Johan Hakelius i SvD 96-09-06 om Per Gunnar Berglund

utdrag

"Staten och kommunerna måste alltid vara beredda att öka den offentliga efterfrågan när sysselsättningsgraden ligger lägre än önskat - detta alldeles oavsett om man har budgetunderskott eller ej. En offentlig efterfrågeökning kan alltid finansieras. Staten kan aldrig, så länge det finns en fungerande svensk riksbank, lida någon brist på kontanter - det är ju staten som styr skapandet av pengar i ekonomin. Därför är det rent beklämmande att höra regeringsledarmöter uttala offentligt att 'pengarna är slut'. De statliga pengarna kan aldrig ta slut - det är bara att skapa mer pengar om man behöver."

Så skriver - ordagrant - Per Gunnar Berglund i pamfletten Konsten att avskaffa arbetslösheten (Ordfronts förlag).

Citatet är, det skall erkännas, ett av de skarpaste som kan hittats i hans bok. Men det är representativt. Konsten att avskaffa arbetslösheten består, enligt Berglund, till stor del i att inse att det inte finns några egentliga problem att göra det. Det handlar i stället om att övervinna "mentala barriärer". Och det har Per Gunnar Berglund gjort.

I korthet föreslår Berglund att staten skall låna eller trycka pengar en masse. Den offentliga konsumtionen måste ökas med mellan 40 och 6o miljarder kronor utöver en årlig expansion på 'ett par, tre procent". Bidragen skall höjas och skatterna sänkas rejält (ett totalt slopande av momsen räcker inte, dubbelt så mycket måste till).

Resultatet blir full sysselsättning, ingen nämnvärd inflation, en 33-procentig ökning av reallönerna och balans i statsbudgeten (även om detta senare inte nödvändigtvis är särskilt viktigt).

Budskapet är fantastiskt, men inte obekant. Berglund tillhör samma grupp av handelsresande i drömmar som Johan Ehrenberg, Göran Greider och en gång Sven Grassman. Han säger det folk vill höra, och han gör det med ett stort mått av självsäkerhet. Han gör det säkert av övertygelse och han gör det behängt med statistisk analys som ger det hela en vetenskaplig framtoning.

Den spontana reaktionen band nationalekonomer är sannolikt att strunta i hans pamflett. Men det vore oklokt. För även om Berglund är i det närmaste totalt okänd.. kommer hans idéer att sätta spår i opinionen. Det finns en betydande marknad för enkla lösningar.

Det vore också ohederligt att strunta i pamfletten. För Berglund tangerar ett flertal gånger en frågeställning som är högst relevant och som få ekonomer vill kännas vid: hur kan det komma sig att den svenska ekonomkåren i så hög utsträckning tycks präglas av likriktning och gruppmentalitet?

Hur kan det komma sig att SNS konjunkturråd - som måste anses vara en hygglig mätare på konsensusuppfattningen i den svenska ekonomkåren - i mitten av sjuttiotalet förordade just den politik Berglund vill se, om än i mindre extrem form, men bara tio år senare blev normpolitikens främsta budbärare?

Ett högst relevant svar på detta är naturligtvis att ekonomer bör låta sig påverkas av nya forskningsrön. Och i Konjunkturrådets åsiktssvängning finns tvivelsutan en sådan komponent. Men det ligger också någonting i att ekonomer har en tendens att uttala sig tvärsäkert på ett sätt som deras disciplin egentligen inte tillåter.

Nationalekonomin har ett lillebrorskomplex gentemot naturvetenskapernas exakthet och stabilitet som inte alltid uppmuntrar till en så bred prövning och debatt som vore motiverad.

Det är detta korn av sanning som, förstorat till ett berg, utgör Berglunds retoriska grund.

Det finns mängder av sakargument att anföra mot Konsten all avskaffa arbetslösheten. Historisk erfarenhet pekar på att den "måttliga inflation" på fem till tio procent Berglund förespråkat i andra sammanhang ganska snart slår sönder det komplicerade informationssystem en marknadsekonomi är.

Berglunds totala brist på realism vad gäller det politiska systemets funktionssätt, kombinerat med en alltför stark misstro mot marknadens förmåga, ger en skev verklighetsbild.

Hans klockartro på sedelpressen som välståndsskapare och brännmärkningen av sparandet förklarar lika lite afrikanska länders fortsatta fattigdom som de asiatiska tigrarnas explosiva tillväxt.

Synen på ekonomin som en samling aggregerade statistiska uppgifter, möjliga att manipulera av rådiga "ekonomiska experter", visar att Berglund tänker bort nästan all ekonomisk forskning och debatt under sin egen livstid. Just den forskning som är ett av skälen till mer konventionella ekonomers åsiktsbyten.

Men detta säger sig inte självt. Och goda ekonomer har därför en skyldighet att göra det, göra det på ett sätt som den vanlige medborgaren kan förstå och göra det utan att bara upprepa samtidens katekestexter.

Folkbildning är en mycket svår gren, särskilt om inga löften om ett Schlaraffenland kan ges. Men den kan för den skull inte överlåtas till dem vars budskap är "pengarna tar aldrig slut - det är bara att trycka mer".