Jojo-ekonomin, den svenska, DI om


DI-ledare 1998-09-15

Dolkstötslegender
En "ledande" amerikansk finansanalytiker varnar svenska folket för en borgerlig koalitionsregering på Dagens Nyheters debattsida. En borgerlig minoritetsregering skulle innebära den sämsta av alla världar för Sverige. Ja, den förra borgerliga regeringen drev nästan Sverige till konkurs, hävdar denne expert som så lägligt i valspurten ansluter till socialdemokratins version av historien.
Dolkstötslegender brukar de ibland kallas, myter om hur helt andra bär skulden för egna katastrofer och misslyckanden.

Arbetarrörelsen har haft makten och tolkningsföreträdet i Sverige ända sedan början av 1930-talet med två korta avbrott 1976-1982 och 1991-1994, vilket gör att det går ett borgerligt år på sju socialdemokratiska. Att gå så långt bak i tiden kan synas orättvist men ekonomiska strukturer byggs faktiskt över lång tid.
Men skulden till dagens problem, alltså enligt den socialdemokratiska liturgin, ligger hos de borgerliga regeringar som under sina korta perioder i solen lyckats slösa bort våra gemensamma tillgångar. Det gäller att hindra dem att göra sådant en gång till. Socialdemokraternas verkliga roll har varit att två gånger komma in och "rädda svensk ekonomi från katastrof".
Psykologer kan säkert diskutera om huruvida denna historieskrivning sprids av cyniska röstfiskare eller av politiker som ärligt tror på sin version.

Det är sannerligen inte lätt att vara borgerlig finansminister i Sverige. När tillfället äntligen kommer är ekonomin i djup kris. Först år 1976, när oljekrisens verkningar kom med fördröjd och ökad kraft efter försök med lagerstöd och annan överbryggningspolitik, först då fick de borgerliga sin första chans på 44 år att ta makten.
De ekonomiska problemens kraft överraskade alla, särskilt den avgående statsministern Olof Palme som talade om att borgarna gick till ett "dukat bord".
De svenska kostnaderna hade skenat iväg under år av inflationspolitik vilket ledde till att praktiskt taget alla exporterande företag hotades av konkurs och ropade på stöd.
Det blev några år med miljardrullningar till krisföretag. På industriminister Nils G Åslings akutmottagning satt hela näringslivets ledargarnityr med önskelistor.
Socialdemokratins stora stolthet Stålverk 80 fick läggas ned och varven gick i kvav ett efter ett. Om socialdemokratiska oppositionspolitiker begärde något var det snarare mer pengar till varv än mindre.

År 1991 var det dags igen. Några månader före den borgerliga valsegern trodde den nye finansministern Allan Larsson på bättre tider. Men återigen var ekonomin i ett akut nödläge efter 1980-talets överhettning, fastighetsbubbla, bankkris och uppätet devalveringsförsprång.
Socialdemokraterna hade då under nio år "räddat Sverige" med jättedevalvering, snabb utbyggnad av den kommunala sektorn och en avslutande period av avreglering.
Den här gången medverkade socialdemokraterna i borgerliga krispaket, något som underkändes av en senare partikongress.
Dagens Industri har visserligen kritiserat borgerliga finansministrar för deras krishantering. Men sådana tillkortakommanden inom brandsläckning har tämligen marginell betydelse för det vanskliga läge som svensk ekonomi befinner sig i i dag.

Den ovan nämnde finansanalytikern, Joe Roseman, är faktiskt en av de få internationella bedömare som inte förstått att Sverige är ett praktikfall på vad som händer när självgod socialdemokrati får husera utan täta maktväxlingar.
Eller också fruktar han bara att borgerliga finansministrar signalerar att en ny recession är på väg.


Olika förklaringar till krisen


More about Monetarism and Swedish Financial Crisis