"Vänsterstyret ger oss fler kapitalister"
Assar Lindbeck på DN Debatt 2000-04-26

När debattörer talar om "den svenska modellen" syftar man på många olika saker. Även om vi begränsar oss till det ekonomiska systemet i Sverige är det fråga om olika modeller under skilda perioder. Schematiskt kan man kanske tala om tre modeller sedan industrialismens genombrott

- en under den sekellånga perioden 1870 till 1970,

en annan från omkring 1970 till 1985/90 och

en tredje modell därefter.

Den första modellen kan karakteriseras som en typisk kapitalistisk marknadsekonomi med en liten offentlig sektor. Möjligen kan man urskilja några speciella drag i det svenska ekonomiska systemet under denna period jämfört med andra västländer. Sverige var relativt öppet gentemot världsmarknaden när det gäller varuhandel, kapitalimport och arbetskraftsexport. De offentliga utgifternas andel av BNP var endast mellan hälften och två tredjedelar av genomsnittet för andra västländer.

Inte förrän omkring 1960 hade de offentliga utgifternas andel av BNP kommit upp i samma nivå som i andra västländer, cirka 31 procent.

Man kan något grovt säga att Sverige bytte ekonomisk modell i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Den snabba expansionen av den offentliga sektorn ledde småningom till offentliga utgifter på mellan 60 och 70 procent av BNP.

Även om man tar hänsyn till olikheter i hur bidrag till hushåll beskattas i olika länder kom Sverige att internationellt sett ligga mycket högt när det gäller offentliga utgifter.

Politiken nådde en slutpunkt då LO och delar av det socialdemokratiska partiet i huvudsak försökte slippa de privata ägarna, genom socialisering av börsföretag med hjälp av löntagarfonder under de fackliga organisationernas kontroll.

Som vi vet inleddes ett nytt modellbyte under senare delen av 80-talet. Det började med avreglering av kreditmarknaden och avveckling av valutaregleringen. Därmed blev det omöjligt att pressa samman företagsvinsterna och att hålla nere kapitalavkastningen i förhållande till andra länder.

Modellbytet fortsatte med 1990-91 års skattereform (föregripet av 1983 års mer modesta förändring i beskattningen), sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen och en allmän nedskärning av offentliga utgifter. Den offentliga konsumtionen (i huvudsak offentlig tjänsteproduktion) minskade från cirka 30 till 25 procent av BNP. Den offentliga sysselsättningen gick ned från cirka 33 till strax under 30 procent av den totala sysselsättningen i landet. De totala offentliga utgifterna, som i dag ligger kring 58 procent av BNP, tycks vara på väg ned till ungefär samma nivå som vid början av 70-talet, dvs ungefär 55 procent och kanske ännu lägre.

Lönespridningen har ökat sedan mitten av 80-talet och skillnaderna i disponibla inkomster har gått upp (från en internationellt sett sammanpressad nivå), vilket något ökat avkastningen av utbildning och bättre arbetsinsatser. Vinstandelen av nationalinkomsten har stigit och antalet personer med mångmiljonförmögenhet, till och med miljardförmögenhet, har ökat kraftigt. Telemarknad och elmarknader har avreglerats.

Att det successiva modellbytet sedan mitten av 80-talet var förknippat med politiska komplikationer berodde bland annat på att förändringarna gick tvärt emot den socialdemokratiska ideologi och retorik som byggts upp under 60- och 70-talen - och som många borgerliga politiker i praktiken accepterat. Den ganska abrupta omläggningen av politiken, inklusive den nya tonvikten på låg inflation, förstärkte också tillfälligtvis de stora makroekonomiska störningar som inträffade i början av 90-talet. Sverige blev, om än i liten skala, en så kallade "transitionsekonomi", med de ekonomiska och sociala problem som är förknippade med en sådan.

Vad många medborgare och utomstående iakttagare sätter på plussidan i Sverige under denna "andra" svenska modell är främst större inkomsttrygghet än tidigare och ökad tillgång på utbildning och sociala tjänster. Men här skiljer sig Sverige inte särskilt mycket från andra länder, med undantag för att dessa förmåner hos oss i huvudsak levereras av det offentliga.

De som uppskattar en minskad inkomstspridning kunde dessutom glädja sig åt en utveckling i denna riktning. På minussidan antecknar man en minskad vitalitet i svensk ekonomi, vilket bland annat återspeglas i den välkända eftersläpningen av BNP per person med cirka 20 procent jämfört med andra utvecklade länder från ungefär 1970 till mitten av 90-talet.

Om framtiden, och eventuella ny modellbyten, kan man bara spekulera. Vi vet ännu inte med säkerhet om den ekonomiska expansionen under de två senaste åren är mer än en traditionell konjunkturuppgång efter den djupa konjunkturkrisen i början och mitten av 90-talet.

Men antag att de ekonomer har rätt som identifierat den svaga ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1970 till mitten av 90-talet med det centraliserade och starkt reglerade ekonomiska systemet som då rådde!
I så fall bör vi kunna räkna med att utsikterna för svensk ekonomi har förbättrats också i ett mera långsiktigt perspektiv.

Allmänt sett har Sverige sedan drygt ett decennium varit på väg mot ett mer utpräglat privatkapitalistiskt ekonomiskt system än det som gällde från slutet av 60-talet till omkring 1990.

Jfr Lindbeck-kommissionen II, år 2000

Sverenius bok

Mer om Assar Lindbeck