DET EVIGA

Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,

det dör som en stormvind i öcknen bort.


Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.

Det sanna är evigt: kring himmel och jord

genljuda från släkte till släkte dess ord.


Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Förföljs det utom dig med list och våld,

sin fristad det har i ditt bröst fördold.


Och viljan, som stängdes i lågande bröst,

tar mandom, lik Gud, och blir handling.

Det rätta får armar, det sanna får röst,

och folken stå upp till förvandling.

De offer du bragte, de faror du lopp,

de stiga som stjärnor ur Lete opp.


Och dikten är icke som blommornas doft,

som färgade bågen i skyar.

Det sköna du bildar är mera än stoft,

och åldren dess anlet förnyar.

Det sköna är evigt: med fiken håg

vi fiska dess guldsand ur tidens våg.


Så fatta all sanning, så våga allt rätt,

och bilda det sköna med glädje!

De tre dö ej ut bland mänskors ätt,

och till dem från tiden vi vädje.

Vad tiden dig gav, må du ge igen,

blott det eviga bor i ditt hjärta än.

ESAIAS TEGNÉR

Lyssna på dikten


Om Heder, Sanning och Rätt