Rolf Englund 95-06-16 För Sunt Förnuft
En vanlig villaägare kan ha lån på mellan en halv och en hel miljon, kanske mera.
Det är som regel flera hundra procent av personens inkomst. Det är än flera hundra procent av inkomsten efter skatt. Statsskulden på mindre än 100 procent av BNP framstår i jämförelse därmed som liten.
Den vanlige villaägaren har därför i eget intresse därför sannolikt skaffat sig väl så mycket kunskap om hur man hanterar sina lån som staten har gjort.
Den stora frågan för villaägaren är givetvis hur stor del av lånen som skall ha bunden ränta och när man bör binda lånen.
Vi vanliga människor försöker i vår roll som låntagande villaägare överlista oss själva i vår roll som sparare. Som villaägare vill jag binda mina lån när jag tror att räntan kommer att stiga och som sparare vill jag köpa min sparobligationer när jag tror att räntan står på topp.
Nobelpristagaren Bertil Ohlin hade kanske inte varit så jättenöjd med sin dotters framgång som finansminister - flickan har ju haft det motigt - men han hade instället kunnat glädja sig åt det numera införts en sak som han propagerade för i många år, nämligen realränteobligatoner.
Jag kan välja på en 19-åring från 1994 (ursprungligen en 20-åring) och en 9-åring från i år.
För cirka 44.000 kr kan jag köpa en 19-åring som år 2014 av staten inlöses med 100.000 kr i 1994 års penningvärde. Om priserna enligt konsumentprisindex då skulle ha femdubblats kan jag då således lyfta 500.000 kr (eller ett okänt antal ecu, eller vad det skall komma att kallas, kanske).
Om jag tycker det är för långsiktigt (att det är långt behöver inte vara en nackdel) kan jag välja 9-åringen som i utbyte mot insatta 66.000 kr ger 100.000 kr i prisläge 1995.
Den realränta jag får är 4,65 % respektive 5,3 %, säger dom som kan räkna ut sådant.
Är det mycket eller litet? Som alltid beror det på vad man jämför med. Man kan börja med att jämföra med vad jag skulle få om jag köpte vanliga statsobligationer med nominell ränta. På en 10-åring (lån 1036) får jag runt 10,3 % och på en 14-åring (lån 1034) får jag runt 10,7 %.
Säg för enkelhetens och resonemangets skull att vi har att välja mellan en vanlig ränta på elva procent och en real ränta på fem procent. Då blir det hugget som stucket om inflationen blir sex procent om året i genomsnitt. Man bör även ha i minnet att om jag vid ett nominellat lån skall ha lika mycket pengar kvar vid lånets återbetalning måste jag ha sparat min merränta varje år och inte ha levt upp det under tiden.
Inflationen kan komma att bli sex procent i genomsnitt. Den kan bli mer, det vet vi alla av egen erfarenhet. Den kan också, det säger i alla fall riksbanken, bli mindre än sex procent. Riksbanken har också högtidligt själv givit sig målet att inflationen skall bli två procent om året, plus minus en procent.
Låt oss ett ögonblick leka med den orealistiska tanken att riksbanken skulle lyckas och inflationen bleve blott två procent per år i genomsnitt.
Då vore det mums filibabba att ha en obligation som gav elva procent om året. Det vore ju nio procent realt!
Å andra sidan vore det då inte så kul att ha ett villallån på 13 procent (statsskuldränta + 2 %) vilket skulle kosta elva procent realt om året.
Historiskt sett har realräntan legat runt nollstrecket. En del lärda hävdar att realräntan bör var lika stor som tillväxten. Om BNP stiger med tre procent om året är det rimligt att skulderna i samhället också stiger med tre procent om året. Då är utvecklingen inte explosiv.
Den som tror på Riksbanksledningen och de ledande politikernas paroller om att nu har inflationen stoppats bör därför omedelbart satsa alla sina pengar i svenska statsobligationer.
Vi andra kastar nog våra ögon i riktning mot realränteobligationerna. Fem procent realt garanterat, även om uttrycket garanterad ränta nu inte längre får användas i marknadsföringen av de statliga bostadslånen.
Den räntan får man även om det kommer en eller annan inflationsvåg under lånetiden. Man sover gott om natten medan den historiskt sett höga realräntan tickar in.
Riksbanken säger att inflationen skall bli runt två procent och Riksgälden lånar samtidigt upp pengar för 10-11 procent. Det är pikant nog så att riksgälden - som ofta samråder med riksbanken - inte kan tro på riksbankens inflationsmål. Då skulle dom inte för skattebetalarnas räkning ta upp lån till en så hög nominell ränta utan istället i väsentligt större utsträckning ta upp reallån.
För det rätta sättet att mäta statsskuldens börda är givetvis att inte bara räkna låneskukldens storlek utan att också ta hänsyn till räntans höjd och därmed de framtida räntebetalningarna. Allt diskonterat till nuvärde.
En statsskuld på 1.000 miljarder är givetvis mer betungande om den skall förräntas till 8 % än om räntan bara vore hälften så stor. Det beyder också att ju mer riksbanken lyckas hålla inflationen nere desto tyngre blir den reala bördan av den del av statsskulden som är långfristig och till hög nominell ränta.