Vem vilseförde regeringen?
Lennart Bodström
SvD
Brännpunkt 2001-09-08
En av regeringen tillsatt ubåtsskyddskommision avlämnade i slutet av april 1983 ett betänkande, där Sovjetunionen utpekades som ansvarig för ubåtskränkningarna i Hårsfjärden och andra farvatten. Kommissionen hänvisade till promemorior från Försvarsstaben.
I dessa promemorior togs fyra omständigheter upp. Om optiska observationer, d v s ögonvittnens iakttagelser, sades att samtliga tolkats som ubåt från Warszawapakten (WP-ubåt). Två akustiska observationer hade gjorts och slutsatsen av båda blev WP-ubåt. Resultatet av hemlig signalspaning hade entydigt visat att det var fråga om WP-ubåtar.
Vid en bottenundersökning hade spår av miniubåtar påträffats. Sådana fanns enligt Försvarsstaben främst inom östblocket.
I en kompletterande promemoria redovisade Försvarsstaben att 13 identifierade observationer från ubåtsradar rapporterats av Försvarets radioanstalt (FRA) och delvis av marinens fartyg. Samtliga angavs vara klassificerade som Warszawapaktsradar.
Det underlag som Försvarsstaben levererade innehöll således en rad indicier som alla pekade i samma riktning, nämligen att Sovjetunionen var skyldig till främmande undervattensverksamhet i Hårsfjärden. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att kommissionen och regeringen intog samma ståndpunkt.
Fem år senare kom ett märkligt brev till informationssekreteraren Nils Gunnar Billinger i Försvarsdepartementet. Avsändare var dåvarande chefen för FRA, som nu ville meddela att varken vid Hårsfjärdenincidenten eller därefter hade några signaler registrerats av radioanstalten från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet.
FRA har senare upprepat att radioanstalten till Ubåtsskyddskommissionen inte hade uppgivit att man hade registrerat några signaler från Hårsfjärden som kunde sättas i samband med ubåtsincidenten.
Vem eller vilka gav falsk information till regeringen?
Det var 1995 års ubåtskommission, tillsatt av försvarsminister Thage G. Peterson, som avslöjade att FRA inte hade lämnat uppgifter som kunde användas för identifiering av främmande ubåtar. Kommissionen gick längre än så. Av de optiska observationer som kommissionen haft tillgängliga sade den sig inte kunna dra några säkra slutsatser i nationalitetsfrågan.
Om de akustiska observationer som Försvarsstaben i sina promemorior hänvisat till, uttalade kommissionen att en analys inte kunnat visa att det varit fråga om ubåt. När det så gällde bottenspåren konstaterade kommissionen att det inte fanns någon fullständig kunskap om miniubåtar. Därför kunde man inte enligt kommissionens mening göra något säkert uttalande i nationalitetsfrågan. Inte heller var några enstaka spår på bottnen tillräckliga som bevis.
1995 års kommission kom sammanfattningsvis fram till slutsatsen att det inte fanns grund för de uttalanden om nationstillhörighet som gjordes i Ubåtsskyddskommissionens betänkande. Hade regeringen känt till vad som nu är bekant om klara brister i den tekniska bevisningen när det gällde nationalitetsfrågan, är det troligt att det aldrig blivit någon protestnot till Sovjetunionen.
Ubåtskommissionens betänkande kunde inte undgå att skapa förstämning i vissa kretsar. Det förefaller som om detta var skälet till att ytterligare en utredning tillsattes under ledning av ambassadören Lars-Erik Lundin. I Lundins rapport fanns ett intressant konstaterande. Utredningen uteslöt inte att också Natostater kunde ha gjort sig skyldiga till gränskränkningar, men ansåg att dessa länders motiv var alltför svaga.
Våren 2000 hade TV-programmet Striptease och radions Dagens Eko intervjuer med den förre amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger, där denne påstod att det på svenskt territorium hade bedrivits samövningar mellan svenska och amerikanska örlogsfartyg. Strax efteråt kom liknande besked från en brittisk minister som talade om samverkan mellan engelska och svenska örlogsfartyg.
Sedan Weinberger fått uttala sig intervjuades i radio och TV några svenska sjöofficerare. De var oförberedda och talade därför väl fritt ur hjärtat. De bekräftade att marinen övat tillsammans med Natofartyg. Tillfrågade om regeringen var införstådd med verksamheten blev svaret att man hade avstått från att fråga eftersom man förstod att man i så fall skulle ha fått nej.
Inom mindre än 24 timmar hade officerarna fått klart för sig att ämnet var så brännbart att det var säkrast att retirera. De förklarade att kontakterna med Natofartygen närmast bestått i att som en artighet eskortera gästande fartyg under örlogsbesök. Allt annat var missförstånd.
Till dem som upprördes av uppgifterna om verkligt eller förment samarbete mellan den svenska marinen och Natoländers försvarsmakt hörde statsminister Göran Persson. Han ansåg ytterligare en ubåtsutredning behövlig. Till utredare utsågs Rolf Ekéus, som vid uppnådd pensionsålder var på väg att lämna posten som Sveriges ambassadör i Washington.
Överbefälhavaren fann sig föranlåten att låta göra en egen utredning. Inom loppet av några veckor tillfrågades ett stort antal förbandschefer om de deltagit i någon verksamhet som låg utanför ramen för Sveriges alliansfria politik. Inte oväntat blev svaren nekande. I Washington svarade myndigheterna vid förfrågan att de inte kände till att amerikanska marinfartyg bedrivit övning i Sverige. Sedan dessa åtgärder vidtagits var lugnet återställt.
Ekéus utredning, som skulle ha varit färdig den 1 september i år, har försenats. Mycket återstår att klarlägga. Dit hör omständigheterna kring den sovjetiska ubåtens strandning på Blekingekusten 1981. Var inträngandet i Gåsefjärden avsiktligt eller en följd av oskicklig navigation?
De s k typljuden som spelat så stor roll i diskussionen har granskats av Oceanografiska institutet vid Stockholms universitet. Ekéus bör ta del av institutets hemligstämplade rapport. Där nämns varken ubåtar, minkar eller strömming som upphov till typljuden.
I officiella rapporter från Hårsfjärden och Karlskronabassängen talas om miniubåtar med en vidunderlig kapacitet. Ingen har sett dem, men de omtalas som kapabla att under veckotal uthärda sjunkbomsanfall för att sedan försvinna lika spårlöst som de infann sig. Ekéus bör ta reda på om sådana fartyg existerar.
I december 1990 blev Carl Bildt ledamot av Krigsvetenskapsakademin. Akademins ledamöter fick då lyssna till ett anförande, enligt vilket upp till 22 sovjetiska ubåtar under hela 1980-talet varje år genomfört tre omfattande operationer på svenskt territorium. Sina kunskaper och varifrån han fått dem vill Bildt dock behålla för sig själv.
Med Rolf Ekéus vill han inte samarbeta. Skälet är att denne uppgivits vara socialdemokrat.
Lennart Bodström, utrikesminister 1982-85
(I dag finns Lennart Bodströms memoarer Mitt i stormen, Hjalmarson & Högberg, i bokhandeln.)