Landet bortom gränsen
SvD-ledare 99-08-02

En svensk medelinkomsttagare skulle, i köpkraft räknat, klassas som fattig om han bodde i USA. Det som är normalt i Sverige är fattigdom i USA. Så tydligt är det att svenskarna inte längre är rikast i världen.

Jämför vi Sverige med andra länder stöter vi på många sådana nedslående fakta. Tydligast blir det för de flesta under en utlandssemester. Den som har råd att lämna landet för några veckor under sommaren ser ofta att välståndet är högre på semesterorten än här hemma. Det är i de små banala skillnaderna som verkligheten bakom allt tal om hur Sverige har rasat i välståndsligan blir tydlig.

I snart sagt vilket annat industriland som helst kan man konstatera att bilarna är nyare än i Sverige. En vanlig svensk parkeringsplats liknar ibland en bilskrot. I de flesta av Europas storstäder står byggkranarna tätt och de offentliga miljöerna är moderna. Men i Sverige liknar stadsmiljöerna mer ett slitet museum över sextiotalets samhällsplanering, och byggkranarna är sällsynta efter åttiotalets glada dagar.

För den som kommer tillbaka ifrån en semester i USA är skillnaden ofta tydligast. En vanlig stormarknad i USA får en svensk motsvarighet att blekna. Ingen kan undgå att se hur Sverige har hamnat på efterkälken. När de vardagliga intrycken under semestern tar form av statistik och tabeller blir det tydligt att bruttonationalprodukten, BNP, inte utvecklats lika bra som i andra länder.

Men dessa beskrivningar är ändå missvisande i förhållande till vår ekonomiska vardag. En mycket stor del av den svenska BNP:n är produktion i planekonomi inom den offentliga sektorn. Och hela det offentliga systemet måste finansieras genom beskattning. Det är först när detta tas i beaktande som den mycket påtagliga standardskillnaden en svensk på besök i t ex USA inte kan undgå att märka, blir begriplig.

För varje krona som tas ifrån oss av staten blir vi en krona fattigare. Det är inte bara så att en amerikan får bättre betalt än en svensk, han får behålla mer av sin lön. Han har helt enkelt en större inkomst att använda till privat konsumtion. Det är sant även om de bidrag som betalas ut, finansierade av de skatter som betalas in, läggs till den svenska medborgarens konsumtionsutrymme.

Den för konsumtion tillgängliga arbetsinkomsten är för en svensk mycket liten. Den sammanlagda konsumtionsinkomsten när offentliga bidrag läggs till ersättning av arbete är liten. Köpkraftsmätningar ger en något bättre bild av svenskens relativa fattigdom än rena BNP-tal. Enligt OECD:s köpkraftsliga får svenskarna mindre för pengarna i plånboken än medborgare i andra industriländer.

Sedan 1990 har Sverige blivit omkört av nio andra OECD-länder och ramlat från en tiondeplats till en nittondeplats. Det ger oss lägre köpkraft än italienarna.

Tittar vi närmare på till exempel en svensk dataprogramerares privatekonomi innebär det att en han har mindre än hälften så stor köpkraft efter skatt och försäkringskostnader som sin kollega från USA.

En sjuksköterska i England har över 5 000 kronor mer att handla för i förhållande till en svensk. Listan med exempel på yrkesgrupper inom vilka svenskarna har mindre pengar att leva på kan göras hur lång som helst.

Bilden är, med mycket få undantag, entydig: svenskar är fattigare och har i mindre utsträckning än andra länders invånare de ekonomiska marginaler som är basen för det tydliga välstånd som kan ses på besök i USA, Italien eller Tyskland.

Tyvärr är marginalerna för många till och med så små att det inte finns utrymme för en utlandssemester. Det är tråkigt av sociala skäl. Men det är också beklagligt av pedagogiska skäl. En halvtimme i ett amerikanskt snabbköp kan vara mer upplysande än en vecka med näsan i nationalräkenskaperna.

Top of Page
Början på sidan