och därmed en utvidgad politisk) union finner Göran Persson för gott att retirera.
Då och endast då.
Moderater också mot EMU
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-06-24
Arbetet med att införa en europeisk enhetsvaluta fortsätter. Förhållandevis oberörda av en växande kritik hänvisar eurokraterna och EU-politikerna till en redan fastlagd tidtabell. Den monetära unionen skall införas! Uppenbarligen till vilket pris som helst! Den Största faran med denna manifesterade okänslighet är att själva europatanken kan komma att ifrågasättas. De mest hängivna EMU-förespråkarna är för närvarande paradoxalt EUs värsta fiender.
Kritikerna är ingalunda uteslutande yrkesdemonstranter på yttersta vänsterkanten. Varningar kommer från snart sagt alla håll - en regnbågskoalition av viljor med en gemensam rädsla för och skepsis mot EMU. Det är fråga om börsmäklare klädda i sidenskjorta hand i hand med konservativa byskollärare i hatt och revolutionsromantiska undersköterskor.
Det europeiska frihetsprojektet som innebar ett fritt flöde av varor, människor, pengar och tjänster håller nu på att stelna i formerna. Öppenheten ersätts av mastodontprojekt. En fullständig ekonomisk integration innebär också en enorm centralisering. De stora budgetbesluten kan inte längre fattas lokalt i respektive lands parlament utan istället måste centrala påbud utgå från planenheterna i Bryssel, Strasbourg och Frankfurt. Skillnaderna mellan ekonomier som den svenska, danska och tyska jämfört med den grekiska eller portugisiska är betydande.
Det är inte alldeles orimligt att Tyskland, Frankrike och Benelux går in i en valutaunion. De utgör kontinentens kärna. Fler stater kan sedan med tiden ansluta sig när befolkningarna i dessa upplever sig ekonomiskt och politiskt mogna för en sådan enorm förändring.
Det är också viktigt att ha i medvetande att en monetär fördjupning delvis kan stå i strid med en östutvidgning. En gemensam valuta kan utgöra ett svårt hinder för att snabbt få med sig Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Ungern och Slovenien som EG/EU-medlemmar. I en valsituation torde det inte vara speciellt svårt att prioritera. Gemenskapen måste växa, inte minst för att politiskt och säkerhetsmässigt stabilisera de nya demokratierna.
Även i Sverige hörs de kritiska rösterna allt mer i debatten. Centern har nyligen på sin stämma med överväldigande majoritet sagt nej. Kristdemokraterna kommer inom kort att göra detsamma. Miljö och vänsterpartiet är emot. De flesta opinionsmätningar pekar på att en majoritet inom socialdemokratin inte önskar en monetär union - fast medlemmarna hukar under en s-ledning som redan bestämt sig.
Enligt en undersökning utförd av tidningen Dagens Politik säger så många som fyra av tio moderater nej till EMU. Det senare en ytterst lågmäld grupp som av rädsla för vreden från Stockholm och de hängivna EMU-vännerna i partitoppen valt att ligga lågt.
Ytterst är detta en allvarlig fråga för den representativa demokratin. Om en stor majoritet av svenska folket har en avvaktande inställning till tanken på enhetsvaluta varför finns det då inte fler som företräder deras åsikt? Inte minst många kritiska moderater måste känna sig frustrerade. Vem talar för dem på högerkanten? De har svårt att känna hemhörighet hos vänstern och frågan bedöms inte vara så viktig att den motiverar en övergång till exempelvis centern.
En folkomröstning bör inte uteslutas. Därmed skulle alla utan partipolitiska bindningar ges möjlighet att säga ja eller nej till det projekt Göran Persson tidigare hävdat är ett större steg än själva medlemskapet.
Enligt Dagens Politik vill också en majoritet i alla partier utom folkpartiet se en folkomröstning om EMU. Frågan borde vara så viktig för politikerna att de tär medborgarnas önskemål på allvar. Det verkar onekligen konstigt att riksdagen säger ja till något folkflertalet är emot, men nej till något folkflertalet är för!
EMU - var god dröj
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-05-26
Den gemensamma valutan har under den senaste tiden blivit ett allt hetare ämne i debatten. Flera partier har markerat mot planerna på ett svenskt deltagande. Centern sade nej och kds har också ändrat inställning. Fyra socialdemokrater krävde i helgen en folkomröstning i frågan Under måndagens interpellationsdebatt i riksdagen meddelade dock finansminister Åsbrink att det inte kunde bli tal om att låta folket bestämma. Frågan skall istället avgöras i kammaren hösten 1997 uppgav han.
Redan under sommaren väntas frågan tå än större aktualitet. Då kommer Finland av allt att döma ansluta sig till ERM, den mekanism som binder ländernas valutor till fixerade kurser där endast små rörelser tillåts. Det kommer att sätta press på regeringen att bekänna färg i frågan Om kronan knyts till ERM finns det en möjlighet till lägre räntor. Å andra sidan skulle det ses som en 'smyganslutning", eftersom ERM betraktas som valutaunionens farstu. Kritiker inom och utanför partiet skulle reagera.
En panel av inflytelserika utländska och svenska professorer uttryckte nyligen att Sverige borde vänta med deltagande i valutaunionen. Gärna EMU, men vänta tio år, menade professor Lars Calmfors och hans kolleger.
I dag är inte Sveriges relationer med omvärlden av den arten att ett deltagande är att rekommendera. Nackdelarna överväger fördelarna, och risken för att 1992 års kris upprepas är stor om medlemskapet forceras fram. Även professor Alex Cukierman som är verksam vid universitetet i Tel Aviv, anser att Sverige bör vänta. Det framför han i en rapport beställd av EU-kommissionen!
Det är inte första gången experter, ekonomer och bedömare varnar för negativa effekter av valutasamarbetet för svensk del. Även SNS konjunkturråd ansåg i sin årliga granskning att det finns risker med samarbetet.
Mot bakgrund av detta är det svårt att förstå s-regeringens brådska. Med tanke på opinionen och tveksamheterna kring EMUs effekter finns det all anledning att dröja med beslutet tills förutsättningarna är väl utredda.
Smekmånaden är över
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-05-21
Fyra EU-negativa socialdemokrater har på Dagens Nyheters debattsida gått till angrepp mot s-ledningens inställning till EMU. Handelanställdas ordförande Kenth Pettersson, EU-parlamentarikern Sören Wibe samt riksdagsledamöterna Bengt-Ola Ryttar och Lena Sandlin menar att om beslutet om ett svenskt deltagande i valutaunionen forceras fram riskerar SAP> förlora valet 1998. De fyra hotar försöka blockera EMU-frågans hantering i kammaren.
Då kds nyligen bytt ståndpunkt är förutsättningarna förändrade: Nu har de kritiska partierna -v, mp, c och kds - sammanlagt 82 mandat. Det krävs en fjärdedel av ledamöterna - 88 röster -för att stoppa den grundlagsändring som sannolikt är nödvändig om erforderliga befogenheter skall överlämnas till gemenskapen. De sex ledamöter som fattas för att ett sådant beslut skall kunna blockeras kan uppbådas bland skeptiska s-ledamöter.
Antingen får Göran Persson och s-regeringen lägga EMU-frågan på is eller utlysa en folkomröstning, menar de fyra. Ett beslut om att överlämna frågan till folket för ett avgörande kan även det komma till stånd med hjälp av en minoritet i kammaren.
Det krävs 117 röster, vilket inte lär bli något problem enligt kvartetten - 35 ledamöter från s, m eller fp måste då stödja förslaget. Att det finns fyra negativa partier i riksdagen innebär däremot inte alltid att en gemensam ståndpunkt kan nås. Det krävs dessutom ett antal S-ledamöters stöd, och partidisciplinen brukar vara hård i SAP.
Däremot demonstrerar utspelet tydligt att socialdemokraterna ingalunda är enade i Europafrågan. Splittringen kommer sannolikt fortsätta att vålla besvär, även om den extra kongressen skenbart jämkade samman de båda falangerna. Nu tycks emellertid Perssons interna "smekmånad" vara över och stridsyxan har grävts upp.
Formellt skall SAP avgöra frågan på sin partikongress 1997. Av allt att döma har Göran Persson redan bestämt sig för att det skall bli ett ja från socialdemokraterna. Hans inställning har ändrats från att passivt avvakta med ställningstagandet tills Sverige klarar konvergenskraven till att numera ganska öppet förorda svenskt deltagande.
Det finns dock all anledning för Göran Persson och hans ministär att fara varsamt fram. Det finns en stark folklig opinion mot valutaunionen, både i Sverige och i andra medlemsländer. Det är dessutom mycket oklart om de väntade effekterna av en gemensam valuta kommer att infinna sig.
Galna europé-sjukan
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-03-29
Det är i skuggan av galna ko-sjukan EG/EU-staternas regeringschefer i dag fredag inleder ett stort medlemsmöte i den italienska industristaden Tunn. Ett eventuellt medicinskt-veterinärt problem som getts enorma, närmast hysteriska, proportioner kommer säkert att dryftas oplanerat länge. Därmed får de stora, för Europa avgörande, frågorna delvis stryka på foten.
Konferensen var annars tänkt att behandla så viktiga spörsmål som den kommande EG/EU-utvidgningen, organisationens beslutsregler och arbetet med att skapa en monetär union inte minst när det gäller EMU finns det ett antal ledande politiker som nog anser att kontinenten drabbats av galna europé-sjukan: Ett stadigt växande antal personer som kritiserar tanken på en enhetsvaluta. De många som känner oro och uttrycker skepsis.
Europasamarbetet har gått in i en ny fas. Framgångsåren som de gestaltade sig i mitten av 80-talet har inte alldeles oväntat slagit över åt andra hållet. Sådant händer inom politiken: tes övergår i antites. Problemet är att EG/EUs stats- och regeringschefer varit politiskt okänsliga De har inte rätt uppfattat det förändrade åsiktsläget. Istället för att seriöst överväga invändningarna viftas dessa bort. Nu planeras en massiv reklamkampanj till förmån för den nya valutan euro. Finansierad via skattemedel, alltså även av de medborgare som ställer sig avvaktande till tanken på en ekonomisk union. På den här punkten kan man verkligen tala om ett demokratiskt underskott!
De två ledande EMU-partierna i Sverige, socialdemokraterna och moderaterna, har heller inte försökt föra en seriös intern debatt. Istället har det arrangerats några möten, sammankomster och samråd av demokratisk kulisskaraktär. Besluten är ju redan fattade. I grunden är detta eliternas förakt för folkets rädsla ett synnerligen allvarligt hot mot allt det positiva inom EG/EU.
Under Turinmötet kommer också två olika verkligheter att krocka med varandra Å ena sidan är det av största betydelse för den ekonomiska utvecklingen och freden att gamla kommunistiska satellitstater knyts närmare EG/EU. Några av länderna - exempelvis Tjeckien Polen och Ungern - borde rimligtvis kunna vara fullvärdiga medlemmar om några år. Å den andra sidan vill nationer som Frankrike, Luxemburg och Belgien istället skynda på den europeiska integrationen genom ytterligare harmonisering och fördjupning.
De båda målen ar oförenliga. Något måste ges prioritet. Då är det självklart att välja östutvidgningen! Framför allt därför att Västeuropa - som inte hemsökts av kommunismens tyranni - har ett ansvar att bistå de folk som terroriserats under decennier. Men också därför att den europeiska federationens mest hängivna vänner verkar vilja skrota nationalstaterna. Målet tycks vara att flytta makt och myndighet till Bryssel och Strasbourg.
I detta läge finns det skäl för Sverige tillsammans med Storbritannien och Danmark att slåss för den nationella särarten. Vill Benelux Tyskland, Frankrike och Italien knyta sig närmare samman får de gärna göra det! Men i andra länder finns det anledning att ta hänsyn till en skeptisk folkopinion just för att säkra det hittills uppnådda EG/EU-samarbetet.
Kds-nej till EMU
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-05-07
Den kristdemokratiska partiledningen ställer sig enhälligt avvisande till tanken på en europeisk monetär union. Vid sommarens riksting skall partiet slutgiltigt ta ställning till frågan men det är inte särskilt troligt att det finns många som tänker rösta på annat sätt än vad som rekommenderas.
De enda som gnäller är ungdomsförbundarna som menar att europaprofilen håller på att suddas ut. Sin i internationella sammanhang påtagliga litenhet försöker KDU nämligen kompensera genom att inta en även med europeiska mått radikal federativ linje. Självfallet går det att ana viss populism bakom det kristdemokratiska ställningstagandet. Kds-medlemmarna var ju splittrade inför folkomröstningen. Ja- och nej-dimensionen lever fortfarande delvis kvar. Det kunde således ha uppfattats som utmanande av de mest kritiska och avståndstagande om partiet gjort sig till EMU-ambassadörer i Sverige.
Alf Svensson som oroligt tar del av varje ny opinionsmätning noterar säkert det ganska kompakta folkliga motståndet mot en europeisk enhetsvaluta som finns i landet. Det intressanta är ju att euroskeptiker finns även bland tidigare hängivna ja till EG/EU-förespråkare på den borgerliga kanten. Partiledaren skulle säkert inte ha något emot att dessa röstade på kds.
För moderaterna är det onekligen besvärande att kristdemokraterna säger nej. Att centern tidigare gjort det har ju redan inneburit vissa svårigheter. Men nu närmar sig motståndet de egna traditionella väljarkategorierna. Kds är exempelvis en del av det europeiska samarbete kristdemokratiska och konservativa partier emellan. Båda tillhör den så kallade EPP-gruppen Det går inte längre att utmåla de moderata kritikerna som enslingar och på kant med resten av Europas höger. Tvärtom är det ju fler och fler traditionellt borgerliga politiker över hela kontinenten som alltmer kritiskt granskar förutsättningarna för att detta enorma projekt skall kunna lyckas.
De pekar alla på det besynnerliga faktum att samtidigt som det talas om ekonomisk öppenhet och rörlighet tror man inte på konkurrens valutorna emellan. Många ser också i förlängningen en risk med att en monetär union innebär att de centrala ekonomiska besluten inte längre kommer att fattas i de olika parlamenten utan på central europeisk nivå Makten flyttas från Stockholm och London, Lissabon och Helsingfors, till Bryssel och Strasbourg.
Det finns bra argument för EMU - inte minst viljan att skapa ett stabilt penningvärde. Samtidigt skall riskerna inte underskattas. Kds verkar nu vilja göra sig till borgerlig tolk för de senare Det vore dumt av moderaterna som det stora oppositionspartiet att låta kds profitera på denna skepsis (såvida det inte ingår i en strategi att behålla partiet kvar i riksdagen).
Oron är nämligen mer utbredd än många tror. Inte minst inom m.
Folkomröstning om EMU
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-04-05
Det är inrikespolitiskt smart av det konservativa partiet i Storbritannien att göra en eventuell folkomröstning angående den europeiska monetära unionen till valfråga. Därmed kan en sargad regering enas kring en gemensam uppfattning, utan att vare sig EMU-förespråkare eller motståndare känner sig trampade på tårna. Samtidigt ger sig tory in i jakten på de tveksamma och euroskeptiska väljarna.
Den socialdemokratiska oppositionen i labour har ju under de senaste åren kommit att inta en allt mer Brysselbejakande hållning. I vart fall kommer kritikerna till vänster att bli mer aktiva nu när de till höger blivit det.
Genomförs ett referendum i Storbritannien blir det svårt för regeringar i andra medlemsstater att freda sig från de folkliga kraven på folkomröstningar även hos dem. Tveksamheten mot en gemensam valuta sprider sig. Det är inte bara röda yrkesdemonstranter som engagerar sig utan också ledande europeiska ekonomer, industrimän samt opinionsbildare.
Centern driver för närvarande tydligast kravet på en folkomröstning i Sverige. Möjligheten finns att partiet under sina förhandlingar med regeringen kan tvinga fram en sådan. Göran Persson kan känna sig så självsäker att han tror sig kunna kommendera ett ja av sina s-väljare. Även moderaterna, ett av tradition mer folkomröstningsvänligt parti, kan kanske också svänga Dels inför trycket utifrån om stater som Storbritannien och Tyskland röstar om saken och dels inifrån därför att det finns en ökad borgerlig EMU-skepsis att ta hänsyn till.
Snabb EU-kompromiss
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-02-06
Allt fler tecken tyder på svårigheter att redan till 1999 inleda arbetet med att ersätta merparten av EU-ländernas valutor med en gemensam. Det folkliga motståndet ökar samtidigt som de ekonomiska grundvillkoren för deltagande i EMU för närvarande endast uppfylls av bankfurstendömet Luxemburg.
Enligt en opinionspejling vid det viktiga World Economic Forum i Davos tror 65 procent av de tillfrågade att den fastslagna tidtabellen inte håller. Endast 17 procent menar att verkligheten kommer att anpassa sig till de beslut som politikerna ett upprepat antal gånger fattat vid sina sammanträdesbord.
Under de senaste åren har i Sverige en mängd förändringar genomförts med den slappa motiveringen att det handlar om "europaanpassning". An det ena, än det andra, har omformats för att bättre passa EG/EUs regelverk. I och för sig har det i åtskilliga fall handlat om förbättringar, förenklingar och nödvändiga standardiseringar. Det notabla är emellertid att vårt land inom ett område inte alls visat prov på harmonisering: Av den EMU-debatt som rasar på kontinenten märks knappast något här uppe hos oss.
Orsaken står att finna i det faktum att moderaternas och folkpartiets respektive ledningar redan tagit ställning för en europeisk enhetsvaluta. Socialdemokraterna är splittrade. För att inte störa regeringspartiets försök att manövrera igenom ett fullbordat faktum utan inre revolt väljer de andra anhängarna en klädsamt låg profil. Kritiken från miljöpartiets, vänsterpartiets och centerns håll upplevs inte som vidare spännande utan är mer fråga om ryggmärgsreflexer.
Kanske kommer Dagens Industris sammanställning på måndagen av olika skeptiska europaröster att öka intresset för diskussion. Bland dem som uttryckt sina tvivel har tidningen hittat Malcolm Rifkind, brittisk utrikesminister, Neil Kinnock, EU-kommissionär, Valéry Giscard dEstaing, liberal europavänlig f d fransk president, Jacques Delors, socialistisk f d EL. kommissionsordförande samt Marc Vienot, ledande fransk bankman.
De pekar alla på svårigheterna att fatta ett så dramatiskt och genomgripande beslut som skapandet av en enhetsvaluta utan att detta förankras i medlemsländerna.
Längst har Bernard Connolly, nyligen sparkad EU-byråkrat med chefsansvar för växelkurssystemet, gått i sin bok The Rotten Heart av Europe. Han menar att ett sammanbrott för EMU - vilket är troligt - i sig kan sända sådana chockvågor genom Europa att det till och med kan hota den halvsekellånga freden mellan Tyskland och Frankrike.
Ett haveri kan vara svårt att undvika. Samtidigt kommer detta i sin tur att vara förenat med stora risker och problem. Inte minst kan svaga valutor som den svenska kronan drabbas hårt p~ världens penningmarknader.
Det gäller därför för EG/EU att försöka parera slaget. Uppmärksamheten måste avledas från den monetära unionen. Det europeiska samarbetet har en lång framgångsrik historia kantad av kompromisser och rökridåer - misstag och nederlag förklädda till framgångar och prov på enighet. Vad som nu skulle behövas är en kvickt framtagen tidtabell för öststaternas inträde gemenskapen. I valet mellan detta viktiga projekt och EMU får det ena sägas prioriteras på bekostnad av det andra.
Men det gäller att snabba på. Ett synliggjort EMU-fiasko kan bli väldigt obehagligt - även för dem som från början ställt sig skeptiska eller kritiska till tanken på en monetär union.
EMU: Vågar vi? Vill vi? Kan vi?
Hans Wallmark i Nordvästra Skånes Tidningar 96-02-04
Europas ledande politiker verkar fast beslutna att skapa en enhetsvaluta. Euron skall med start 1999 fasas in och på ett par års sikt ersätta medlemsländernas egna myntslag. Samtidigt ökar motståndet.
De gröna och röda plakatbärarna som rent instinktivt reagerat mot ännu ett EU-projekt får nu i sin kritik se sig överskuggas av näringslivsmän, ekonomer samt borgerliga politiker och kommentatorer. Dessa menar att EMUs fördelar, som otvivelaktigt finns, inte uppväger nackdelarna.
Vissa hävdar att motståndet är meningslöst. Förslaget går ändå inte att fälla. Dels fanns det inskrivet i Maastrichtfördraget och dels har Europas regeringar gång efter annan slagit fast inriktning och tidsplan. Endast Storbritannien och Danmark har begärt och beviljats undantag.
Få politiker tycks reflektera över vilka problem det kan innebära för hela europasamarbetet som sådant och synen på demokrati om en väldig förändring, som de nationella valutornas avskaffande, sker i strid mot folkflertalet.
I Sverige finns en bred åsiktsspricka mellan styrande och styrda. Även om etablissemanget inte lyssnar på de vanliga medborgarna finns det kanske anledning att bry sig om den kritik som kommer från näringslivets och de ledande ekonomernas sida. I drygt två veckor har det funnits möjlighet att ta del av årets rapport från SNS Konjunkturråd. Denna skrift handlar uteslutande om europeiskt samarbete och bär den ganska uppfordrande titeln; Vad vill Sverige med EU?
Bland skribenterna finns professor Carl B Hamilton, statssekreterare (fp) under finansminister Anne Wibble, professor Ulf Jakobsson, Industriens utredningsinstitut samt Nils Lundgren, chefsekonom på Nordbanken.
Det handlar om personer som utifrån ganska olika positioner och erfarenheter hamnar i ett gemensamt åsiktsspektrum - de ställer sig tvivlande till ett snabbt svenskt inträde i EMU.
Carl B Hamilton kan ju knappast som ledande företrädare för Ja-sidan under folkomröstningen 1994 anklagas för att i onödan springa kritikernas ärenden.
Av naturliga skäl betonar herrarna huvudsakligen de ekonomiska skälen. De politiska berörs marginellt. Men även här framskymtar oron för att en enhetsvaluta innebär att beslutandemakten flyttas från nationalstaten till EG/EU. Strukturerna av en politisk federation kan skymtas.
Riksbanken blir inte bara en lokalbank utan riksdagen kommer att behandlas som ett regionparlament. EMU innebär att de ekonomiska ramarna för varje enskilt land med tiden måste fastställas centralt.
Ett politiskt argument som dock understryks är att den ekonomiska integrationen kan utgöra ett hot mot östutvidgningen. Det senare sägs vara viktig både för kontinenten som helhet och för Sverige som land. Det handlar om fred och säkerhet. För Östersjöregionen kan det innebära enorma tillväxtmöjligheter. Länder som de tre baltiska republikerna och Polen måste stabiliseras och kunna uppfattas som pålitliga handelspartners. Uppfylls dessa villkor - EG/EU kan vara en avgörande katalysator - kan det bli fråga om ett 20-30 gånger så stort ekonomiskt utbyte mellan oss och dem jämfört med idag.
Risken finns att allt för mycket tid och kraft läggs ned på att få ordning på EMU att östorienteringen får stryka på foten.
Alla i SNS Konjunkturråd är överens om att en fortsatt ekonomisk sanering av svensk ekonomi ar nödvändig oavsett anslutning till den monetära unionen eller ej. Snarast finns behov av en fortsatt och ännu skarpare politik. De stora välfärdssystemen gör Sverige till ett enkelt offer vid konjunkturnedgångar. En avmattning de närmaste åren kan innebära att statsskulden åter åker i höjden mätt i förhållande till BNP.
Ulf Jakobsson konstaterar att regeringen i högre grad borde ha försökt sanera statsfinanserna genom besparingar istället för att dölja problemen via skattehöjningar. De negativa förändringar som beslutats har heller inte alla trätt i kraft utan kommer nu samtidigt som Sverige är på väg mot en konjunkturavmattning. De två tendenserna kan förstärka varandra och göra situationen än mer svårhanterlig.
En teori som framskymtar är att EMU och processen mot en enhetsvaluta är socialdemokraternas enda sätt att få medlemmar och sympatisörer att acceptera en nödvändig ekonomisk politik. Inte minst vänstern tycks tro att bara vi slipper euron kan Sverige därmed upphöra med saneringspolitiken.
I verkligheten är det sannolikt tvärtom. En liten flytande valuta kommer att vara ytterligt känslig. Konsekvenserna av hög upplåning, välfärdssystem utan flexibilitet och skatter som jagar kapital, idéer samt människor utomlands är mardrömslika. En fingervisning om vad som kan ske ges av de sydamerikanska träskekonomierna - produkter av fyrtio års misskötsel och politisk populism.
Skall Sverige stå utanför EMU? Frågan borde egentligen omformuleras:
Vågar vi? Vill vi? Kan vi?
Den som svarar ja på den första men inte bryr sig om den sista får fortsätta som lurvig grön yrkesdemonstrant. För oss andra handlar det om betydligt mer allvar.
HANS WALLMARK
Lär dig älska euron!
Ledare i Nordvästra Skånes Tidningar 96-01-29
Motståndet mot en europeisk enhetsvaluta växer. Allt fler sällar sig till den stora gruppen kritiker och tvivlare. I Sverige går det knappast att uppbringa en ledande ekonom som inte tycker att vi skall vänta med att avskaffa kronan.
Tendensen är densamma över hela kontinenten. Notabelt är att människor både till höger och vänster sätter sig på tvären. Politikerna och tjänstemännen i den europeiska unionens styrande organ registrerar med oro det som sker. I panik har en brittisk eurokrat avskedats därför att han haft fräckheten att bokform såga planerna på EMU.
Istället skall nu väldiga summor satsas på en reklamkampanj för att få européerna att "älska euron". Det har talats om 300 miljoner i PR-pengar. Det är smått absurt att när EG/EUs medlemsländer har problem med sina ekonomier, kraftiga besparingsprogram har lagts fram, gynnas marknadsförarnas jetsetare vilka redan lever i en värld flödande av champagne och kaviar. Det är ju inte precis Svenssons Annonsbyrå Svenljunga som får det prestigefyllda uppdraget att lansera Europas nya valuta!
Oavsett inställning till EMU och monetärt samarbete - otvivelaktigt finns det en liten krets som vältaligt och övertygande också kan peka på unionens fördelar - måste tilltaget att kontinentend folk reklamvägen skall "luras på" en nyordning bekämpas. Det är ytterligt diskutabelt att skattemedel används i en politisk kampanj. Merparten av de människor som indirekt finansierat EG/EU är enligt alla tillgängliga opinionsmätningar skeptiska. Ändå får de nu betala mångmiljonbelopp för att övertygas om att de har fel!
Få svenska politiker har reagerat. I grunden strider det hela emellertid mot det politiska uppträdande vi har i Sverige. Vad hade exempelvis borgerligheten sagt om socialdemokraterna satsat 30 miljoner av statens pengar på att via stora konferenser, bioreklam och foldrar försökt förmå oss att "älska löntagarfonderna"?
Naturligtvis måste en gränsdragning göras mellan information och upplysning å ena sidan och den rena propagandan å den andra, men i fallet med euro-kampanjen verkar onekligen EU ha gått för långt. Det finns ingen anledning varför vi Norden skall skämmas över vår tradition där det i möjligaste mån görs en klar rågång mellan politisk PR-verksamhet och myndighetsutövande.
Storebror inte bara ser dig, han vill dessutom bestämma hur du skall tänka!