Socialister förfalskar historien
Åke Sundström
på SvD Brännpunkt 23/5 2001
Socialister förfalskar historien Senare års ekonomiska uppgång beror på en självläkande process, flytande kronkurs och Riksbankens moderna räntepolitik. Ändå görs falska försök att cementera Göran Perssons valvinnande mytologi om en lyckad budgetsanering, skriver Åke Sundström.
Den reella demokratin hotas när medierna uppträder som maktens megafoner och när vetenskapsmän missbrukar sin ställning genom att springa politiska ärenden. Därför är det en viktig fråga Sören Wibe tar upp i sitt inlägg på Brännpunkt den 6 maj. Samhällsdebatten förstörs förvisso, "när illa underbyggda undersökningar torgförs som vetenskap". Självklart skall beslutsunderlag redovisas.
Men den gode professorn hycklar. Han har haft rätt i flera sakfrågor, bl a i sin kritik av en utredning om infrastrukturen, men en påtaglig tunghäfta tar vid när det gäller känsligare aspekter av samma ämne. Hörde vi honom viska någonting om exempelvis Botniaprojektets kalkylunderlag, med sina grova metodfel? Vad hade just nu passat bättre för en forskare med oklanderlig integritet, än att lufta sina protester mot vårbudgetens omtalade bilaga 5, den som gör anspråk på att innehålla en ny och mer korrekt beskrivning av bakgrunden till den djupa 90-talskrisen.
Bilagan, författad av finansdepartementets planeringschef Jens Henriksson, är en reträtt från ståndpunkten om att det mesta var Bildts och Wibbles fel. Även de fackliga bröderna har, som på kommando, biktat sig.
"Jag erkänner att LO borde ha stött regeringen i syfte att åstadkomma en stramare finanspolitik i slutet av 80-talet", meddelade chefsekonomen Dan Andersson i Aftonbladet den 11 april. Just detta är också vad Henriksson tillstår. Men ingenting mer! Han korrigerar en enda detalj i den gängse mytologin, men värnar om den osanna helhetsbilden. En central fråga är om katastrofen hade gått att förhindra eller mildra - på annat sätt än via en stramare finanspolitik. Javisst, erkänner Dan Andersson med överraskande öppenhet: "kronan borde ha apprecierats" (skrivits upp).
Henriksson lanserar däremot ett slags maktlöshetsdoktrin; det som var tillåtet 1982, när Feldt radikalt ändrade valutakursen, påstås ha varit strängt förbjudet fem år senare.
Ett cyniskt maktmissbruk är en mer korrekt beskrivning. Beslutet att avstå från att utnyttja revalveringsvapnet togs med full insikt om möjligheterna och riskerna. Men medborgarnas bästa kom i andra hand, när makten stod på spel 1988. På denna punkt är Kjell-Olof Feldt lika tyst i en DN-kommentar om bilaga 5 som han var i sin föga uppriktiga memoarbok.
Om det "bara" handlat om det sena 80-talets lättsinne, hade vi klarat oss ganska lindrigt undan. Det som förvandlade recessionen till en depression med massarbetslöshet var den stora skattereformen, den som sjösattes vid sämsta tänkbara tidpunkt, årsskiftet 1990/91.
Henriksson medger att skatteomläggningen "förstärkte nedgången". Men han åberopar ett räkneexempel, som antyder att bara cirka en procentenhet av det totala BNP-bortfallet på 5 procent under åren 1991-93 berodde på skattereformen. Ett räkneexempel! Jo, det var allt som fanns med i den utvärdering som gjordes 1995 av den s k KUSK-utredningen. Det känsliga i saken är att Ingvar Carlsson lovade väljarna att "de rika betalar sina egna skattesänkningar". Någon inkomstomfördelning skulle det inte bli. Som bevis åberopades en kalkyl från finansen.
Den led dock av egenheten att betrakta skattebetalarna som kompletta idioter. De antogs fortsätta att låna lika mycket som tidigare, trots att skatteomläggningen radikalt höjde nettoräntan och gjorde deras flitiga skatteplanerande skäligen ointressant. I efterhand har klarlagts, i all tysthet, att omfördelningseffekten var betydande. Eftersom rika sparar mer än fattiga, sköt sparkvoten i höjden, medan konsumtionen sjönk. Här finns huvudförklaringen till det extremt stora produktionsbortfallet 1991-93.
Och det var den ensidiga finansieringen, riktad mot fastighetsmarknaden, som så hårt drabbade ägarna och deras långivare, bankerna. Dessa företag hörde i själva verket, trots egna misstag, till krisens offer, men har till och med av ekonomer (även Sören Wibe?) beskrivits som dramats stora skurkar.
När bilagan nalkas dagspolitiken, liknar den mest en simpel valpamflett, på temat att det är saneringen av statsfinanserna som förklarar den ekonomiska återhämtningen under de senaste åren. Det billiga knep Henriksson använder, är att blunda för skillnaden mellan brutto och netto.
Han antyder att X miljarder i minskade bidrag till hushållen sänker budgetunderskottet med samma belopp. Men för att bedöma nettoeffekten på de offentliga finanserna, måste man givetvis dra bort cirka 30 procent i uteblivna inkomstskatter, lika mycket i form av indirekta skatter och ytterligare en stor minuspost på grund av de besparingens sekundära effekter (minskad produktion och sysselsättning). Nej, de senaste årens hyggliga konjunktur och förbättrade offentliga finanser har helt andra förklaringar. Det handlar i första hand om en självläkande process, som påbörjades efter kronans sammanbrott i november 1992.
Den flytande kronkursen har sedan dess sänkt vår relativa lönekostnadsnivån med över 30 procent. Höglönelandet Sverige blev ett låglöneland, med billiga ingenjörer och yrkesarbetare, vilket lockat till nyinvesteringar och en kraftig exportökning. Via den extremt höga sammanlagda marginalskatten har uppsvinget fyllt på statens och kommunernas kassakistor.
Den andra huvudförklaringen är det förnuftiga, om än framtvingade, beslutet att göra Riksbanken självständig. Det har skapat ett nytt förtroende bland utländska investerare och möjliggjort en låg räntenivå. Enbart en sanering av budgeten hade aldrig kunnat få den effekten.
Här gömmer sig en intressant lärdom. Det har gått bättre för Sverige tack vare att politikerna abdikerat från makten över valutakursen och över räntan. Den slutsatsen vill Henriksson givetvis inte kännas vid. Han predikar obekymrat det klassiska budskapet om interventionismens välsignelser.
Det är en försyndelse han delar med de ekonomer och historiker som förmedlat skrönan om Per Albin och Ernst Wigforss som 30- talets hjältar, och den aktiva (keynesianska) konjunkturpolitiken som den undergörande medicinen. Nu som då, har regeringarnas recept bestått i att via devalveringar sänka reallönerna - en föga ärofull insats och inte mycket att skryta med på valmöten och kongresser. Så man kan förstå behovet av potemkinkulisser.
Det är svårare att förstå de förment obundna ekonomernas medlöperi. Ännu märkligare är att oppositionen, Timbro och den borgerliga pressen haft så litet att säga om planeringschef Henrikssons söta sagor. Förklaringen tycks vara - vad annars? - att man låter ideologin underordnas särintresset.
De moderata väljarna gynnades av skattereformen, Perssons nedskärningar kan uppfattas som "högerpolitik" och samhällsekonomiskt olönsamma järnvägsbyggen välkomnas - dock bara så länge notan betalas via löntagarnas skatter.
Men nog är detta dåliga ursäkter för att legitimera en socialistiskt färgad förfalskning av vår nutidshistoria. Åke Sundström, nationalekonom, pensionerad kanslihustjänsteman