Två artiklar, i sammandrag, ur Dagens Industri, beskriver valutalånenormen
Ur Dagens Industri 90-12-21 av Svante Öberg: ”Staten ska inte låna utomlands”
Tidigare inlägg: Dick Kling, ansvarig för valutafrågor på Industriförbundet 27/11
Att möta valutautflöde med statlig upplåning utomlands värmer bara gott för stunden. Den politiken har redan prövats med avskräckande resultat. Vi dras fortfarande med kostnaderna för 1970-talets upplåning.
Det har under senare tid förts en debatt om huruvida utlandslånenor men bör finnas kvar. Normen som etablerades våren 1984, innebär att staten inte bör öka sin nettoupplåning i utländsk valuta.
Den svenska statens utlandsskuld var som störst i juni 1985. Den uppgick då till 157 miljarder kronor. Sedan dess har utlandsskulden minskat och uppgick i slutet av november 1990 till 78 miljarder kronor.
Staten började låna utomlands 1977. Ett avgörande argument var då att det är mer förmånligt för landet som helhet om staten lånar utomlands än om andra gör det, eftersom staten kan få bättre villkor på sina lån.
Man bör se utlandslånenormens tillkomst mot bakgrund av den omfattande statliga upplåning i utlandet som sedan förekom under slutet av 1970-talet. Denna utlandsupplåning bidrog till att göra det möjligt att föra en alltför expansiv finanspolitik och öka underskottet i statsbudgeten till närmare 90 miljarder kronor utan att räntenivån steg dramatiskt.
Utlandslånenormen tillkom för att ge ökad stadga åt den ekonomiska politiken. I kombination med den fasta växelkursen stabiliserar den ekonomin.
Om ekonomin under en längre period är överhettad, inflationen hög och förväntningarna inställda på fortsatt höga pris- och löneökningar uppstår normalt tendenser till valutautflöde. Det måste motverkas genom ett inflöde av valuta. Inflödet kan i princip åstadkommas antingen genom att riksbanken med marknadsoperationer höjer räntenivån eller genom att staten lånar utomlands. Utlandslånenormen utesluter den senare möjligheten. Därmed stiger räntan, vilket motverkar överhettningen i ekonomin.
I en sådan situation med stigande räntor är det tydligt att ekonomin är utsatt för påfrestningar. Statsmakterna kan då föra en ekonomisk politik i stort som återställer förtroendet för den svenska ekonomins utveckling på längre sikt och därmed lättar på bördan för penningpolitiken och får ned räntenivån igen.
Om man skulle välja den andra vägen (ingen utlandslånenorm) och möta valutautflödet med statlig upplåning i utländsk valuta vilket Dick Kling förordar i sin artikel skulle man möjligen åstadkomma en lägre räntenivå. Men det skulle bara kunna ske övergångsvis.
Den ekonomiska politiken bör utformas i enlighet med principer som är stabila under längre perioder. Den fasta växelkursen och utlandslånenor men är sådana principer. De lägger grunden för penningpolitiken och bidrar till stadga i ekonomin och den ekonomiska politiken. Utlandslånenormen ligger fast. Staten ska inte åter börja låna i utländsk valuta. Tvärtom bör staten på sikt göra sig av med sin skuld i utländsk valuta.
SVANTE ÖBERG, STATSSEKRETERARE I FINANSDEPARTEMENTET.
Dagens Industri 90-12-07 Thomas Franzén, då vice Riksbankschef, numera generaldirektör för Riksgäldskontoret, och Lars Hörnberg, rådgivare.
”Statlig upplåning utomlands föder misstro - och höjer räntan
Sänd staten att låna utomlands, uppmanar Dick Kling. Han vill avskaffa den sk valutanormen, enligt vilken staten sedan 1984 förbundit sig att inte varaktigt öka sin nettoskuld i utländsk valuta. Därmed skulle Sverige, påstår Dick Kling, inte bara få lägre räntor och billigare statsupplåning utan tom större investeringar.
Varför är de svenska räntorna så höga? Utgångspunkten för varje diskussion om räntedifferensen gentemot omvärlden måste vara att den sammanhänger med hög inflation, vilken i sin tur skapar osäkerhet om växelkursen. Det är inte den enda faktorn, men den är utan tvivel mycket central. Denna osäkerhet skulle inte bli mindre om staten plötsligt blev nettolåntagare i utländsk valuta. Det påstår inte heller Kling. Han åberopar i stället en annan mekanism.
Han antar att om inte staten lånar i utländsk valuta så måste den svenska privata sektorn göra det i stället. För att acceptera den ökade valutarisk som det innebär antas placerarna kräva en högre avkastning på sina placeringar i kronor. Denna riskpremie gör att räntedifferensen ökar. Denna mekanism är välkänd från den finansiella teorin, men Kling glömmer bort två saker.
För det första bortser han ifrån förväntningarnas betydelse. De räntedifferenser vi kunnat observera på senare tid beror på ett allmänt misstroende mot svensk ekonomisk politik, vilket tar sig uttryck i ökad osäkerhet om växelkurspolitiken. Den effekten är inte beroende av storleken på den privata utlandsskulden.
För det andra utgår hans beskrivning av riskpremiens bestämning ifrån att krontillgångar bara innehas av inhemska aktörer. Han glömmer därvid bort att valutaregleringen är avskaffad och att svenska statspapper kan köpas fritt av utländska placerare.
För att räntedifferensen varaktigt ska kunna sänkas krävs således att den fasta växelkursens trovärdighet stärks.
Hur ska vi då reducera osäkerheten? Det för oss över till frågan om effekterna av valutanormen. Erfarenheterna visar att den inte varit tillräcklig för att undvika balansproblem i svensk ekonomi. Av detta drar Kling slutsatsen att normen är överflödig, vilket framstår som minst sagt förhastat.
Utlandslånenor men syftar till att markera att politiken ska utformas så att förtroendet för den fasta växelkursen bibehålls. Det är fråga om att främja disciplinen i finans- och penningpolitiken. Om denna regel övergavs nu, då de inhemska räntorna är höga, skulle det tolkas som tecken på att statsmakterna inte är beredda att driva en konsekvent antiinflationspolitik.
En indikation på normens betydelse för räntorna fick vi i samband med valutaoron under oktober. När riksbanken - i enlighet med valutanormens regler - ingrep genom att höja de korta räntorna kraftigt gick de långa räntorna faktiskt ned. Den demonstrerade viljan att hålla fast vid normen och försvara den fasta växelkursen stärkte mao förtroendet för den långsiktiga prisstabiliteten.
Det som krävs för att nå en varaktig sänkning av de svenska räntorna är således åtgärder som stärker tron på den fasta växelkursen och som pekar framåt mot en långsiktigt trovärdig antiinflationspolitik. Det är också på detta sätt som vi kan hoppas stimulera inhemska investeringar, inte i första hand genom lägre räntor utan genom att övertyga beslutsfattarna om att balansen i svensk ekonomi kommer att upprätthållas.
Thomas Franzén, då vice Riksbankschef, numera generaldirektör för Riksgäldskontoret, och Lars Hörnberg