Olof Petersson DN Debatt 97-10-19 - utdrag
"Politiker orsakar demokratikris"
... Ingen kan förneka att samhällsförändringarna varit stora: den statsfinansiella krisen, EU-medlemskapet och arbetslösheten har förändrat förutsättningarna för den politiska processen. Men åtskilliga tendenser var fullt synliga redan när vi skrev maktutredningen. Internationaliseringen av ekonomin, förändringstakten i samhället, nyheterna inom medier och informationsteknik, utvecklingen mot ett mångfaldens samhälle, den stigande utbildningsnivån, det sjunkande förtroendet för traditionell politik, de ändrade formerna för medborgarnas samhällsengagemang, miljöfrågornas ökande betydelse, kvinnornas intåg i politiken, omorganisationerna i den offentliga sektorn - alla dessa skeenden var kända när maktutredningen gick till tryck. Varför försöker regeringen ge sken av att demokratin plötsligt ställts "inför nya förutsättningar"?
De förändrade förutsättningarna har varit kända i många år och den fråga som reses är snarast varför de politiska ledarna reagerar först nu. Det politiska systemets hämmas uppenbarligen av en eftersläpande självförståelse. Farhågorna besannas när man tar del av demokratikommitténs inriktning.
... Dessa fyra huvudområden har något gemensamt. De utpekar att skulden för demokratins kris står att finna i förhållanden utanför politiken. Den bild man får är att utländska krafter, makthavare i Bryssel, tekniska påhitt och managementkonsulternas härjningar i kommuner och landsting har förstört vårt gamla fina Folkrörelse-Sverige.
Men det saknas någonting på listan. Politikens kris har inte bara externa utan också interna orsaker. Om det var någonting som blev maktutredningens huvudslutsats så var det just detta: institutionell tröghet och en oförmåga att kritiskt analysera sig själv var en viktig orsak till det politiska systemets kris. Direktiven till demokratikommittén ger ett oavsiktligt belägg för denna slutsats.
Det politiska systemets kris är delvis självförvållad. Det faktum att svenskarna i dag har mycket lågt förtroende för partier och politiker kan inte bara skyllas på yttre omständigheter. En viktig förklaring är också att det politiska ledarskapet och de politiska institutionerna har stora brister... Att vara politisk ledare ställer alldeles speciella krav. En förtroendevald skall både lyssna på opinionen och vara beredd att argumentera för sin egen uppfattning. Denna kombination av lyhördhet, rättrådighet och handlingsförmåga är i praktiken relativt sällsynt.
Inom en del viktiga samhällsområden har de förtroendevalda svikit sin uppgift att föra en aktiv dialog med väljarna. Europapolitiken är ett exempel. Allmänhetens svaga intresse för Europavalet, rådvillheten inför Sveriges bidrag till regeringskonferensen om EU:s framtid och tveksamheten till EMU beror till viss del på mumlande och hukande politiker.
Misstron mot politikerna har fått ytterligare näring av de senaste årens skandaler. Det går inte att bara skylla på moraliska brister hos enskilda personer. Affärerna är också symptom på systemfel. Långvarig maktutövning i små slutna cirklar tenderar lätt att urarta. Grupptänkande, grabbstil och gubbsjuka bildar en elakartad blandning.
... De politiker som kommer att ingå i demokratikommittén behöver således inte sakna uppgifter. De kan lämpligen börja med att granska sig själva.