Olle Svenning i Aftonbladet 97-01-23

EMU - varken höger eller vänster

Det hårda motståndet mot europisk integration finns till höger, skriver den inflytelserike historikern och krönikören Jacques Julliard i Nouvel Observateur. Han hämtar sitt argument från en opinionsmätning, som visar att majoriteten inom franska Nationella fronten uttalar sig för "mindre av Europa". Kanske är det inte så märkvärdigt att den nationalistiska reflexen är stark både bland halvfascister i Frankrike och konservativa i Storbritannien.

Själv fäster jag mig mer vid andra siffror i undersökningen. Till exempel att en majoritet av tyskarna skulle rösta nej till EMU och att de finner den tänkta europeiska centralbanken för mäktig. Däremot omfamnar italienarna all slags Europaintegration. De räknar med att EU skyddar dem mot sig själva.

Opinionsmönstren beträffande EMU är minst lika förvirrande som i dengamla EU-striden. Häromdagen besökte jag brittiska landsorganisationenTUC. Där finns en tämligen massiv EMU-entusiasm, mycket mer avancerad än hos labour, som vill vinna valet i maj och vet att dubbelt så många britter är mot än som är för EMU.

Tillbaka i Sverige ser jag att Svenska Dagbladets stränge Rolf Gustavsson läxar upp Lena Hjelm-Wallén för att hon inte omedelbart tagit ställning till det fransk-tyska förslaget, eller ska man säga diktatet, om ett flexibelt EU. Enkelt uttryckt ska några länder, särskilt de två stora, kunna gå före, utveckla EMU, samordna finans- och skattepolitik. De som inte anpassar sig får finna sig i att vara åskådare eller randstater.

Ja, nu är inte den svenska utrikesministern särskilt ensam om sin skepsis mot denna sorts stormaktsdominans. Storbritannien accepterar inte att ge upp vetorätten, det holländska ordförandeskapet är förbryllat, sydeuropéerna osäkra.

Också inflytelserika tyskar, både den nuvarande och den förutvarande Bundesbankschefen, kritiserar särskilt hårt fransmännens vilja att "politisera" den europeiska centralbanken. Ingen klarhet har skapats om hur flexibiliteten ska konstrueras.

Det finns rentav politiker som tror att de många EMU-skeptiska medborgarna bör tillmätas någon betydelse. Och då är vi tillbaka till EU-diskussionen.

Är det möjligt att skapa ett EMU som balanserar kapitalets makt genom att öka politikens inflytande, som vänsterfederalister och folk i länder med svag statsapparat hoppas?

Eller är EMU huvudsakligen ett projekt som strömlinjeformas efter de europeiska storbolagens behov av att kunna konkurrera globalt med de andra regionala ekonomiska stormakterna?

Det vore uppmuntrande att känna svaret.