Rolf Englund på Dagens Nyheters ledarsida 1976-08-06
Ingress: Ett villkor för att folkpartiet skall kunna godta ett system med löntagarfonder är att fonderna har någon form av individuell anknytning /RE: till skillnad från individuella andelar anknytning kunde vara bidrag till semesterresan till Svarta Havet/, sade folkpartiledaren Per Ahlmark i en intervju i onsdagens DN. Civilekonom Rolf Englund diskuterar här fp:s inställning till löntagarfonderna med utgångspunkt i ett tidigare anförande av Ola Ullsten, vice ordförande i partiets riksdagsgrupp.
-
Av Ola Ullstens inlägg framgick att de anställda skall ges andel i den förmögenhetsökning som uppstår genom företagens vinster. Enligt Ullsten skulle detta ske på ett eller annat sätt" och "vi har sagt oss att om man går fram den vägen blir det förmodligen nödvändigt att bygga upp några slags fonder" och "om man går in för en fondbildning, så bör man ha fonder med något slags individuell anknytning; exakt hur har jag inte klart för mig, och det har uppenbarligen ingen annan heller".
Ola Ullsten slog fast att systemet måste vara "förenligt med den solidariska lönerörelsens principer" och inte skapa "nya klyftor mellan olika grupper på arbetsmarknaden". Detta måste innebära att även de offentliganställda skall omfattas av systemet och att anställda i vinstrika företag inte skall få mera än vad andra får.
Sprida makten
Ola Ullsten slog på ett tacknämligt sätt fast att systemet måste sprida makten - inte koncentrera den. "Det räcker då inte att säga att man vill undvika en byråkratiserad ekonomi av öststatsmodell. Systemet måste vara så uppbyggt att en sådan utveckling faktiskt förhindras." Detta måste innebära att alla system som förr eller senare ger de fackliga organisationerna kontrollen över företagen är uteslutna.
Enligt Ola Ullsten skall pengarna stanna kvar i företaget. Det är angeläget att en stor del av vinsten utnyttjas för framtida investeringar och att den förmögenhetsökning som på det viset uppstår också kommer de anställda till del, sade han. Då måste företaget betala med aktier.
En angelägen fråga är om det går att konstruera ett system som uppfyller dessa krav. Låt oss för enkelhetens skull bortse från de företag som inte är börsnoterade. Ändå återstår många problem. Hur stor del av vinsten skall avsättas? Hur skall vinsten beräknas? Skall aktierna överlämnas till börskurs eller till substansvärde? Detta är dock relativt enkla problem jämfört med frågan om vart aktierna skall lämnas.
Ej central jättefond
Folkpartiet säger nej till en central jättefond. Eftersom det inte skall skapas "nya klyftor mellan olika grupper på arbetsmarknaden" är systemet med regionala fonder svårhanterligt och företagsvisa fonder uteslutet. Man kan då tänka sig en central clearingfond som ser till att de regionala, eller på annat sätt decentraliserade, fonderna får aktier för samma värde. Problemet med vem som skall utöva rösträtten kvarstår dock.
Om systemet införs med hjälp av lagstiftning är det orealistiskt att föreställa sig annat än att staten eller de fackliga organisationerna skall utse styrelse för de fonder som skapas. Man underskattar grovt de fackliga organisationernas och statens organisationsförmåga om man inte gör klart för sig att det för dem relativt enkelt går att skapa former som gör att de kommer att samordna utövandet av den rösträtt som tillkommer de olika fonderna. Det politiska trycket och de näringspolitiska ambitionerna hos de inblandade parterna kommer att göra en sådan utveckling omöjlig att undvika.
Som Ola Ullsten sade räcker det inte med att säga att man vill undvika en byråkratiserad ekonomi av öststatsmodell. Systemet måste vara så uppbyggt att en sådan utveckling faktiskt förhindras." Därvid räcker det inte med att i stället för en fond ha några stycken.
Individuell anknytning
Men måste också ställa sig frågan om vad Ola Ullsten och folkpartiet menar med att fonderna skall ha "något slags individuell anknytning". Fonderna kan vara meningsfulla för den enskilde genom att han får avkastning från dem och/eller möjlighet att lösa in sin andel i fonden.
Avkastningen kommer emellertid att bli så liten att det av rent administrativa skäl är föga meningsfullt att dela ut den till den enskilde. Frågan blir då om, och i så fall när, den enskilde skall kunna lösa in sin andel i fonden mot kontanter.
Här står vi emellertid inför problemet med att äta kakan eller ha den kvar. Pengarna skulle ju användas för investeringar och kan då inte också användas för privatkonsumtion. Låt oss emellertid - hur förstår jag inte riktigt - bortse från detta och säga oss att den rätten skall den enskilde ha.
För att fonden skall få pengar med vilka fonden kan ge den enskilde kontanter måste den sälja aktier över börsen. Om många använder sig av sin inlösenrätt kommer utbudet på börsen att bli stort och kurserna pressas ner avsevärt.
För att förhindra inlösen har det i den allmänna debatten ofta talats om att man skall ha en spärrtid på ett antal år. Det eliminerar emellertid inte problemet - det bara skjuts några år på framtiden. Sätter man en lång spärrtid - kanske ända fram till pensionering - blir glädjen för den enskilde betydligt mindre och fondens aktieinnehav under uppbyggnadstiden betydligt större. Maktfrågan träder då åter i centrum för intresset.
Stor oklarhet
Oklarheten om hur ett system uppbyggt på folkpartiets principer skulle se ut, och om något sådant över huvud taget är möjligt att konstruera, är således betydande. Kärnfrågorna är två. Vem skall utöva rösträtten för aktierna? Och hur skall den enskilde få ut något för egen del av fonden?
Det är ingalunda lätt att hitta ett system som uppfyller alla de krav man vill ställa. Meidner har inte gjort det. Hans förslag leder till socialism, konfiskation och maktkoncentration. Folkpartiet verkar inte heller ha funnit det. Låt oss söka vidare, men låt oss också vara försiktiga med löften innan vi har funnit den modell som svarar mot de fundamentala krav vi själva ställer på den.
ROLF ENGLUND