De bortglömda väljarna

SvD 98-12-30

Sverige har en mycket svag regering. Parlamentariskt är den i händerna på minst två andra partier, såvida inte samarbete med ärkefienden övervägs. I praktiken är den i händerna på två vänsterpartier. Idémässigt är regeringen vilsen. Då och då görs försök att formulera ett nytt uppdrag - formuleringen "ett grönt folkhem" har återkommit ett par gånger - men orden har ingen kraft och ringa innehåll. Därtill kommer ständiga kriser och misslyckanden: Anders Sundströms hastiga avgång, budgetens haveri innan den ens trätt i kraft, tillbakadragna vallöften, fortsatt arbetslöshet och oenighet mellan ministrar om bl a tjänstebeskattningen, välfärdsstatens omfattning, alkoholpolitiken, taxfreeförsäljning och försvarsfrågan.
Det är inte konstigt att en stor majoritet av väljarna, enligt en Demoskopundersökning Expressen publicerade i går, hyser litet eller inget förtroende för regeringen Persson. Märkligt är däremot att oppositionen, trots regeringens oförmåga, inte lyckats bättre med sitt uppdrag.

Oppositionen har inte varit overksam. Motioner har skrivits, en del utspel har gjorts, men med ett par undantag har agerandet varit reaktivt: regeringens agerande och brist på agerande har varit taktpinne. Till dels följer detta av oppositionsrollen, men inte helt och fullt. Anser man att rollen som opposition är viktig, inte bara ett mellanspel fram till nästa regeringsskifte, erbjuder en svag regering ett gyllene tillfälle att muta in den politiska scenen.
När Carl Bildt i går publicerade sig i DN kan det kanske ses som ett försök till en mer aktiv opposition. Bildt efterlyser ett närmare samarbete mellan moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Den s k jobballiansen, som Bildt nu dömer ut som "för snäv och för sen", skall byggas ut till en "bredare och öppnare förnyelseallians med ambitionen att sätta den politiska dagordningen för det kommande decenniet". Syftet är att skapa ett tydligare regeringsalternativ inför nästa val, ett val som Carl Bildt hoppas skall komma tidigare än år 2002.

Bildts artikel är hoppingivande i så måtto att en offensiv och initiativrik opposition är efterlängtad. Men det är samtidigt svårt att förbise att den speglar tankemönster som inte är alltigenom positiva. Tankemönster som kan vara viktiga orsaker till att oppositionen haft så liten framgång.
Bildts resonemang om att "stärka det liberala alternativet" påminner om det som DN:s ledarsida givit uttryck för under senare tid. Att de flesta kommentatorer, till DN:s förtret, har förhållit sig mycket skeptiska till denna räddningsaktion av ett tynande folkparti tycks inte bekymra honom. Det är i sig märkligt, med tanke på att det största borgerliga oppositionspartiet vid sidan av moderaterna nu är kristdemokraterna, och att dess idétradition i viktiga avseenden skiljer sig från folkpartiets.
Skillnaden har inte så mycket att göra med den snäva definition av liberalism som DN håller sig med. Skillnaden har mer att göra med inställningen till vad politik är. Det folkpartistiska sättet, som speglas i DN, är rationalistiskt, teknokratiskt och iklätt ord som "oundvikligt" och "nödvändigt". Över det hela svävar en ödestro som lätt slår över i väljarförakt. En sådan teknokratisk "liberalism" är främmande för kristdemokraterna, och uppenbarligen för många väljare.

Det är därför oroande att Bildt nu ger uttryck för liknande tankemönster. "I tillväxtens högborgar är det framtidens människor som tydligast flyr socialdemokratin", skriver Bildt. Ett EMU-deltagande beskrivs som "det nödvändiga steget".
Övertygelsen om att Historien är på moderaternas sida återkommer också i beskrivningen av kristdemokraterna. Partiet "fångar upp stämningar hos dem som ännu inte övertygats om förnyelsepolitikens betydelse för deras egen framtid", skriver Bildt. Intrycket blir att borgerliga väljare som inte röstar på moderaterna självfallet skulle göra det, att de till och med kommer att göra det, bara de blir upplysta.
Det är inte en god grund för en "öppnare förnyelseallians". Det är snarare den enda vägens retorik. Och vad innebär en sådan syn för alla de svenskar som röstar på socialdemokraterna? Är de en gång för alla avskrivna som hopplösa fall?

Just detta - förhållningssättet till väljarna i bred bemärkelse - är en allvarlig lucka i Carl Bildts artikel. Vad den egentligen handlar om, trots att Bildt i ord tar avstånd från detta, är det som avfärdades som "spelet" av Bildt själv inför valet: partiallianser. Det finns inga nya argument, eller ens omformulerade argument, som talar till väljare som ännu inte är vunna. Det är svårt att spåra någon ambition att attrahera nya väljare, kanske därför att det förutsätts att väljarna tids nog ändå tvingas erkänna det moderata budskapets överlägsenhet.
Trosvissheten om att berget till slut skall komma till Muhammed är ett skäl till att den borgerliga oppositionen hittills inte lyckats bättre än den gjort. På såväl DN:s ledarsida som i Bildts artikel speglas detta i en bristande vilja till opinionsbildning i någon egentlig bemärkelse. Lusten att övertyga fler om en ny politisk kurs, snarare än att bara upprepa kända formuleringar, liksom förmågan att lyssna till och respektera väljare som inte fullt ut köper en teknokratisk "liberalism", saknas.
Det är inte en god grund för en aktiv och framgångsrik opposition.