Torsten Sverenius i Gästkrönika i DN/Ekonomi 98-06-22
Självförvållad eftersläpning
20 års åtstramningar och stagnerande reallöner har fått vår efterfrågan att öka minst i västvärlden
Alla talar om Sveriges eftersläpning, betydligt färre gör en faktabaserad analys av orsakerna.
Statliga och privata utredningar, kommissioner och rapporter bar under nittiotalet försökt bringa klarhet i varför vi har halkat efter omvärlden. Trots stora resurser har man inte empiriskt kunnat visa att den offentliga sektorn, välfärden eller lönebildningen har orsakat raset.
Ett problem verkar vara att man utgått ifrån ett antal haltande teorier, för att sedan med argument och statistik försöka leda dessa hypoteser i bevis.
Utredningarna, och deras förslag till förbättringar av svensk ekonomi, skulle bli den röda tråd som leder oss ut ur labyrinten. Istället verkar de leda oss in i nya irrgångar, och frånvaron av en Tesevs och en Ariadne känns skriande.
En faktor i sammanhanget är att några av utredarna under flera år själva aktivt deltagit i skeendet, bl a som rådgivare åt olika regeringar. Det är alltså delvis sin egen ekonomiska politik de nu recenserar och utvärderar.
Det betyder inte att deras slutsatser måste vara felaktiga, men risken att de bortser ifrån egna felgrepp bör beaktas. Ett annat problem har att göra med den världsbild, det paradigm, som olika rådgivare/utredare företräder. Är man t ex av uppfattningen att arbetslöshet alltid härrör från utbudssidan, då letar man förmodligen inte efter störningar som beror på låg efterfrågan, exempelvis fallande reallöner.
Det man blundade för som rådgivare, tenderar man att blunda för som utredare.
Låt mig konkretisera. Från sjuttiotalet till idag har en handfull centralt placerade ekonomer haft som utgångspunkt att reallöner och konsumtion bör hållas tillbaka till förmån för höjda exportvinster och ökat sparande.
Detta skulle, var det tänkt, ge Sverige hög tillväxt, full sysselsättning och ökade investeringar. Resultatet blev istället att tillväxten bromsades, sysselsättningen havererade och att investeringskvoten föll till den lägsta nivån i modern tid.
Tragikomiskt nog gav politiken dessutom, genom devalveringar och stram finanspolitik (höjd moms och höjda taxor), högre inflation och högre räntor än i omvärlden. Den så kallade besparingspolitiken bidrog också - genom ökningen av arbetslösheten - till raset för statsfinanserna.
Strategin misslyckades alltså, och därför är det förståeligt om strategerna hellre pratar om lönebildningen, välfärden och den offentliga sektorn. Likafullt är det oärligt, alternativt okunnigt.
En som tidigt slog larm om vad kampen mot reallöner och konsumtion skulle leda till var den nu avlidne ekonomen Sven Grassman. Han kritiserade de styrande för att de riktade in sig på skenproblem som att försöka få till stånd överskott i bytesbalans och budget, istället för att stimulera hela ekonomin - konsumtion, export och investeringar.
Bara så skulle vi kunna vidmakthålla full sysselsättning, menade han, och då skulle statsfinanserna automatiskt förbli sunda.
Redan 1972 föreslog Grassman flytande växelkurs för att bytesbalansen inte skulle bli en tvångströja för ekonomin. Tjugo år senare övergavs den fasta växelkursen, men först efter att fem devalveringar och fyra momshöjningar skapat en inflations- och spekulationsekonomi med stigande aktiekurser/fastighetspriser och fallande reallöner.
Aktiekurserna i Sverige har ökat mest i världen, inte som ett resultat av att exporten har gått bättre än i andra länder, för det hade varit välgörande, utan som ett resultat av att politiken har gynnat den rent finansiella delen av ekonomin, på produktionens bekostnad.
Den inhemska efterfrågan - total konsumtion och totala investeringar - har utvecklats sämre än i något annat land sedan 1970. Bara Mexiko och Nya Zeeland kan konkurrera, alla andra länder har fört en mer expansiv politik än Sverige.
Våra styrande har varit på Nya Zeeland för att se och lära. Blir Mexiko nästa resmål?
Exporten har ökat ungefär lika mycket som i jämförbara länder, men eftersom importen har släpat efter, så har vår nettoexport ökat långt mer än i andra länder. Bara i Norge, Irland, Mexiko och Danmark har nettoexporten ökat mer.
Jämför man nettoexportens andel av tillväxten, så är bara Irland och Mexiko före. Mer än 30 procent av vår tillväxt (sedan 1970) kommer från nettoexporten, vilket kan jämföras med 4 procent för t ex Japan.
Den kraftiga ökningen av nettoexporten har inte kunnat uppväga den låga ökningen av konsumtionen och investeringarna. Därmed har vår samlade produktion, BNP, halkat efter.
Varför har då konsumtionen i Sverige ökat så litet? Huvudorsaken är att reallönerna har stått stilla i tjugo år - från mitten av sjuttiotalet till mitten av nittiotalet. Till detta kom chockhöjningen av räntan på nittiotalet, som ytterligare hämmade konsumtionen.
Raset för reallöner är en följd av momshöjningar, andra skatte- och avgiftshöjningar samt devalveringar, som urholkat den svenska köpkraften och gjort att tyskar, fransmän, österrikare och andra tjänar betydligt mer för samma arbete.
Våra låga reallöner har blivit ett strukturellt problem. För flertalet företag är ju, trots allt, hemmamarknaden fortfarande viktigast.
Orsaken till att också vår offentliga konsumtion har ökat mindre än i omvärlden, är att våra styrande velat ha det så. Det kallas för "besparing" när skolbarn trängs ihop i stora klasser och får bristfällig undervisning. Ofta med logiken att ju mer vi sparar idag, desto bättre får våra barn och barnbarn det i morgon. Våra barns skolundervisning räknas nämligen i nationalräkenskaperna som offentlig förbrukning, inte som en investering i humankapital, och alla vet ju att vi inte ska "förbruka kommande generationers resurser.
Med en sådan okunnighet behövs inga konkurrentländer, vi konkurrerar ut oss själva. Allt medan vi lägger pannan i djupa veck och undrar vad som har hänt med tillväxten.