"Farligt öka Riksbankens oberoende"

Beslutet om Riksbankens ställning bör skjutas upp tills vidare, skriver Sören Wibe och Sten Johansson.

I snart tio års tid har EU-länderna fört en ekonomisk politik för att bygga EMU, den ekonomiska monetära unionen. Fundamentet i denna union utgörs av den europeiska centralbanken ECB, vilken liksom de nationella centralbankerna ska vara helt oberoende av politisk styrning.

Politiken har byggt på övertygelsen att centralbankens oberoende krävts för att banken ska nå trovärdighet (gentemot marknaden) i sin kamp mot inflationen. En låg inflation har i sin tur ansetts vara en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska politiken i Europa under 90-talet har vilat på denna teori om sambandet mellan oberoende, trovärdighet, låg inflation och tillväxt.

När därför EU:s alla ledare nyligen i Pörtschach krävde samordnade räntesänkningar, vilket flertalet europeiska centralbankschefer motsatt sig, innebar det varken mer eller mindre än ett direkt förnekande av den ekonomiska dogm som EMU bygger på. De politiska ledarna litar inte på att de oberoende banker som de själva skapat verkligen utgör en garanti för en rätt avvägd ekonomisk politik. I antiinflatoriskt nit ser EU:s centralbankschefer inte den fara för deflation och världsdepression som nu hotar.

I Sverige har vi ännu inte fullföljt denna process att ställa Riksbanksledningen ovanför och konstitutionellt utom räckhåll för riksdag och regering. Riksdagen har ett vilande grundlagsförslag om Riksbanken som enligt planerna ska antas den 25 november.

Vi menar att både vad som hänt i ekonomin och vad som uttalats i Pörtschach gör att beslutet om Riksbankens oberoende bör skjutas upp tills vidare. Enligt riksdagsordningen måste det andra beslutet tas under första riksmötet efter valet, det vill säga i princip före maj 1999. Riksdagen kan dock efter särskilt beslut skjuta på frågan till vilken tid som helst före nästa val, det vill säga före 2002.

Det vilande grundlagsförslaget innebär en direkt anpassning till kraven i Maastrichtfördraget. Riksbankschefen blir oavsättlig, och direktionen, det vill säga Riksbankens tjänstemän, får oinskränkt makt över styrräntorna. Tidigare var det riksbanksfullmäktige, en av riksdagen vald församling, som beslutade i dessa frågor. Direktionen förbjuds vidare att ta emot instruktioner från regeringen eller riksdagen. Enligt nu gällande lag måste Riksbankens ledning "samråda" med regeringen inför alla viktiga beslut. Efter förändringen räcker det med att man "informerar" finansutskottets ledamöter, vilka inte får ta ställning i sak eller i motioner utan endast kan lägga informationen till handlingarna.

Riksbanksfullmäktige ska finnas kvar, men dess roll blir nu ". . . att bidra till att ge Riksbanken en god förankring i det svenska samhället", det vill säga att övertyga det svenska folket om att direktionens beslut är riktiga. Då direktionen fattar sina beslut får visserligen fullmäktiges ordförande och vice ordförande vara närvarande, men de har ingen rösträtt. En demokratiskt styrd institution, av synnerligen stor vikt för landets utveckling, omvandlas till en institution styrd av tjänstemän bortom all demokratisk kontroll och styrning.

Statsministern har således inte brutit mot andan i gällande grundlag när han uttalat sig för sänkta räntor. Men det råder ingen tvekan om att ett sådant uttalande av statsministern från riksdagens talarstol står i strid med andan i den lag som kommer att gälla efter förändringen.

Det finns många skäl att ifrågasätta denna förändring utöver det absurda i att statsministern eller för den delen finansministern inte får framföra någon uppfattning om vad som är rätt penningpolitik för landet. Det viktigaste skälet finns i den underliggande teorins politiska brister.

De senaste årens utveckling både i Sverige och i andra länder har tydligt visat att Riksbankens oberoende inte är ett nödvändigt krav för att man ska få en låg inflation. I Sverige har vi gått från 10 till 0 procents inflation trots att Riksbankens styrts demokratiskt och liknande exempel kan anföras från andra länder.

Om rikdagens sammansättning avspeglar en folkvilja som vill ha låg eller ingen inflation kan Riksbanken föra en ytterst kraftfull antiinflatorisk penningpolitik. Utan folkligt stöd eroderas mycket snabbt Riksbankens auktoritet och effektivitet. Tysklands Bundesbank har inte varit grundlagsmässigt oberoende på det sätt som den svenska Riksbanken och ECB nu föreslås bli. Bundesbanks auktoritet i penningpolitiken har helt byggt på att låginflationspolitiken haft folkligt stöd.

Den föreslagna förändringen av Riksbanken motiveras uteslutande av de krav som ställs i Maastrichtavtalet. Men om nu Sverige kan bryta mot detta avtal genom att inte ansöka om att gå med i själva EMU är det ologiskt att vi ska tvinga oss att uppfylla de krav som ställs på förberedelsestegen.

Dessutom, och det är det viktigaste, så har både kommission och EMI, det monetära institutet, konstaterat att de förändringar som nu föreslås i det vilande förslaget om grundlagsförändring inte är tillräckliga! Detta betyder att vi om vi i framtiden vill gå med i EMU kommer att tvingas till ytterligare förändringar av Riksbankslagen.

Då EMI granskade hur Sverige uppfyllt konvergenskraven pekade man på en rad brister i lagförslaget: att växelkurspolitiken beslutas av regeringen, att penningpolitiken beslutas av Riksbanken samt att den svenska Riksbanken fortfarande hade monopol på sedelutgivningen. Alla dessa brister medförde enligt EMI att "lagförslaget inte förutser bankens rättsliga införlivande i ECBS" vilket var ett brott mot fördraget. Dessutom pekade man på offentlighetslagstiftningen och sekretesslagen ". . . vilka fordrar anpassning med hänsyn till ECBS sekretessordning".

EU-kommissionen upprepade i sin rapport dessa brister i lagförslaget och förtydligade även att man ansåg att ändringen vad avser sedelmonopolet krävde godkännande av två riksdagar, det vill säga att det var en grundlagsfråga. Kommissionen tog dock inte upp den svenska offentlighetslagstiftningen.

Oavsett detta, så är det emellertid klart att de berörda instanserna anser att det nuvarande lagförslaget är otillräckligt för att Sverige ska få bli medlem i EMU. En rimlig fråga blir då varför man över huvud taget ska genomföra det vilande grundlagsförslaget. Ska vi gå med i EMU krävs ett nytt beslut om Riksbanken utöver det föreliggande lagförslaget.

Enligt den socialdemokratiska partikongressens beslut i Göteborg 1993 ska Riksbanken vara "riksdagens bank". Vid kongressen 1997 beslöts att "varje centralbank måste vara en del av det demokratiska styrelseskicket och den demokratiska kulturen". Dessa beslut var uttryck för att kongressen ansåg att Riksbanken ska stå under demokratisk kontroll, att den, liksom övriga svenska myndigheter, ska omfattas av vår demokratis huvudprincip, att "all makt utgår från folket".

Riksdagen har med stor majoritet beslutat att Sverige inte ska gå med i EMU från start utan avvakta några års erfarenheter innan vi fattar ett slutgiltigt beslut - ett beslut som ju är av omvälvande betydelse för landets styrelseskick. Men uttalandet från Pörtschach, och för den delen även från den nye tyske finansministern, avspeglar rimligen en sådan erfarenhet.

Det verkar nu som om man på skilda håll börjar ifrågasätta det kloka i att ge ECB och centralbankerna den grad av oberoende som läggs fast i Maastrichtavtalet. Redan detta är ett gott skäl att vänta något år med det slutliga avgörandet för Riksbanken.

Ett sådant uppskov innebär sakligt sett inget för våra möjligheter att gå in i EMU. Och det ger utrymme för en debatt utanför kretsen av redan invigda, helt i linje med ambitionen att ett beslut om EMU ska föregås av ett omfattande folkbildningsarbete.