Leif Pagrotsky:
"Misstag att hasta in Sverige i EMU"
DN Debatt 99-01-25, utdrag
Alla älskar en vinnare. Och just nu är det en
valutaunion som ska älskas. EMU har fått en flygande start, blivit
ett projekt med vinnarstämpel som många vill att Sverige ska
associeras med, ju förr, desto bättre.
Liksom EU-medlemskapet på sin tid framställs ett
svenskt EMU-inträde allt oftare som oundvikligt. Den väg av analys
och reflektion som vi socialdemokrater valt att slå in på
förhånas.
Men precis som EU är EMU varken himmel eller helvete. EMU
är ett medel och en mäktig symbol för ett mer integrerat EU.
Om det är den inre marknadens möjligheter till starkare
konsumentmakt och lägre inflation man är intresserad av,
återstår väldigt mycket att göra innan alla
möjligheter till ökad effektivitet och konkurrens är
tillvaratagna.
EMU har ett högt symbolvärde, men det skulle
förmodligen ge betydligt större effekter på priserna på
den inre marknaden om exempelvis handeln för byggvaror fick en verklig
chans att bli internationell eller om den offentliga sektorns upphandling
fungerade över gränserna i praktiken och inte bara i teorin. Dessa
är oglamorösa men ekonomiskt viktiga politikområden som
för en undanskymd tillvaro i skuggan av det mer storslagna EMU-projektet
och som det ibland kan vara svårt att mobilisera politiskt stöd
för i alla medlemsländer.
Mitt
ställningstagande till om Sverige ska delta i EMU eller inte kommer
därför inte att bygga på den gemensamma valutans betydelse
för den inre marknaden, trots att jag som handelsminister tycker att detta
område är så viktigt. Gällde det bara den inre marknaden
skulle jag redan ha bestämt mig. Då vore det enkelt.
Ställningstagandet måste i stället handla om helt andra, mycket
svårare saker:
Är det bra eller dåligt för
Sverige att ha kvar möjligheten att bekämpa egen inflation med egen
räntepolitik?
Leder valutaunionen till en utveckling av EU i mer
federal riktning, där skatter, välfärdssystem och
fördelningspolitik i allt högre grad bestäms gemensamt i Bryssel
och i allt mindre grad i de enskilda länderna? Och i så fall,
önskar vi det?
Måste vi betala ett politiskt eller
ekonomiskt pris för att stå utanför, och i så fall hur
högt är det?
De självklara svaren saknas. Det är
samma svåra frågor i januari 1999 som i december 1998. Det är
svåra frågor som vi gör klokt i att bilda oss en klar
uppfattning om, inte minst genom att iaktta utvecklingen inom EMU.
Kommer enskilda små länder i områdets periferi att visa sig
få problem med att inte kunna höja räntan när inflationen
stiger? Sveriges historia rymmer stora svårigheter att kontrollera
inflationen under fast växelkurs.
Men med flytande krona har vi
skaffat oss nya möjligheter. Ska vi då avhända oss ett av de
få verkningsfulla medel vi har? En del av svaret kan vi kanske få
genom att iaktta utvecklingen i Irland och Portugal framöver. Deras
inflation är betydligt högre än den i EMU:s stora
kärnländer. Hur kommer de att klara anpassningen när de inte
längre har något nationellt räntevapen att använda som
inflationsbroms?
De som har en gemensam EU-regering som mål,
ser en gemensam finanspolitik som den naturliga lösningen på
sådana problem.
Men en långsiktig utveckling i riktning mot
ett Europas förenta stater vill inte jag ha.
Jag vill
inte ha ett avstånd mellan väljare och valda som är ännu
större än vad det är i USA.
Frågan är om det
går att föra en gemensam penningpolitik och samtidigt behålla
elva olika skattesystem och elva olika sorters välfärdspolitik.
Det är det ännu så länge ingen som kan svara
tillfredsställande på.
EMU kan ses som en vigselring som ska
påminna de elva länderna om att de nu har skyldighet att ta
hänsyn till varandra i utformningen av sin ekonomiska politik. Kommer det
att gå smidigt eller kommer det att vara förenat med stora
uppoffringar? Kommer solidariteten att bli ledstjärna eller kommer de
starkare länderna att se mest till sina egna behov?
Åren framöver kommer att ge besked om vad man som litet
EMU-land kommer att tvingas ge upp och om hur stora fördelar man
uppnår i gengäld. Priset för såväl medlemskap som
utanförskap kommer att utkristallisera sig.
Det är inte
ödesbestämt att Sverige kommer att förlora på att
vänta med EMU-medlemskap, varken ekonomiskt eller politiskt.
Låt oss hoppas att projektet ekonomiskt blir en succé och
politiskt går att genomföra utan införandet av ett Europas
förenta stater. Men låt oss också komma ihåg att
så länge västeuropeiska länder som står utanför
EMU - Norge, Sverige, Danmark, Schweiz, Storbritannien - har starkare
ekonomiska fundamenta än de elva eoroländerna, är det inte
säkert att utanförskapet är till ekonomisk nackdel.
Från svensk sida är vi i position att betrakta EMU-projektet med
självförtroende. Om vi ska ha högre eller lägre ränta
än EMU-länderna bestämmer vi själva genom den ekonomiska
politik vi för.
Om vi fortsätter att som nu ha EU:s lägsta
inflation och EU:s starkaste statsfinanser är jag optimistisk om
våra möjligheter härvidlag.
EMU:s tillkomst
innebär att Sveriges största handelspartner Tyskland nu byter valuta.
Men varken Norge, Danmark, Storbritannien eller USA återfinns i dag inom
valutaunionen. Fyra av våra fem viktigaste handelspartner är
därmed utanför. Största delen av svensk export går
fortfarande till länder som inte är med i EMU.
Jag har
svårt att värdera utanförskapets symboliska betydelse
när statsministrar och statsöverhuvuden träffas i EU. Men av min
egen erfarenhet som svensk representant vid ganska många möten med
tre av EU:s ministerråd de senaste åren har jag svårt att se
hur denna degradering skulle gå till i praktiken.
Min gissning
är att Sveriges röst i framtiden kommer att vara lika mycket
värd vid omröstningar i olika ministerråd som den var
förra året. De andra länderna kommer att vara lika
angelägna om att vinna oss för sina förslag som tidigare, och de
kommer även framgent att värdera våra initiativ och
förslag efter deras effekter för dem själva.
När
Sverige förhandlade med EU om medlemskap under Bildtregeringens ledarskap
var det aldrig aktuellt att ta ställning till ett EMU-medlemskap på
köpet.
Därför är det tröttsamt att höra
bokstavstroende Brysselbyråkrater förklara för svenska
journalister att Sverige brutit ett kontrakt genom att inte gå med i EMU
från starten. De vet inte vad de talar om.
Beslutet om ett
svenskt EMU-medlemskap eller ej måste formas när vi vet vilka
för- och nackdelar vi ska väga mot varandra. Vi bör ta god tid
på oss för vårt beslut. Vi bör avvakta utvecklingen och
noga följa och analysera vad som sker. Det som brukar kallas att
vänta och se.
Det brukar talas om att Sverige måste vara
EMU-medlem för att kunna vara ett effektivt ordförandeland år
2001. Men som EU-ordförande driver man inte främst sina egna
frågor, utan en skicklig ordförande ser till att jämka samman
intressen så att arbetet gör framsteg på områden av vikt
för unionens utveckling.
Att hasta fram ett beslut om hur svensk
penningpolitik ska utformas de närmaste 100 åren, för att man
ska sitta ordförande i EU i sex månader, vore därför ett
misstag.
Leif Pagrotsky i
regeringskansliet
Top of Page
Början
på sidan |