Anders Sundström Göran Persson Sundström i Rosenbad Sydkraft SAP Home

Artikel av Anders Sundström 1997-02-27 Tomma tunnor skramlar mest - svar på Anne Wibbles artikel i Sydsvenska Dagbladet 24 februari Det är en märklig artikel förra finansministern Anne Wibble (fp) presterar i måndagens Sydsvenska Dagbladet. Tonläget är högt. Att stänga en reaktor i Barsebäck år 1998 och nästa år 2001 betecknar hon som "årtalsexercis, planekonomi och en total likgiltighet för verkligheten". Energiöverens- kommelsen kallas för "energibeslut a la Linje 3". Får jag påminna om att Linje 2 i folkomröstningen 1980 - som folkpartiet stod bakom - önskade att avvecklingen skulle vara slutförd 2010? Får jag påminna om att Linje 2 presenterade en avvecklingsplan före folkomröstningen, som slog fast att de första reaktorerna skulle tas ur drift i slutet av 1990-talet? Får jag påminna om att Linje 3 ville avveckla all kärnkraft på tio år? Ingen ledande folkpartist skällde då ut Linje 2 för "årtalsexercis" och "planekonomi". Ingen folkpartist skulle då fått för sig att kalla en överenskommelse som innebär att kärnkraften kan komma att vara kvar i Sverige en bra bit efter år 2010 för ett Linje 3-beslut. När argumenten tar slut höjs rösten. De som ställer upp bakom energiöverenskommelsen är "osedvanligt okunniga" och "verklighetsfrämmande", skriver Wibble. Den sortens tillmälen hör inte hemma i en vuxen politisk diskussion. Jag anser att Anne Wibble gör sig skyldig till en farlig missbedömning i energifrågan. Det är inte första gången Anne Wibble missbedömer politiska sakfrågor. Hennes korta statsrådskarriär kantades av ständiga missbedömningar och felslut. Anne Wibble har fel också nu. Energiomställningen har inget med partitaktik att göra. Inte heller beror den på bristande förståndsgåvor hos mig. Energiöverenskommelsen är logisk. Det råder bred politisk enighet om att inte bygga några nya kärnkraftverk. Det finns goda skäl för detta. Avfallsproblemet är ett sådant. Olycksrisken ett annat. Kärnkraften är inte en förnyelsebar energikälla och hör därför inte hemma i det moderna kretsloppssamhälle som vi vill bygga. Det innebär att kärnkraften förr eller senare måste fasas ur det svenska energisystemet. Denna omställning är inte enkel. Kärnkraften står för halva Sveriges elproduktion. De svenska basnäringarnas tillgång på billig el är livsavgörande. Därför måste energiomställningen göras på ett sådant sätt att elpriserna behålls på en internationellt sett konkurrenskraftig nivå. Vi måste se till att Sverige förblir i huvudsak självförsörjande på el. Om vi ingenting gör idag kommer Sverige att sättas i en situation då reaktor efter reaktor måste stängas under en relativt kort tidsperiod. Det leder antingen till dramatiskt stigande elpriser, eller till att importen och fossilbränningen ökar kraftigt. Wibbles "vänta-och-se"-strategi riskerar att sätta kommande generationer i en omöjlig sits. Vi som står bakom energiöverenskommelsen har valt att ta dessa problem på allvar och inte sopa dem under mattan. Vi föreslår att Sverige lugnt och planerat tar reaktorer ur drift samtidigt som insatser görs för att driva fram förnyelsebara energikällor, ny energisnål teknik och bättre hushållning med el. Vi tillför och hushåller i samma takt som reaktorerna tas ur drift. Det är viktigt för att elpriserna ska hållas nere för svensk industri. Industrin ska kunna öka sin elkonsumtion under det närmaste decenniet. En sådan lugn och planerad omställning tar tid. Just därför ser vi till att börja nu. Just därför har 2010 som bortre gräns tagits bort. Vi är beredda att satsa nio miljarder kronor under sju år i ett energiomställningsprogram. Detaljerna i detta program blir kända när propositionen presenteras. Energiomställningen är tillväxtdrivande. Många som i dag är arbetslösa, t.ex i byggsektorn, får vara med och bygga upp framtidens ekologiskt uthålliga energisystem. Det gäller inte minst i Sydsverige, som på ett sätt får inleda energiomställningen i och med att det är här den första reaktorn stängs. Att valet föll just på Barsebäck är logiskt. Verket har en utomordentligt olycklig lokalisering. Den reaktor som tas ur drift 1998 är förhållandevis liten. Den producerar ungefär tre procent av Sveriges årliga elproduktion. Därmed är den lättare att ersätta. Den är också gammal. Om Barsebäcksverket skulle ha drivits vidare så hade ägarna fått gå in med stora pengar för att rusta upp och renovera det. Det är bättre om de pengarna satsas på moderna förnyelsebara energikällor, istället för på ett gammalt kärnkraftverk. Vi vågar ta oss an frågan. Vi är väl medvetna om att det blir våra barn som får ta konsekvenserna om vi nu skulle stå handlingsförlamade. Handfallenhetens strategi har alltid lockat de politiskt bekväma, och det är den vägen Wibble slagit in på. Den kampanj som nu pågår från allehanda lobbyister syftar till att skrämma människor. Vi har fått höra att hundratusentals jobb är i fara, att företagen tänker fly landet, att villaägare ska få gå från hus och hem. Anne Wibbles artikel är ett led i den kampanjen. Var och en får bilda sig en uppfattning om vem de litar mest på. Å ena sidan socialdemokraterna, centerpartiet och vänsterpartiet - eller å andra sidan den förra finansministern, som vanligt hjälplöst i armkrok med moderaterna. Men en sak ska man som medborgare notera. Vi har visat hur vi vill inleda omställningen. Det har inte Wibble. Ingen vet hur en energipolitik signerad m, fp och kd ser ut. Wibble står tomhänt i debatten. Och som vanligt skramlar tomma tunnor mest. Anders Sundström (s) Näringsminister