Vart leder enda EU-vägen?

SvD-ledare 99-02-13

När moderaterna i går startade sin Europakonferens i Stockholm så skedde det då Europadebatten är mer turbulent än på länge. För halvannan månad sedan sjösattes valutaunionen. Det är val till Europaparlamentet till sommaren. EU-samarbetets framtida omfattning och former är oklara, och förhandlingar om medlemskap pågår med en rad länder. Samtidigt har den moderata Europapolitiken blivit föremål för intresse, då främst partiordföranden antytt en attitydförändring i överstatlighets- och integrationsfrågor.
Carl Bildts inledningsanförande tog sin utgångspunkt i ett tydligt engagemang för den utveckling Europa sett under det senaste decenniet. Han gjorde det tydligt var moderaterna står i fråga om EU:s utvidgning och vikten av en europeisk säkerhetsordning.

Med de ställningstaganden som ur en liberal synpunkt är mer problematiska förhåller det sig annorlunda. Bildt menar att det är nödvändigt att inom EU tillämpa mer av majoritetsomröstning, att öka beslutsmöjligheterna, för att göra det möjligt att driva arbetet med den inre marknaden. Det är möjligt att beslut i fler frågor kan fattas av majoriteter i stället för i praktisk enhällighet. Men sådana reformer måste diskuteras utifrån sina förtjänster och nackdelar. Beslutsfähighet har en baksida. Det saknas resonemang om vilka beslut som bör bli överstatliga och därmed saknas också argumenten varför.
Det är visserligen inte en debatt som Bildt avvisar. Han säger att man måste våga diskutera hur den "europeiska demokratin" skall förstärkas när medlemmarna blir fler, och att det är viktigt att diskutera demokratin på alla nivåer. Men han tar inte själv upp denna diskussion. Den "europeiska demokratins" innehåll förblir oklart, åtminstone vilket innehåll som Bildt anser att den har.

Speciellt motsägelsefull blir han när han kommenterar debatten om Europas framtid. Han varnar för dem som "mörkt" mumlar om farorna med en politisk union, och konstaterar att EU redan är en union. Och att denna unions kärna är politisk.
Därmed avfärdar han den debatt som han själv framhåller som viktig. Och det som diskuteras framställer han med semantisk argumentation som ett fullbordat faktum. Om det väsentliga innehållet i den "europeiska demokratin" redan föreligger, är då de förändringar han vill genomföra inte viktiga?Det bidrar inte till tydligheten att politiska processer framställs som historiska nödvändigheter. Det blir väldigt lätt att förstå vad Bildt tror skall hända. Vart Europa är på väg. Men han resonerar utifrån det nödvändiga, faktiskt inte utifrån det önskvärda, och han tvingar sig därmed inte till den nödvändiga argumentationen till varför de förändringar han vill ha bör genomföras. Det blir särskilt uppenbart att konstaterande får ersätta argumentation när två mål, östutvidgningen och förstärkningen av den europeiska demokratin, framställs som helt förenliga. Det senare är till och med en förutsättning för det förra.

Det är korrekt att det blir lättare att utvidga EU, om beslutsformerna inte ger enskilda nationer lika stor makt som i dag. Men samtidigt ter sig det fullvärdiga EU-medlemskapet för exempelvis de baltiska staterna mer avlägset i dag än för ett år sedan. Önskan om en "europeisk demokrati" inom EU:s befintliga gränser tränger ut utvidgningsfrågorna.
Det Europa är mest betjänt av är att de frågor som skall hanteras verkligen förstås. Det förutsätter att man öppet kan resonera kring dem, och det är därför en viktig diskussion som Bildt tar upp när han aktualiserar det icke definierade begreppet "europeisk demokrati". Men diskussionen kan inte föras, och slutsatserna kan inte dras, på den europeiska arenan. Där vistas bara eliterna, dessutom i en snäv politisk mening.
Det är på den nationella nivån som de demokratiska plattformarna finns, och enbart där kan en demokratisk EU-utveckling finna en hållbar grund.

Top of Page
Början på sidan