Kjell-Olof Feldt, Johan Gernandt och Bengt Westerberg på SvD Brännpunkt 97-02-25
Frågan om en monetär union i Europa har diskuterats länge. Nu närmar sig sanningens minut. Av allt att döma bildas den europeiska monetära unionen, EMU, som planerat 1999.
Debattvågorna om huruvida Sverige bör vara med från starten eller inte går höga långt in i regeringen. Bedömningarna går starkt isär om vad ett svenskt medlemskap respektive utanförskap skulle innebära.
Den s k Calmforsutredningen som publicerades i höstas ger enligt vår bedömning ett utmärkt underlag för diskussionen. Utredningen har på ett mycket nyanserat sätt belyst en rad aspekter på de handlingsalternativ som står till buds. Den konstaterar att det inte går att på någon vetenskaplig grund komma fram till vad som är bäst. Till sist handlar det om värderingar och tro.
Vi tre har nyligen såsom ledamöter av Riksbanksfullmäktige yttrat oss över Calmforsutredningen. Som redan har framgått av referat i medierna har vi förespråkat att Sverige bör vara med i EMU redan från start. Det har sagts I en del kommentarer att det är den ståndpunkt man kan vänta sig att Riksbanken skall inta. Det må så vara - men bakom vårt ställningstagande ligger en noggrann prövning av de argument som har framförts i debatten i allmänhet och i Calmforsutredningen i synnerhet.
I likhet med utredningen anser vi att de samhällsekonomiska och politiska argumenten talar för svenskt medlemskap. Men vi menar att utredningen har underskattat framför allt de samhällsekonomiska fördelarna. Utredningen menar att valutariskerna inte är något större problem för exportföretagen och att vinsten av en gemensam valuta för dessa därför är begränsad.
Det kan säkert vara riktigt vad gäller de företag som redan säljer på export. De har lärt sig att leva med och parera dessa risker. Men samtidigt är det enligt vår mening mycket sannolikt att valutariskerna har avhållit många mindre och medelstora företag från att över huvud taget ge sig på exportmarknaderna. För denna del av näringslivet framstår därför en gemensam valuta som mer gynnsam än vad som framgår av utredningen.
Dessutom innebär det för företagen inom den finansiella sektorn en betydande kostnad att under en längre tid tvingas leva med dubbla system. Här har utredningen som vi ser det underskattat vinsterna med att Sverige är med från starten.
Trots att utredningen anser att dessa argument talar för medlemskap har den som bekant landat i slut satsen att Sverige bör avvakta. Medlemskapet bör aktualiseras först när arbetslösheten har pressats tillbaka kraftigt, vilket måste föregås av stora förändringar i den svenska arbetsmarknadens funktionssitt och i lönebildningen.
I den allmänna debatten och i remissyttrandena har utredningens argumentation på denna punkt spelat en stor roll. Om utredningens analys skulle vara riktig håller vi med om att goda argument talar för att avvakta.
Vi har därför tyckt att det har funnits särskilt starka skäl att pröva just denna analys.
När det gäller kopplingen mellan ett eventuellt EMU-medlemskap och arbetslösheten i Sverige driver utredningen ett par argumentationslinjer.
Den första utgår ifrån att Sverige skulle kunna drabbas av det man kallar asymmetriska chocker, dvs händelser med stora negativa effekter på svensk ekonomi men mindre på övriga Europas. Så länge arbetslösheten är hög och arbetsmarknaden inte tillräckligt flexibel skulle Sverige i ett sådant läge kunna behöva utnyttja möjligheten att förändra valutakursen (devalvera).
När arbetslösheten blivit väsentligt lägre och arbetsmarknaden flexiblare ökar våra möjligheter att internt parera en sådan chock. Därför, menar utredningen, bör Sverige inte gå med i EMU förrän det målet har nåtts.
Den fråga man enligt vår mening måste ställa sig är vilka risker som finns att Sverige skall drabbas av asymmetriska chocker.
Historiskt är det sant att chocker av detta slag några gånger har drabbat Sverige, men knappast i något fall har det varit fråga om yttre händelser som har slagit särskilt mot vår ekonomi.
I stället är det internt, inom Sverige, som det har gått snett. Produktionskostnaderna, särskilt lönerna, har rusat i väg och kraftigt försvagat svensk konkurrenskraft. Vid åtskilliga tillfällen sedan mitten av 1970-talet har vi sökt korrigera kursen genom devalveringar. Med facit från två decennier i handen kan vi konstatera att den politiken inte har varit lyckosam.
Vår bedömning är att risken är låg för externa asymmetriska chocker, dvs sådana som kommer utifrån och som slår särskilt hårt mot Sverige. Det är inte heller i första hand den risken som har framhållits i debatten.
Där är det i stället risken för nya interna chocker som har figurerat, dvs risken för att löner och andra kostnader åter skall rusa i väg. Även om Calmforsutredningen är försiktig med att förespråka penning- och valutapolitiska åtgärder vid sådana internt genererade obalanser är det ändå vad många andra ser framför sig.
En sådan politik är emellertid enligt vårt förmenande mycket riskfylld. Om vi behåller devalveringsmöjligheten med den uttryckliga motiveringen att vi vill ha kvar möjligheten att devalvera oss ur kostnadskriser som vi själva har skapat inom landet ökar också risken att vi verkligen skall hamna i sådana kriser.
Sverige har en lång historia av hög inflation. Men under de senaste åren har politiken förändrats på ett sätt som pressat ned inflationen till en rimligare nivå.
Det är angeläget att vi undviker att hamna i en ny inflationsspiral. Men med en uttalad beredskap för nya devalveringar får vi här alldeles uppenbart ett trovärdighetsproblem både inom och utom Sverige vilket erfarenhetsmässigt påverkar såväl kronans värde som räntan. Risken för det påtalas for övrigt också av Calmfors.
Den andra argumentationslinjen som Calmforsutredningen redovisar går ut på att de nödvändiga reformerna på arbetsmarknaden skulle kunna underlättas av en mer expansiv ekonomisk politik. Penningpolitiken skulle kunna användas som ett instrument i det syftet. Man tanker sig alltså uppenbarligen att vi i Sverige skulle kunna ha lägre räntor än inom EMU och på det sättet stimulera ekonomin.
Trovärdigheten i att ett sådant alternativ över huvud taget står till buds bedömer vi som utomordentligt lag. Om Sverige stannar utanför EMU och har kvar ambitionen att hålla nere inflationen är det mycket sannolikt att vi tvärtom tvingas leva med en något högre räntenivå in den som galler i EMU. De flesta tycks dela bedömningen att det finns en sådan riskpremie vid utanförskap som vi alltså får betala för att behålla handlingsfriheten på det penning- och valutapolitiska området.
Det galler även utredningen i vissa av dess resonemang. Mycket talar alltså för att ett EMU-medlemskap för svensk del innebär en lägre räntenivå än ett utanförskap och därmed en mer positiv effekt på ekonomin.
Vår slutsats är att Calmforsutredningens argument för att vänta med medlemskap i EMU inte bär vid en närmare granskning.
Det finns inte anledning att tro att möjligheterna att bekämpa arbetslösheten skulle vara bättre om vi valde att stå utanför.
Men vi vill inte heller hävda att medlemskapet i sig löser våra sysselsättningsproblem. För att klara dem krävs ett batteri av åtgärder över ett brett fält där lönebildningen är en nyckelfaktor.
Vi har ett intryck av att parterna på arbetsmarknaden efter all debatt och efter de gångna decenniernas erfarenheter har; åtminstone på ett principiellt plan, insett det.
Med den låga inflationstakt som vi nu har, har också fortsättningarna för lönebildningen väsentligt förbättrats. Inte minst detta gör det angeläget att slå vakt om det som har uppnatts och inte falla tillbaka i inflationsekonomin.
Till sist finns ytterligare ett argument som enligt vår uppfattning talar för svenskt medlemskap från starten. Under 1997-1998 kommer mycket av grunden för samarbetet inom EMU att läggas fast. Det handlar både om organisation och penningpolitik. Det är uppenbart att de länder - även om de klarar inträdeskraven (Konvergenskriterierna) - som väljer att stå vid sidan om kommer att ha ett mindre inflytande över dessa frågor än de som vill vara och är med från starten.
Det handlar både om förberedelserna under dessa år och om den praxis som etableras när EMU väl är i kraft och den europeiska centralbanken (ECB) inleder sin verksamhet. Sveriges penning- och valutapolitik kommer under alla förhållanden att starkt influeras av EMU och ECB. Att vänta med medlemskapet innebär att vi får ansluta oss till institutioner som då redan har formats utan vår medverkan. Bara om vi är med från start, och inom en snar framtid gör klart att det är vår ambition att vara det, kan vi vara med och påverka den ordning som i högsta grad kommer att påverka oss.
Efter att noggrant ha prövat argumenten i EMU-debatten blir vår slutsats att Sverige bör säga ja till EMU nu.