Se also related pages about Monetarism and Swedish Financial Crisis

Issue of the Week: The United States of Europe?

Kampsång mot EMU, melodi Pomp and Circumstance

Time Magazine about EMU 97-06-23

Riksdagens info om EU:s regeringskonferens och besluten i Amsterdam

FinansTidningens Kultursida 97-08-13

Saklitteratur Margit Gennser EMU ? en kritisk analys Fischer & Co, 1997

Att spela subventionspoker

Margit Gennser har bildat sig en egen uppfattning om äventyret EMU, skriver Knut Carlqvist. Anslutningen till valutaunionen avgörs inte av sakskäl utan av vad andra gör.

Det vore, som Dagens Nyheter skrev i en ledare i våras, förmätet av oss att ifrågasätta tyskt och franskt omdöme. Rädslan för ?utanförskap? kallades på 30-talet anpasslighet.

En politiker som inte är att räkna till anpasslingarna är riksdagsmannen Margit Gennser (m). Hon påpekar det uppenbara: ?Vi glider in i något nytt utan att veta vad det är.

Det är en liten elit, oligarki, som styr och när som i Danmark folket säger nej i en folkomröstning görs den om för att rädda det federala projektet?. Folken i Europa (i synnerhet i norr) är hinder för eliten och det uttrycks oförblommerat. Tyske finansministern Theo Waigel talar som en dammsugarförsäljare:

De som vill skjuta på projektet fem år måste inse att det kan vara dött då. Jaha? Vill herr Waigel vara snäll och dra tillbaka foten så att jag kan stänga dörren?

Valutaunionen är inte för frihandel, vilket Gennser anser att Europasamarbetet från början gällde. Jean Monnet eftersträvade den ?perfekta konkurrensen?, ett minimum av handelshinder och byråkrati. Med de Gaulle och Adenauer blev målet i stället en ?reglerad konkurrens?, vad brittiska kritiker syrligt kallar korporativ Rheinischer Kapitalismus.

Skällsord nummer ett blev ?konkurrensdevalveringar? och i kölvattnet kom talet om ?social dumping? och försök att harmonisera också arbetsmarknadspolitiken. 48-timmarsveckan är ett exempel.

Lönekostnaderna ska tvingas upp i de fattiga framtida medlemsländerna för att hindra vad man i Bryssel kallar osund konkurrens.

Gennser visar hur subventionspokern spelas med exempel från östra Tyskland. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner. Projektet undergräver den fria företagsamheten. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner

Om Monnet i praktiken stod för en mer anglosachsisk kapitalism än Jacques Delors kan diskuteras. Skillnaderna i politik kan bero på att kol- och stålunionen befann sig på en lägre organisationsnivå. Redan på 50-talet utvecklades den katolskt präglade, kontrollerade ?sociala marknadsekonomi? som kännetecknar tänkandet inom EU. Socialstaten slog igenom på bred front på kontinenten. Annars är historieskrivningen korrekt.

En av Gennsers förtjänster är att hon är praktiskt lagd. Hon är ingen gambler: ?Vid socialförsäkringsutskottets besök i Bryssel 1996 ställdes frågor om vad som händer med indexeringen av pensioner vid övergång till euro. Man visste inte.? Den lättsinnige viftar bort sådant, men det gör inte Margit Gennser. Hon vet vad det kan ställa till med.

Hon har även räknat ut att lejonparten av riksbanksöverskottet, i dag årligen kring 23 miljarder kronor, med en EMU-anslutning kommer att hamna i franska och italienska fickor. Vi får behålla 5 miljarder av det. Det dubblar nära nog vår avgift till unionen.

Gennser utgör en svensk enmansupplaga av den brittiska liberalkonservativa kritiken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför hon är ensam.

Vi ser en europeisk nomenklatura ta form, med skatteprivilegier, fria resor och egna butiker, samtidigt som näringslivet går på kryckor, sysselsättningen sjunker och det pratas arbetsdelning.

Det är Sovjetunionen i ny upplaga, fast nu icke med den Nya Människan i form av ?sovjeter? (minns ni dem, de spelade till och med ishockey) utan som européer som i historiens hegelska fullbordan ska tala europeiska. EMU handlar om makt

EMU har inte så mycket med ekonomi att göra som med politisk kontroll och makt. Den är ett patetiskt försök att återskapa den aristoteliska ?första röraren?, den kraft som sätter allt i rörelse. Thomas av Aquino kallade den kraften för Gud. Herr Kohl ser den i den Europeiska Centralbanken.

KNUT CARLQVIST

Ledare i Östgöta-Correspondenten 97-06-12

EU-kraven går inte ihop

En gemensam europeisk politik för att samordna de ekonomiska aktiviteterna mot arbetslösheten välkomnades av statsminister Göran Persson i ett tal inför TCO-kongressen. I samma andetag varnade han för mera överstatlighet i EU.

Perssons tal föranleddes av det nya franska kravet på en politisk motvikt till den europeiska centralbanken som har som sin främsta uppgift att försvara eurons värde. För Frankrike är detta krav helt naturligt. De franska socialisterna är i princip ivriga anhängare av en omfattande överstatlighet inom EU. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att den franske socialisten Jacques Delors som EU-kommissionens ordförande ivrigt förordade både EMU och en sysselsättningsunion.

Att Göran Persson -- som just sagt nej till svenskt EMU-medlemskap därför att den svenska opinionen i dag inte accepterar den överstatlighet som valutaunionen innebär -- är så välvillig inför det franska förslaget demonstrerar däremot framförallt en svensk yrvakenhet för EU-samarbetets konsekvenser.

De svenska socialdemokraternas utgångspunkt för ett ja till svenskt EU-medlemskap var att EU kunde bli det instrument som genomförde socialdemokratiska krav som inte låter sig förverkliga på nationell nivå. Det var i den andan som Ingvar Carlsson föreslog sysselsättningsunionen.

EU-medlemskapet skulle inte bara lösa våra problem med höga räntor och risken att företag flyttade ut ur Sverige, det skulle också lösa arbetslöshetsproblemet. Tanken var att den aktiva konjunkturpolitik som inte verkade fungera längre på nationell nivå skulle kunna göra det på europeisk.

Av någon anledning brydde sig Ingvar Carlsson aldrig om att tänka tanken ut. Om EU får ansvaret för den ekonomiska politiken betyder det motsvarande överflyttning av makt från medlemsstaterna till Bryssel.

Nu råkade de ledande EU-länderna vara fullt upptagna av EMU-projektet, vars innebörd heller aldrig ordentligt diskuterades i Sverige. För tyskarna som lever med erfarenheterna av det kaos som inflationen skapade i början av 30-talet (Kommentar RE: Detta är dock en lika vanlig som absurd missuppfattning av historiska fakta. Inflationen i Tyskland var i början av 1920-talet. Det som förde Hitler till makten 1933 var arbetslösheten. Spekulanter på Wall Street hade trissat upp kurserna utan att centralbankerna i USA och London, som försvarade den fasta växelkursen (pund/dollar) som Churchill hade infört när han som finansminister fick England att, mot Keynes inrådan, återgå till pundets kurs gentemot guldet från 1914. När börsen kraschade och Fed minskade penningmängden kom Depressionen, Hitler och Andra Världskriget.) har EMU-tanken varit oupplösligt förenad med kravet på låg inflation. För att säkerställa att inga politiska hänsyn skulle få påverka kampen för ett fast penningvärde gavs ansvaret för euron till en fristående europeisk nationalbank.

Detta innebar inte bara att inflationsbekämpningen gjordes till en övernationell angelägenhet, utan att den dessutom helt lyftes bort från det politiska fältet. Det fransmännen nu talar om (om än i vaga ordalag) är möjligheter att fatta politiska beslut som man hoppas ska främja sysselsättningen utan att centralbanken ska kunna hindra det (även om banken menar att politiken leder till inflation). Politiska åtgärder som motverkas av banken genom höjd ränta blir ju meningslösa.

Men alla sådana tankar, om de ska vara mer än vackra ord, innebär överstatliga beslut och därmed inskränkningar i de enskilda medlemsländernas egen beslutanderätt. Det gäller även om besluten skulle kräva formell enhällighet i ministerrådet på det sätt som hittills tillämpats i de flesta sammanhang.

Vakna!

Den lätt absurda situationen råder nu i Sverige att moderaterna som vill ha så få offentliga ingrepp i ekonomin som möjligt bejakar överstatligheten, samtidigt som socialdemokraterna vill ha omfattande åtgärder, men inte vill att sådana beslut ska fattas i Bryssel.

Moderaterna verkar ännu inte ha upptäckt denna motsättning.

Socialdemokraterna börjar se den, men vågar inte ta tag i problemet därför att de inte klarar av ytterligare interna motsättningar.

Financial Times 97-07-07

Pressure mounts on Bonn to delay Emu

The Bonn government is under increasing pressure from political leaders of right and left to delay the start of Europe's economic and monetary union.

Mr Edmund Stoiber, prime minister of Bavaria and a member of the Christian Social Union led by Mr Theo Waigel, finance minister, called in a Financial Times interview for a "controlled delay" to the euro.

This would involve a strict interpretation of the Maastricht treaty's Emu criteria rather than the euro's launch as a weak currency.

In a radio broadcast, Mr Gerhard Schröder, the Eurosceptic Social Democrat (SPD) prime minister of Lower Saxony, advocated Emu delay if budget cuts, needed to meet the criteria for joining, proved too painful to implement.

And Ms Ursula Engelen-Kefer, deputy leader of the German trade union federation and a prominent opposition SPD figure, warned in the Cologne newspaper Express that trade unions would cease backing Emu if it resulted in further welfare cuts.

The warnings came as Mr Waigel forecast a DM16bn ($9.3bn) overshoot in federal borrowing this year. He confirmed the government would publish a supplementary budget this week and ask parliament to override the constitution and approve a deficit of about DM70bn.

If parliament agrees the economy is "imbalanced" through the costs of high unemployment, Bonn will be able to borrow nearly DM16bn more than the approved DM53.3bn and about DM10bn more than the constitutional limit of DM59.9bn.

The finance minister insisted, however, that Germany would be able to hold its 1997 public deficit to 3.0 per cent of gross domestic product in line with the Maastricht treaty. Mr Waigel told a CSU meeting in Bavaria that higher federal borrowing would be offset by reduced deficits in Germany's local authorities and social insurance funds.

He made it clear he expects Germany's European Union partners to meet the 3.0 per cent criterion for Emu. "The Bundestag and Bundesrat [the two houses of parliament in Bonn] must give an evaluation next year as regards the stability of other countries," he said. "That means - leaving aside any exceptional factors - that we will not have 3.0 per cent for one, 3.5 per cent for another and 3.8 per cent for a yet another.

"A controlled delay [to Emu] would certainly be better than a weak European currency," he added. "Controlled delay would mean holding to the goal of the euro and holding firm to the criteria." In this way, Emu could perhaps start "on January 1 2000 or 2001" rather than with the planned start of 1999.

( Jfr Kohl: "Those who delay, delay forever." The Wall Street Journal 97-06-10)

*

Edmund Stoiber: Defender of a decimal point

You can forgive Mr Edmund Stoiber for looking pleased with himself. Over the past month, Bavaria's 55-year-old prime minister has made himself the most talked-about politician in Germany through his campaign for an ultra-strict interpretation of the Maastricht treaty's terms for launching European economic and monetary union.

Last week, he manoeuvred Mr Helmut Kohl, the chancellor and - on paper at least - a political ally, into agreeing that for Germany, the public deficit limit for Emu should be interpreted narrowly as 3.0 per cent of gross domestic product.

Abstruse though the achievement may sound, it has greatly increased the difficulties facing Mr Kohl in making his country fit to be a member of the single currency from January 1 1999. Germany, having lectured its neighbours on the need for fiscal rectitude for many years, missed the Maastricht deficit criterion both in 1995 and 1996. Members of Mr Kohl's Christian Democrat Union and his small Free Democrat coalition partner had been suggesting some flexibility on the upside in 1997, the key year for establishing which countries can launch the euro in 18 months.

Mr Stoiber has put a stop to that. So what lies behind his campaign? Is he against the euro as such? Is it a political plot rooted in the complexities of Bavarian party politics? (Mr Stoiber's critics whisper that he is trying to give himself and his party, the Christian Social Union, a high profile for the Bavarian state elections in mid-September 1998 by scoring off his CDU allies.) Or is Mr Stoiber standing up for the interests of ordinary Germans who remain deeply sceptical of Emu more than five years after the signing of the Maastricht treaty?

Interviewed in the modest office he uses when in Bonn, Mr Stoiber declares that he is "an absolute supporter of a stable euro". The single currency is in Europe's, Germany's and Bavaria's interests. But it must, he insists, be "stable" and the conditions agreed for its introduction "must be fulfilled".

The charge of politicking he dismisses out of hand. "My position has nothing to do with elections but is about the stability of the euro and the trust that people have in politics, politicians and political parties. If for five years we say that the euro will be as stable as the D-Mark, that the criteria must be strictly applied, that the criteria have precedence over the timetable and, if a year before January 1 1999, we suddenly start saying the opposite, then as far as I'm concerned we lose our competence to govern - and not just as far as the euro is concerned but in many other areas."

This is strong stuff. In the following hour, Mr Stoiber expounds further on the economic and political dangers that a weak euro would entail for Germany and Europe. And gradually it becomes clear what a problem Mr Stoiber presents for Mr Kohl….

He expresses hurt surprise that his stance on the criteria has been criticised. It was, after all, "the position of the overwhelming majority of the Bundestag and the Bundesrat [the two houses of parliament in Bonn] in 1992. And the criteria were not chosen by chance."

Unlike the US, the euro area will have "no single financial policy, no single tax policy, no single social policy, no single economic policy. All member states will retain their full sovereignty and autonomy." For that reason, "we need certain binding criteria to make the results of the differing policies comparable"…

"To avoid that, we passed a detailed resolution in the Bundestag and Bundesrat when we ratified Emu with the decisive sentence that: 'The euro must be as stable as the D-Mark.'"

There are also strong political arguments for the statement. "The D-Mark has a different importance in Germany than the franc in France, the lira in Italy and the peseta in Spain. After the second world war, we were at rock bottom. The D-Mark reflects this country's recovery as a functioning democracy and welfare state and an economically important, medium-sized power.

"Also there are in the German collective consciousness two hyper-inflations which wiped out the lifetime achievements of many millions of people overnight. The D-Mark is the first proper currency we have had since the Kaiser's time. So stability is more important for Germany than for other countries."…

But, I point out, elsewhere, in France for example, the government openly admits it will not hit 3.0 per cent this year. "At this stage, we don't have to evaluate the situation in other countries. We will see what France achieves and then we will comment." But, he adds: "The criteria have to apply equally to all. If you want a stable currency, it won't do if one country respects the criteria and another acts in a different way. For better or worse, this is a marriage without a dissolution."

It is here that Mr Stoiber makes his plea for a "controlled delay" to Emu of perhaps one or two years rather than its starting with a weak euro. "A weakening of the criteria would have incalculable consequences." A weak currency "means inflation, higher interest rates, less investment, more unemployment". It is also "unsocial because ordinary people who have a small or fixed incomes suffer from inflation most of all. It's not those who have big incomes, assets and property who suffer".

He points out that "60 per cent of Germans have no real estate. They live from their pensions, their wages or their life insurance policies and savings.

The value of money is vitally importance for these people. One per cent inflation means a DM50bn loss in value".Thus the 3 per cent and the zero behind the decimal point give important signals…

"If we risked that, we could face an extraordinarily unstable political situation. I worry that if the euro turns out to be unstable and we come to 2005 or 2007 people will look at their life insurance policies and measure whether they are worth what they were seven years before. And if they are not, then I have the very deep-seated worry that the European integration process will be turned backwards rather than forwards."

It is a worrying vision followed by one that is even worse. "Just think, we have built a stable democratic system. We have no far-right radical parties in this country. I am worried that if the euro turns out to be a weak currency, instead of a great opportunity, that people in 2005 or 2006 could turn to such an alternative."

France Says EMU Budget Goals Are Beyond Its Reach This Year Ur Wall Street Journal 97-07-04

France is giving up trying to meet the Maastricht treaty's 3% budget-deficit criterion this year, said France's Finance Minister Dominique Strauss-Kahn, who nonetheless maintains that France's three-year deficit-cutting trend will allow it to meet its monetary-union treaty obligations.

France's budget deficit seems to be heading toward 3.5% of gross domestic product, said Mr. Strauss-Kahn, promising to reduce it moderately, perhaps through additional taxes on corporations or households.

The 3% level "will not be able to be met," he told parliament.

FT-ledare 97-07-03: "Kohl's hard line on EMU

... Mr Kohl's decision to insist that the general government borrowing requirement must be 3 per cent or less before Germany or any other country may join Emu is a response to pressure from Mr Edmund Stoiber (Bavarian PM and leading figure in CSU)

... The demand reflects worries that the euro will not be as strong as the D-Mark. (RE: "Stark wie Die Mark" är slagordet i Tyskland). Over the long term, inflation in the euro may indeed prove higher than it has in the D-Mark. Yet few can seriously believe that Emu will be less stable in the decades to come (RE: "ever closer union" är väl för all framtid?) because Germany, or any other country, happens to have over 3 per cent in 1997.

... The German position on how Emu should start and operate reflects its lack of trust in its partners. The question is whether such suspicion is compatible with a long and happy monetary marriage.

SvD-ledare 97-06-29 Valutaunionen ett risktagande

utdrag

Tvärtemot vad många förväntade sig har beslutet att stå utanför EMU inte fört med sig några negativa ekonomiska reaktioner. Som SvD kunde rapportera i fredags har kronan i stället stärkts jämfört med D-marken och räntegapet mellan tyska och svenska statsobligationer har minskat.

Till viss del beror detta på Sveriges förbättrade ekonomiska position. Budgetunderskottet har reducerats. Inflationen har varit låg under flera år och ser ut att förbli låg.

Men det finns också ett samband mellan beslutet att inte gå med i EMU från den planerade starten 1999 och den stärkta kronan och lägre räntan. Allt fler aktörer på finansmarknaderna fruktar att det kommer att bli ett stort EMU, där konvergenskriterierna luckrats upp och där både Italien och Spanien deltar från starten. En sådan euro skulle bli en relativt svag valuta. Och risken för turbulens kring valutan skulle vara mycket stor........ mer

97-06-27 Stoiber To Oppose Euro If Germany Fails EMU Norm

The premier of Bavaria plans to vote against German participation in a single European currency in the upper house of parliament if Germany fails to strictly meet the criteria demanded by the Maastricht treaty, according to Friday's edition of the daily Bild-Zeitung newspaper.

'Only if we stick to the criteria, especially the 3.0% budget deficit-to-gross domestic product stipulation, will the stability pact remain credible,' Edmund Stoiber is quoted as saying.

Stoiber is a member of the Christian Social Union (CSU), the sister party to Chancellor Helmut Kohl's Christian Democratic Union (CDU).

'This isn't a comma discussion,' the newspaper quotes Stoiber as saying. 'Rather, it's a question of the trust of the financial markets and the people in a stable euro.' Stoiber stressed that he wasn't leading an anti-euro debate, according to the article. He said that the planned European currency must be and remain as strong as the Deutsche mark.

Stoiber's remarks continue the growing fierce debate within Germany's ruling coalition government on currency union... Separately, Heiner Geissler, a vice chairman of the CDU parliamentary group, said Thursday morning on German radio station Sudwestfunk that Stoiber was practicing 'criteria fetishism' by confusing politics with mathematics.

The Wall Street Journal Interactive Edition -- June 20, 1997

Whither the EMU?

With the future of EMU still in doubt, we asked a distinguished group of economists for their views on EMU, to wit: Is the EMU politically feasible? And is the EMU economically viable?

Milton Friedman, a Nobel Prize winner in economics, is a senior fellow at the Hoover Institution: The relevant question is not whether the euro is economically viable -- it is if the member states are willing to exercise the necessary discipline, as they did from 1870 to 1914 under the gold standard -- but whether it is preferable to flexible exchange rates.

Does the gain from greater discipline and lower transaction costs outweigh the loss from dispensing with an effective adjustment mechanism and having to rely entirely on price and wage changes to absorb differential impacts of economic events on the different countries?

My considered opinion has long been that the loss outweighs the gain. The potential members of the EMU do not have sufficiently flexible wages and prices, or sufficiently mobile workers, or a sufficiently effective fiscal compensatory mechanism, to serve as a satisfactory substitute for flexible exchange rates.

The likely result is that the euro will exacerbate political tensions by converting divergent shocks that could have been readily accommodated by exchange rate changes into divisive political issues.

Political unity can pave the way for monetary unity. Monetary unity imposed under unfavorable conditions will prove a barrier to the achievement of political unity.

*

Domingo F. Cavallo served as Argentina's economics minister from 1991 to 1996 and is currently honorary president of the Mediterranean Foundation in Buenos Aires:

... Having a European currency and a common central bank will eliminate the possibility of implementing discretionary monetary policies on each country. No European nation will accept, however, that one man or group of men will have the power of deciding European monetary policy.

Therefore, the creation of the European Central Bank will necessarily be accompanied by an agreement on a clear rule for the management of the supply of euro's. The removal of discretion that will result from this institutional arrangement will force politicians, the business community and the public to focus on the real determinants of unemployment and competitiveness. That will be good for Europe and for the world. So incumbent political leaders should continue working to make the euro politically feasible and economically effective.

*

Robert A. Mundell is an economics professor at Columbia University:

... If it fails in the late 1990s, the need for it will ensure its revival in the following decade. The political glue for EMU derives from three factors: a) Germany's need for a political mission; b) France's need for a European solution to Germany's tendency to dominate; and c) Europe's desire for a larger voice in world affairs.

EMU is economically viable. The economic glue derives from five factors: a) the increased efficiency of a common market with a single unit of account; b) the capture of seigniorage at the expense of the dollar; c) the elimination of the wage-price-depreciation cycle in many countries; d) defense against the U.S. inflation tax; and e) the financial crisis that would result from EMU's failure.

A common currency works like a (very) fixed exchange rate system, which is a system of monetary control that eliminates forward discounts in the exchange markets and squeezes interest differentials. The easiest way of getting to European Monetary Union would be to fix exchange rates in currency-board fashion to the mark, and then turn the mark into the euro and the Bundesbank into the European Central Bank.

The current plan will instead converge on the ECU, which will become the euro, and the European Monetary Institute, which will become the European Central Bank.

Provided the ECB is run responsibly, all the members will have a common and low rate of inflation and the budget deficits will have to be cut to a minimum. EMU is feasible, viable and highly desirable.

*

Judy Shelton, author of "Money Meltdown," is a professor of international finance at DUXX, a graduate business school in Monterrey, Mexico:

... It is economically and financially logical to have a common currency to serve the needs of a common market; accurate price signals, unperturbed by exchange rate gyrations, enable markets to operate efficiently. At present, however, EMU seems destined to fail for lack of a clear mechanism for regulating the money supply.

Asking citizens to turn in their familiar national currencies in exchange for money backed by the vague authority and "discretionary" policies of an untested European Central Bank smacks of hubris.

*

John Laughland is author of "The Tainted Source: The Undemocratic Origins of the European Idea" (Little, Brown):

European Monetary Union is doomed to failure, because it is built on fatal misunderstandings about money and democracy.

Money, because although EMU was originally intended to stabilize currency management by depoliticizing it, the euro is in fact the foundation for the union of a whole continent. It therefore represents the most extreme politicization of money imaginable.

Instead of allowing people to choose which currency to use -- the ultimate test of any money -- the euro is being forced upon them. Democracy, because all power in the European Union is already wielded by institutions that answer to no electorate or parliament.

By transferring the power to fix interest rates to an unaccountable European Central Bank with no public legitimacy, and by imposing centralized fiscal control as well, EMU will further erode democracy.

Worse, the hopes placed in EMU are inconsistent and illusory. The Germans will accept it only if it extends Bundesbank rigor to other states -- which France has just rejected. Afflicted with chronic unemployment and wheezing economies, Europe's politicians have opted for a quack when they really need to call in a surgeon. Selling EMU as a universal panacea, they do not even have a fall-back plan for the day when the cure proves worse than the disease.

*

David Malpass is senior managing director and director for international economics at Bear Stearns & Co. in New York:

The EMU is politically feasible because it is being decided by the political elite, a narrow group of like-minded unionists who have made up their minds to go forward.

... In the short term, the EMU is economically viable. The Maastricht criteria can be compromised by transferring the debt and deficit problems into future years (an approach well known in the U.S. budget process). Europe's very high unemployment rate can be treated for a few more years with generous government transfer payments.

...In the long term, EMU will not add to Europe's growth or entrepreneurship, lower its national debts, shrink its massive governments or lessen the impediments to labor. Like the ballyhooed EC '92 process of "trade liberalization" in 1989-92, the EMU process of "monetary union" may occur on schedule yet leave Europe still unemployed and disunited.

*

Steve H. Hanke is a professor of applied economics at the Johns Hopkins University, Baltimore:

... This grand scheme poses a dilemma. A unified currency area can function well only if markets within it are flexible. But European markets, particularly labor markets, are notoriously inflexible.

Setting aside the natural limitations of language and culture, European labor markets suffer from government-imposed rigidities: high minimum wages, confiscatory labor taxes, overgenerous unemployment benefits, national social security entitlements, nonportability of pension rights and public subsidies to ailing industries.

To produce the benefits advertised by the propagandists of the European Monetary Union, member countries would have to embrace U.S.-style flexible labor markets. Not a chance. The mere mention of flexible markets constitutes blasphemy in Brussels. Indeed, the Eurocrats claim that Anglo-Saxon deregulation would mean "a return to Dickensian sweatshops."

To resolve their dilemma, the Europeans would have to dump their welfare states and embrace their bête noire, the Anglo-Saxon model, or they would have to abandon the EMU.

Since the public's embrace of the welfare state in Europe is stronger than that of the EMU, a bet against the euro's takeoff and the maximus Europol Helmut Kohl's re-election is a good one, particularly given the favorable odds that the markets are still serving up.

*

Steven Rattner is deputy chief executive at Lazard Freres in New York:

Why are European leaders still clinging to monetary union? The French elections exposed its political dangers, and the inability of most countries to meet even the budget deficit target demonstrates its economic flaws.

EMU has already distracted continental Europe from its more fundamental economic ills: overtaxed and overregulated economies that are mired in social welfare problems and terribly inflexible toward labor, all of which have taken a heavy toll on competitiveness.

Instituting the euro without addressing these issues risks severe economic imbalances as member countries--still in control of most economic and social policies -- inevitably continue to grow at different rates. Without the ability to alter exchange rates, unemployment and eventually declining wages become the adjustment mechanisms.

Under that scenario, political instability can't be far behind; the French elections provided a preview. And those elections also demonstrated the lack of unity over how EMU should go forward. Without consistent support for disciplined policies, the euro's odds grow even longer, so we shouldn't forget that in incorporating the abolition of historic national currencies, the euro represents marriage with no mechanism for divorce...

*

Bernard Connolly is executive director and senior economist at AIG International Ltd. in London:

Anything is politically feasible if popular consent is superfluous and law is a pliable instrument of political convenience. Markets think the European countries, and Germany in particular, fit that description.

Otherwise EMU will not happen. No one can predict with confidence whether there will be politicians and judges in Germany prepared to put the maintenance of democracy above the interests of pro-EMU bureaucratic and corporatist elites.

But everyone should be sure that EMU is not economically viable. For it to work, everyone would have to care more about inflation, growth and unemployment in EMU-land as a whole than about what happened in their own economies. But no one gives a hoot about what happens in EMU-land: It is just not a country.

Worse, an EMU without a central government would require fiscal rules much tougher than the stability pact to avoid continuous, economically and politically damaging conflict between the European Central Bank and national governments.

But it is clear that, in unemployment-ravaged France and Germany at least, even meeting the inadequate Maastricht rules is politically impossible. Add in the stark divergence between the French and German views of how it should work, and EMU can only be an economic disaster as well as an affront to democracy.

Dominique Moïsi: The logic of the leopard

Financial Times 97-06-27

... The new French government truly believes there is a European model that can combine economic growth with social concerns. It thinks that Europe, inspired by France, can show the world the way to a more humane economic development.

France's new political leaders are also convinced that the cause of Europe will not progress without the commitment and support of European citizens. The demands of society for more jobs cannot be met solely by the imperatives of the stability pact or convergence criteria, they say. The French feel that, far from fighting a rearguard, anachronistic battle, they are voicing concerns that will begin to proliferate in the rest of Europe over the coming months and years, especially in Germany.

... At the same time, however, the electorate still demands a significant role for the state in social and economic matters. Who else but the state could protect the weakest, poorest elements of society and regulate the effects of the market? It could be argued that this instinct is a purely conservative one and that the French electorate is acting in the manner so well described by the Italian writer Giuseppe Tomaso di Lampedusa in his novel The Leopard: "Everything had to change, so that everything could remain the same."

... The nightmare of the Germans - for obvious historical reasons - is hyperinflation. (Kommentar RE: Det säger alla, men är det så. Hitler kom till makten genom arbetslösheten, inte genom hyperinflation, den var tidigare. Tyskland var på bättringsvägen när depressionen kom i början av 30-talet.)

A strong currency is the key to their identity. If the Germans see the European Union as a way to escape their anti-democratic and imperial past, a strong and well-respected currency has symbolised their intense search for domestic and international legitimacy.

The nightmare of the French, by contrast, is unemployment. The jobless total is not much higher in France than in Germany, but it cannot be blamed on any historical turning point such as unification. Unemployment in France is seen as a sign of pure failure. Politically, this is manifested by a continuing rise of the extreme right; in social terms it translates into nationwide gloom.

... The compromise reached at the Amsterdam summit on the social and economic future of Europe should not hide one fact: the euro debate would be far less confused if European governments had been more straightforward in outlining their objectives. This should have included clear answers to the questions:

What is the meaning of the euro? Is it a political project, aimed at creating a European political identity through a common currency? Or is its aim to guard against the possible domination of the D-Mark? Or are the strict disciplinary measures imposed by the euro the essence of the project, with the single currency itself simply a means to another end?

The euro is a mixture of all these things, but it has never been clearly presented to Europeans. This lack of clarity has been made more dramatic by the fact that the entire European project, for lack of serious progress in the other fields of politics, foreign policy, security, and so on, rests on the future of the euro.

... The results of the Amsterdam summit were greeted with a sense of relief, mainly because at some points the worst had been feared. But nothing has been solved and the contradictions between the new France and its main partners remain.

This is compounded by the vulnerability of the man who more than anyone else has come to incarnate the cause of Europe: Mr Helmut Kohl, the German chancellor. French voters have not yet done too much damage to the cause of the euro; the test of the German voters may prove to be much more formidable if the country's economy does not show real signs of recovery.

In fact another danger threatens Europe after the failure of Amsterdam and the tensions of the G7 summit in Denver in which the French expressed their resentment at American triumphalism. Europe must avoid the temptation to re-create a sense of unity at the expense of the US. The crisis of the EU cannot be solved by creating a transatlantic crisis.

The author is deputy director of the Paris-based Institut Français des Relations Internationales and editor of Politique Etrangère. He writes here in a personal capacity

G-7 i Denver om EMU i Europa

U.S. Treasury Secretary Robert Rubin had promised a 'robust' discussion about the European Union's single currency project at the Group of Seven meeting here over the weekend…. In the U.S. view, reform is necessary to unlock Europe's growth and job-creating potential - and to guarantee that the euro is launched on a credible foundation. German Chancellor Helmut Kohl asserted that the non-E.U - G-7 members - the U.S., Canada, and Japan - aren't aware of the currency union start-date debate, and 'neither do they care.' The section on the euro in the economic communique that emerged from the G-7 meeting fell well short of confidently predicting a successful single currency. The summit participants said they 'welcome the efforts of European Union countries to achieve a successful introduction of the Euro' that is 'underpinned by sound macroeconomic and structural policies, that would contribute to the stability of the international monetary system.'

AP-Dow Jones Monday, June 23, 1997

Germany's Court May Thwart Kohl's EMU - JOHN LAUGHLAND in The Wall Street Journal 97-06-16

... Germany is constitutionally forbidden from joining a "French-style" EMU by an Oct. 12, 1993 ruling of the Federal Constitutional Court in Karlsruhe.

I wrote then that the ruling was "a legal time bomb." Now it is clear that it will shortly explode unless politicians move to defuse it by calling for a delay to EMU. The only alternatives are for the new French government to abandon the policies on which it has just been elected, or for Germany to forfeit its status as a constitutional state.

The EMU: An Endangered Specie? David Roche in The Wall Street Journal 97-06-12

... Meanwhile, investors stare like paralyzed deer into the blinding confusion of the Franco-German headlights and do nothing -- so reinforcing politicians' confidence that the wise, political Euro-mind will prevail over unruly markets.

Nothing could be further from the truth. This crisis substantially reduces the chances of EMU happening on time, and may well prove to be a watershed in European politics.

Mr. Roche is chief strategist at London-based Independent Strategy.

Dala-Demokraten 97-06-19 EU är en skvader

EU är en hybrid, en skvader, som inte har någon motsvarighet i statsbildningarnas historia. Det visar sig i det tillkortakommande som regeringskonferensen slutade i Amsterdam i veckan.

20 maj 1997 Offentlig utfrågning i riksdagen: EMU-medlemskap – vinst eller förlust för demokratin?

Konstitutionsutskottet och EU-nämnden anordnade en offentlig utfrågning om de demokratiska aspekterna av EMU tisdagen den 27 maj 1997. Chefen för Europeiska monetära institutet, EMI, Alexandre Lamfalussy kompletterades med två statsvetare som gör skilda analyser av EMU-projektet, Sverker Gustavsson, Uppsala universitet och Magnus Jerneck, Lunds universitet.

"Ett fiasko i Amsterdam" - Olof Petersson, Jörgen Hermansson, Michele Micheletti och Anders Westholm på DN Debatt 97-06-19

Få verkar tvivla på att EU lider av ett demokratiskt underskott. På en enkätfråga svarade 76 procent av svenskarna att samspelet mellan väljare och valda inom EU fungerar dåligt. De förtroendevalda själva gör samma negativa bedömning. Av de svenska ledamöterna i Europaparlamentet anser 79 procent att samspelet mellan väljare och valda fungerar dåligt.

En statsvetenskaplig bedömning av demokratin inom EU måste komma till samma slutsats. Trots många visioner om en demokratiskt förankrad samfällighet av Europas folk är bristerna i fråga om medborgarstyrelse alltjämt uppenbara. EU saknar i allt väsentligt det slags offentlig debatt, medborgerlig delaktighet och möjlighet till ansvarsutkrävande som är normala inslag i en modern demokrati.

Påståendet om EU:s demokratiska underskott har därför full täckning. Däremot bör demokratidiskussionen nyanseras. En demokrati skall också uppfylla vissa andra krav. Rättsstatens krav är knappast sämre tillgodosedda i EU än i den svenska offentliga sektorn. Rättskipningen fyller västeuropeisk normalstandard och EG-domstolen har bidragit till att sprida respekt för europakonventionen om medborgerliga fri- och rättigheter.

Ett demokratiskt system måste också ha handlingskraft för att kunna genomföra medborgarnas önskningar. EU fungerar i detta avseende något sämre än medlemsstaterna. EU:s egna resurser är jämförelsevis blygsamma. Beslutsförmågan hämmas av vetomöjligheter och oklar ansvarsfördelning. EU:s egen byråkrati är faktiskt ganska liten och möjligheterna att kontrollera om EU-besluten verkligen efterlevs är alltför begränsade. Detta sammanfattande omdöme om EU formulerade vi i årets rapport från SNS demokratiråd. Sedan rapporten publicerades i måndags har toppmötet i Amsterdam avslutats. Frågan är om bedömningen nu måste revideras.

Skall man döma av de förhandlande statsledarna blev Amsterdam en framgång. Flertalet länder verkar ha fått gehör för åtminstone något av sina speciella krav. Sveriges representanter hänvisar stolt till formuleringarna om exempelvis sysselsättning, miljö och jämställdhet. Omdömet om regeringskonferensen beror naturligtvis på vilka förväntningar man haft. För den som förutsett ett totalt sammanbrott blev Amsterdam-mötet ändå rätt lyckat, eftersom vägen mot EMU fortfarande ligger öppen och regeringsföreträdarna lyckades nå vissa uppgörelser om bland annat försvar, utrikespolitik och asylfrågor.

Man förbiser då att regeringskonferensen från början haft två stora uppgifter. Den ena var att ändra institutioner och spelregler så att EU under de kommande åren kan utvidgas med länderna i Central- och Östeuropa. Den andra uppgiften var att ersätta det gamla svåröverskådliga virrvarret av fördrag och paragrafer med en klar och koncis konstitution.

De mellanstatliga avtal som bildar grunden för EU är otillräckliga från demokratisynpunkt. Avtalstexterna är så komplicerade att den vanlige medborgaren knappast har möjlighet att sätta sig in i innehållet. Den mellan statliga konstruktionen medför också att reglerna i praktiken blir omöjliga att korrigera.

Varje ändring kräver enhällighet mellan medlemsstaterna. Det blir därmed i realiteten uteslutet att bedriva författningspolitik. Detta vore föga problematiskt om EU endast hade varit ett mellanstatligt samarbete. Men eftersom EU utvecklas mot ökad överstatlighet kommer medborgarna att vara underkastade en offentlig makt som i praktiken är omöjlig att korrigera.

Det finns därför anledning att påminna om att demokratin inte är ett fixt och färdigt system. Demokratin måste ständigt återerövras. Demokratins styrka är förmågan att lära av misstag. Därmed fordrar demokratin en konstitution som tillåter en kontinuerlig läroprocess. Dagens EU uppfyller inte dessa grundläggande krav.

Eftersom EU får allt större makt över de enskilda medborgarna finns det nu ett akut behov av en ny, demokratisk konstitution för Europa. Därför måste Amsterdammötet betecknas som ett fiasko.

EU saknar alltjämt det slags grundstadga som kan bilda basen för en konstitutionell demokrati. Misslyckandet speglar en svaghet i dagens europeiska samarbete. EU:s stora makt motsvaras inte av en fungerande opinionsbildning och medborgarförankring. Europa saknar ledare som förmår att höja sig över den inrikes dagspolitiken och föra en kvalificerad debatt om Europas stora framtidsfrågor.

Förberedelserna hamnade snett från början. Den goda tanken var att låta en oberoende reflektionsgrupp tänka fritt och komma med innovativa förslag innan yrkesdiplomaterna tog över. Det blev aldrig så, eftersom regeringarna inte vågade. I stället kom diskussionen från början att bli ett kompromissande mellan nationella särintressen.

Regeringskonferensen kunde ha blivit centrum för en bred europeisk debatt om hur man kan bygga om den europeiska unionen. Regeringarna missade chansen att visa framsynt politiskt ledarskap.

Sverige var knappast något föredöme. Regeringens skrivelse till riksdagen 1995 om den svenska förhandlingsståndpunkten var mycket knapphändig. Sveriges företrädare har snarast bäddat för besvikelse. Man väckte stora förväntningar, men försummade förankringen av det nya EU. Sveriges Europapolitik har inte förts ut till bred offentlig debatt.

Den internationaliserade demokratin söker i dag fungerande former. Den gamla typen av diplomatiska förhandlingar har uppenbara brister i fråga om medborgerlig insyn och delaktighet. EU har därför i mångas ögon fortfarande karaktären av ett elitprojekt.

Det finns emellertid alternativa former. Ett intressant experiment är Agenda 21. Statliga myndigheter samarbetar där med lokala självstyrelseorgan, frivilliga rörelser och internationella organisationer.

Frågan är om det över huvud taget är önskvärt med ett demokratiskt EU.

En del röster i debatten gör gällande att europeiska unionen borde reduceras till ett samarbetsorgan mellan demokratiska stater. DN:s ledare i tisdags menar exempelvis att EU inte självt skulle behöva vara en demokrati. Påpekandet är viktigt.

Den stora frågan om EU:s framtid borde just vara om EU skall utvecklas i demokratisk riktning eller inte.

Visst kan man avstå från ett ge EU en demokratisk grund. Ett sådant val skulle dock få stora konsekvenser. EU skulle få begränsa sig till mellanstatliga uppgifter utan direkt beslutsrätt över medborgarna. EG-rätten skulle tvingas ta åtskilliga steg tillbaka. Europaparlamentet borde i konsekvensens namn avskaffas, för att inte ge illusionen att medborgarna genom valda representanter direkt kan påverka EU:s beslut.

Från demokratisynpunkt finns det bara två acceptabla ståndpunkter: antingen ett mellanstatligt EU utan demokratiska ambitioner eller ett mer överstatligt EU med krav på demokrati. Därmed är det förkastligt att samtidigt plädera för ett mer federalt Europa och ett mindre demokratiskt EU. Detta alternativ skulle leda till en försvagning av demokratin i Europa.

Dagens EU befinner sig mittemellan. Unionen har ambitionen att vara demokratisk, men lever ännu inte upp till målet. Vi anser att det är fullt möjligt, både principiellt och praktiskt, att förändra EU i riktning mot förbättrad medborgarstyrelse, rättsstat och handlingskraft.

Medborgarna blir alltmer självständiga, kunniga och kritiska och de ställer högre krav på delaktighet. Frivilliga organisationer spelar en allt viktigare roll både lokalt och globalt. Massmedier och informationsteknik gör det möjligt att se varandra och utbyta tankar. Ett globalt medvetande ger förutsättningar att förverkliga drömmen om folkstyrelse och fred. Det finns därför goda förutsättningar att bygga demokratiska institutioner också i internationell skala.

Även om dagens EU har stora brister i fråga om medborgarstyrelse skulle det vara möjligt att på sikt skapa en demokratisk union av Europas folk.

OLOF PETERSSON, professor, forskningsledare vid SNS.

JÖRGEN HERMANSSON, Docent, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

MICHELE MICHELETTI, Docent, statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

ANDERS WESTHOLM, Docent, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

FT-ledare 97-06-19 om Amsterdam

No one had great expectations from the EU's Maastricht revision conference. But even the lowest expectations have been disappointed by the paltry results achieved in Amsterdam yesterday morning.

One or two governments, in the more Eurosceptic countries, have been so bold as to claim the outcome as a victory. But whatever they achieved was entirely negative.

The "threat" of integration into a federal superstate, if threat there was, has been held at bay. But the price paid is the abandonment of any serious effort to develop structures capable of managing a larger union. That is a defeat for Europe as a whole, but especially for those states which have posed as champions of enlargement. The truth is that there are no victors, only losers, in this sorry affair…

The original reason for scheduling a treaty revision conference in 1996 was German (and Italian) dissatisfaction at the failure to agree a true political union in Maastricht as the counterpart to monetary union. But now Chancellor Helmut Kohl has apparently abandoned any ambition of that sort, deciding instead to stake everything on a single currency managed by a central bank untrammelled by any semblance of political accountability or any convincing mechanism for producing coherent economic policies. It seems a perverse and dangerous reversal of priorities.

Sv D-ledare 97-06-19 Bildts återkomst

… Parallellt måste också den felaktiga bilden av den moderata väljaren, men framförallt den moderata företrädaren, som tillhörande en särskild social kategori (läs överklass) suddas ut. Detta är nödvändigt om partiet skall kunna utvecklas till en bred kraft för förnyelsen av Sverige. Denna eftersträvansvärda utveckling ställer också ett annat krav: att moderaterna som ett stort parti, kanske Sveriges största, måste sluta att uppleva oenighet kring olika politiska mål som ett problem och i stället se det som en förutsättning för en intressant och utvecklande diskussion.

Det är självklart att varje parti (centerpartiet undantaget) har en ideologisk utgångspunkt, en världsuppfattning med vilken det närmar sig dagspolitikens frågor. Men det innebär inte att alla som delar denna världsuppfattning i varje konkret fråga hamnar på samma ståndpunkt. Inte minst skillnaderna mellan den moderata partiledningens och väljarkårens uppfattning om Europapolitiken visar på detta.

Partiledningens och Carl Bildts inställning beträffande den europeiska valutaunionen är tydlig. Bildt har många gånger, och med rätta, talat om vikten av politiskt ledarskap. Samtidigt bör moderaterna för att kunna fortsätta vara ett stort och allmänborgerligt parti också erkänna den skepsis som finns både bland partiengagerade och vanliga m-väljare beträffande både valutaunionens välsignelser och önskvärdheten av ett svenskt medlemskap.

Moderaterna har, tillsammans med folkpartiet, varit den kraft i svensk politik som tydligast identifierat sig och identifierats med ett svenskt medlemskap i den Europeiska unionen. Det är knappast konsekvent att vara moderat och vara emot ett svenskt EU-medlemskap, även om partiets storlek inte utesluter att det också finns sådana moderater.

Men det finns inget likhetstecken mellan att vara för valutaunionen och att vara, eller rösta, moderat. Emellertid tyder allt på att moderaterna och Carl Bildt i valrörelsen kommer att driva kravet på anslutning till EMU från start. Att man till dess lyckas vinna en tillräckligt stor del av partiets sympatisörer för sin sak är inte givet.

Tvärtom talar mycket för att misstänksamheten kommer att bestå även hos många borgerliga väljare gentemot valutaunionen, såsom ett överstatligt politiskt projekt förankrat huvudsakligen hos en europeisk elit. Om den moderata partiledningen ställer saken på sin spets och likställer de två förhållningssätten - att vara moderat innebär att vara för valutaunionen - är det inte osannolikt att det blir snarare moderaterna som tappar väljare än valutaunionen som vinner anhängare.

----

Kommentar RE: Om man blickar ut över den europeiska debatten om EMU ser man att det är Carl Bildt - inte hans kritiker inom det moderata liberala konservativa partiet - som intar en extrem uppfattning. Kritiklös uppslutning kring ett utopistiskt projekt som skall genomföras genom social super-ingenjörskonst borde vara främmande för personer som säger sig bygga på den goda konservativa principen om att ta ett steg i sänder.

Steven Rattner: Midsummer madness - Financial Times 97-06-18

The author is deputy chief executive at Lazard Frères, New York

Monetary Union? Sure, Just Don't Mention the War Avd. Business World i Wall Street Journal 97-06-17

Visst finns det fördelar med en bara en valuta. "But are there no credit cards? Are there no futures markets? EMU represents a plunge (ett språng) into the dark.. Wihdrawing a currency from circulation is something that countries normally do at the end of a long road of crisis and debauchery (penningvärdesförsämring). Seldom have phlegmatic, middle-class societies jumped off a cliff just for the hell of it.

So Amsterdam might seem a good place to bury the euro, perhaps with some nice flowers. After all, the standard plug for democracy is that democracies do not persist in folly (inte fortsätter med galenskaper). But when there is uniformity among elites, as we now see in Europe, elections lose their tractive force.

And across Europe the elites become more lemming-like the farther up the social scale you go. In Germany, 80% of the top business and political personalities favor EMU, while 80% of the masses are opposed. At the uppermost reaches, Chancellor Helmut Kohl's devotion is almost mystical. He believes that swapping away the mark will make the "difference between war and peace.".

Sir John Hoskyns, head of the Burton retailing group, put his finger on why so much of Europe's leadership class has gone along with - the high-risk snake oil of EMU. "This woolly approach would cut no ice in the boardroom," he wrote last April in the Daily Telegraph. "But we are not in the boardroom. We are in church."

FTs Ian Davidson: Lunatic instability (dåraktig instabilitet) Financial Times 97-06-11

The recent antics (krumsprång) of the French and the Germans in the long-running saga of European economic and monetary union have been so bizarre that it is difficult to account for them in rational terms...

You could argue that the turmoil (tumultet) is a logical consequence of past hypocrisy (hyckleri) and errors. The Germans have been so reluctant (motsträviga) to give up the D-Mark, and so frightened of the historic profligacy (slösaktigheten) of their partners, that they insisted that Emu could only be constructed on principles that were authoritarian, undemocratic and deflationary (auktoritära, odemokratiska och deflationsistiska).

FTs Martin Wolf ansluter sig till Persson-linjen om EMU (Financial Times 97-06-10)

EU ser ut som en tecknad film där en figur fortsätter att springa efter det att den har kommit över klippkanten. "It may not know it is falling. But viewers do" skriver Martin Wolf - en av FTs ledande skribenter och byter uppfattning i EMU-frågan:

"Last October, I argued that the UK should join economic and monetary union from the start. The argument rested on the propositions that Emu would happen and that it would work. Should it stay outside, the UK risked moving from being a semi-detached member of the EU to being an ex-member. All these propositions now seem doubtful. It is more questionable whether Emu will in fact start on time; it looks less workable than it did; and the UK now has less to lose should it decide not to join."

Frankrike och Tyskland har oförenliga (mutually incompatible) uppfattningar. "Modern Germany is still Ludwig Erhard's child; France remains Colbert's. Most Germans have little doubt of the value of markets; the French prime minister even calls them a threat to civilisation.

European economic government would be acceptable to Germany if it were a step towards political union and based on a commitment to Europe-wide fiscal discipline. If its goal were Europe-wide Keynesianism, however, it would be anathema (bannlysning/en styggelse).

Emu could still go ahead. The will is strong and the alternatives frightening. But nobody can now underestimate the difficulty of making it work after it starts."

Och så kommer Wolfs slutsats och helomvändning: "Emu may still go ahead. The UK would be wise to wait and see."

Fotnot: I sin artikel hänvisar Wolf till: Christopher Allsopp and David Vines, Fiscal Policy and Emu, National Institute Economic Review, 4, 1996 och The Ostrich (strutsen) and the Emu: Policy Choices facing the UK (London: Centre for Economic Policy Research, 1997).

Kommentar RE: Skall vi bilda en gemensam stat med tyskarna därför att vi tycker om dem, eller därför att vi fruktar dem?

To fudge ( att fuska) or not to fudge? The Wall Street Journal 97-06-13

For Europe's leaders, that is the question. På fredag möts Chirac och Kohl i den franska staden Poitiers (Vi som gick i den gamla skolan erinrar oss att det var där som Karl Martell år 732 slog tillbaka araberna/muslimerna som då hotade Europa. När man kollar uppgiften i uppslagsboken ser man dessutom att "under hundraårskrigen besegrades vid P. fransmännen av engelsmännen 1356".)

Maastrichtfördraget är flexibelt anser bl a Jacques Delors: "To those who say we have to strictly respect those numbers, I say: 'Read the treaty.' … "What's important is sustainability," says Mr. Delors. "If Germany's deficit is at 3.2% and its debt is at 62%, it can argue that it's due to the costs of reunification."

Två italienska ekonomer, Nobel Prize-winner Franco Modigliani and Mario Baldassari, föreslog nyligen att EMU skulle börja utan Tyskland, men det tycker inte "Italian businessman Carlo De Benedetti: "Europe without Germany is a joke, and Germany without Europe is a danger."

Chefsekonom vid Schweiz riksbank finner tysk bokföring kreativ Dow Jones Newswires 97-06-02 "Swiss National Bank chief economist Georg Rich" uteslöt en knytning av schweizerfrancen till D-marken eller euron. Det hade föreslagits som ett sätt att hindra valutan att stiga, när marknaden söker sig till stabila valutor nu när framtiden för euron är osäker. 'We can meet the Swiss franc's rise with a loosening of our monetary policy,' sade Rich. Han avböjde att kommentera diskontot, nu på en (1,0) procent. Om EMU sade han: "EMU could actually hinder economic growth because a pan-European monetary policy would do away with mechanisms which helped to equalize regional disparities within the EU in the past".

Summers: U.S. Watching Europe Developments "Very Carefully" Dow Jones Newswires 97-06-09

U.S. Deputy Treasury Secretary Lawrence Summers said the Administration is watching European efforts toward monetary union 'very carefully'. Asked for his view on whether European countries should place to priority on meeting fiscal targets for economic and monetary union (EMU) or on meeting the January 1999 deadline, Summers responded that the U.S. is 'watching developments in Europe very carefully.'

He also added that efforts to improve labor market flexibility and fiscal discipline are issues the European countries have to work on no matter what happens to the EMU project.

Kohl: "Those who delay, delay forever." The Wall Street Journal 97-06-10

The German chancellor may now face the deepest crisis yet of his long political career. He must come up with 20 billion marks ($11.6 million/90 miljarder kr) to narrow his government's budget deficit. The trouble is that the most obvious solutions could either bring down his government or bring down EMU. He cannot raise taxes, for instance, without potentially losing one of his coalition partners, the Free Democrats. And he cannot delay currency union without potentially killing off the planned single currency. As Mr. Kohl himself said in a speech over the weekend: "Those who delay, delay forever."

Fotnot: Kohl brukade säga: The dogs are barking, but the caravan is moving on.

Visst är beslutet om vilka länder som skall bilda EMU känsligt. Men känsligare ändå är till vilka kurser deras valutor skall omvandlas till euro - särskilt om det blir en stor valutaunion... Affärsvärlden

With stunning political setbacks for both Jacques Chirac and Helmut Kohl, Europe's planned single currency no longer looks like a sure thing. Wall Street Journal 97-06-06

Delors om EMU: Alla ska ha 1999 som mål

Den gemensamma valutan ger oss stabilitet. Alla måste ha 1999 som mål för ögonen, sade Jacques Delors, förre ordförande för EU-kommissionen, i ett tal vid socialdemokraternas Europakongress på lördagen. Den första januari 1999 ska valutaunionen EMU träda ikraft. Jacques Delors upprepade också de franska kraven på någon form av politisk balans till den gemensamma centralbankens (ECB) makt.

- Ge oss ekonomisk makt, utropade Delors och hävdade att detta var helt i linje med Maastricht-fördraget, EU:s grundlag. Det här är ytterligare en signal om att den nya franska regeringen kommer att hålla fast vid EMU men att den förväntas ställa krav.

Delors passade på att, indirekt, ge den svenska regeringen en känga för dess EMU-inställning. Han talade om sin vision av ett Europa där också politikerna och inte bara marknaden har makt. I det sammanhanget ställde han den retoriska frågan om man kan ha ett sådant Europa - och ändå vägra att samarbeta på vissa områden, såsom EMU?

Raskt besvarade han sin egen fråga: - Ja, sådant hör jag idag. - Det påminner mig om -68. Då sa man att man inte kunde älska tillväxt. Nu säger man att man inte kan älska den gemensamma valutan och den inre marknaden.

DN-ledare 97-06-06 Åsbrink som folktribun

... vad tycker egentligen Sveriges regering om detta stora projekt som nu håller på att förverkligas i Europa? Vilken är finansminister Erik Åsbrinks åsikt sedan han nu under så lång tid och självpålagd tystnad sagt sig väga fördelar mot nackdelar? Är EMU bra eller ej för Sverige?

...Vi vill inte eftersom EMU inte är något bra projekt för socialdemokratin. Det är knappast en ståndpunkt som ökar respekten för Sveriges ambitioner i Europasammanhang. Det är att beklaga, inte minst i det känsliga skede som EU nu befinner sig. .. Repetitionerna till trots lyckades finansminister Erik Åsbrink inte heller nu lyfta det argumentet över den snyltpassagerarmentalitet som det ytterst är uttryck för.(RE: Först stod vi utanför Första och Andra Världskriget och sedan det Kalla Kriget och nu vill sossarna - och Svenska Dagbladet m fl - att vi skall stå utanför Det Stora Monetära Experimentet).

... Den socialdemokratiska partiledningen säger sig vilja hålla alla dörrar öppna - men slår med hänvisningar till extraval eller folkomröstning i praktiken igen dem till år 2003. Med Johanssons argumentation kan ett EMU-medlemskap knappast bli möjligt under överblickbar framtid. ... Betydligt intressantare blev därför kristdemokraternas deklaration i debatten... Torsdagens klaraste besked var därför detta: Det finns en betydligt större samsyn i Europapolitiken mellan moderater och folkpartister å ena sidan och kristdemokrater å den andra än vad skiljelinjen i EMU-frågan kan ge sken av. Det öppnar för ett borgerligt samarbete även i EMU-frågan. Strukturförändringar och avregleringar på arbetsmarknaden står högt på allas agenda. Kd kan därmed få grund för att vända tvekan till ja.

Svenska folket bör få möjlighet att göra ett verkligt val 1998, erbjudas ett regeringsalternativ som lovar pröva EMU-frågan utifrån landets långsiktiga intresse och inte utifrån partiorganisationers behov. Det kan skapas ett borgerligt handlingsalternativ också i EMU-frågan.

http://www.economist.com/issue/07-06-97/ld4667.html

Bernard Connolly i WSJ 97-06-05 Kohl's Compromise Won't Satisfy French Demands

Tony Blair DN Debatt 97-06-05

... men när det brittiska folket röstade för att stödja ett konstruktivt engagemang i Europa, röstade det inte för status quo. Det skulle vara ett allvarligt misstag att tro att resultatet den 1 maj var ett uttryck för förtroende för det sätt på vilket Europeiska unionen för närvarande fungerar. Det var i själva verket ett rop på förändring.

Precis som i Sverige känner sig folket i Storbritannien långt borta från beslutsprocessen i Bryssel. Folk tycker att de prioriteringar som Europas politiska och byråkratiska eliter gör alltför ofta går i otakt med de frågor som människorna dagligen ställs inför. Det är därför som nya Labour stod för och valdes på ett program för reformering av EU:s institutioner och politiska handlingsprogram i syfte att göra dem mer inriktade på vårt folks behov och förväntningar.

Jag har ett rangordnat fempunktsprogram för EU som jag tror borde vara till hjälp i det sammanhanget. Vi behöver fullborda den inre marknaden, utvidga unionen genom att ta in de central- och östeuropeiska länderna och - skyndsamt - reformera den ohållbara gemensamma jordbrukspolitiken. Vidare behöver vi sätta i gång ett korståg mot arbetslösheten och arbeta för flexibla arbetsmarknader, och slutligen behöver vi ett verkligt utrikespolitiskt samarbete, så att Europa kan vara en mäktig kraft för stabilitet och välstånd i världen i stort.

Den nya brittiska regeringen stöder det svenska förslaget att ge högre dignitet åt kampen mot arbetslösheten i Europa genom att det kommande reviderade Maastrichtfördraget kompletteras med ett sysselsättningskapitel...

.. det är också därför som jag vill ha en verklig roll för Europa i kampen mot narkotikan och den internationella brottsligheten och metoder för invandringskontroll som tar hänsyn till de 15 medlemsstaternas olika geografi, sedvänjor och politiska traditioner. Detta innebär att samverkan på rättsväsendets och inrikespolitikens områden även fortsättningsvis bör förbli en angelägenhet som huvudsakligen sköts på regeringsnivå. ..

Det är på modet att säga att EMU, Europeiska monetära unionen, är den avgörande utmaningen för Europa. Den är förvisso en fråga av vital betydelse. Ingen kan vara säker på utfallet, och om vi inte tar itu med den energiskt, kommer återverkningarna att bli enorma. Men vi står inför en uppgift som måste lösas omedelbart, nämligen den att få Europeiska unionen att betyda något för dess medborgare, vare sig de bor i Malmö eller Manchester, München eller Milano. I en rad angelägenheter, det vill säga arbete, miljö, öppenhet och demokrati, har den brittiska och den svenska regeringen gemensamma mål. Vi kommer att vara nära allierade i vår strävan att skapa ett Folkens Europa, eftersom vår gemensamma föresats är att göra Europa till en framgång. Genom att arbeta tillsammans kan vi bli en mäktig kraft för förändringar och reformer.

DN-ledare 97-06-05 Med EU-pendeln åt vänster

... Vid EU:s toppmöte i Amsterdam lär hårda sammanstötningar kunna uppstå om unionens väg i federalistisk riktning. Alla inser att han /Blair/ i många grundvärderingar inte står långt från John Major, fast tonen är mindre negativ. Men är det särskilt troligt att det blir verkliga kollisioner i Malmö? Den viktiga frågan är givetvis om EU:s socialistpartier har någon gemenskap att bygga på, i konkret handlingslinje, inför regeringskonferensen IGC:s avslutning och därefter. ..

Vad som förenar många av vår tids socialistpartier, även de framgångsrika, är dock att de saknar egen majoritet (undantag: Blair). Vänsterns brakseger i mandat i Frankrike överskuggar också lätt att 52 procent av väljarna faktiskt röstade på partier som inte tillhör vänstern, även i andra valomgången.

Det blir intressant att se huruvida Jospins samarbete med de gröna visar på ett nytt samarbetsmönster (i Tyskland, i Sverige?). Kanske får vi vänja oss vid stora mandatomkastningar på många av Europas valslagfält, i en tid då de flesta regeringar har svårt att hantera nya verkligheter. ...

Euro-nervositeten tilltar SvD-ledare 97-06-05

... Någon omedelbar negativ ekonomisk reaktion följde inte på tisdagens EMU-besked från den socialdemokratiska partistyrelsen. Tvärtom föll de svenska räntorna något och kronan stärktes. Det socialdemokratiska beskedet var väntat. De två ställningstaganden som hade nyhetsvärde var i stället löftet om att en "valhandling" skall föregå ett svenskt deltagande i EMU, samt att den socialdemokratiska partistyrelsen inte anser att en grundlagsändring är nödvändig för ett EMU-deltagande.

Det är svårt att tolka detta som annat än ett uttryck för partipolitisk taktik. Genom löftet om en "valhandling" - dvs ett riksdagsval, ett extraval eller en folkomröstning - vill Göran Persson undvika att valet 1998 domineras av EMU-frågan, något som skulle hota partiets sammanhållning.

Löftet rimmar illa med hans tal om "maximal handlingsfrihet". Tvärtom riskerar det att skapa en ny politisk härva av kärnkraftsfrågans slag. Ställningstagandet vad gäller en grundlagsändring kan ges en liknande förklaring. Regeringen vill inte lägga fram något förslag i frågan, eftersom det skulle innebära ännu en uppslitande interndebatt. Något prov på stort ledarskap är det inte.

Om de finansiella marknaderna tog EMU-beskedet med ro var det inte riktigt lika lugnt på politiskt håll. EU-kommissionens ordförande Jacques Santer lät förstå att det är upp till EU:s toppmöte att avgöra om Sverige "kan" stå utanför EMU. Kommissionens talesman Thierry Daman sade att "inget land har förstås rätt att själv utesluta sig från EMU" och påminde om att det finns "en hel arsenal av sanktioner" mot medlemsländer som bryter mot EU:s fördrag. Samtidigt sades att "politiska lösningar" nog var möjliga.

Såväl avsaknaden av negativa ekonomiska reaktioner som EU-kommissionens frostiga uttalanden skall ses i ljuset av de problem EMU-projektet för närvarande har i Europa. Euro-nervositeten växer. I Tyskland har regeringen backat för Bundesbanks och oppositionens kritik och dragit tillbaka förslaget om att genast skriva upp värdet på guldreserven. En kompromiss sägs ha träffats som innebär att en uppskrivning skall ske, men inte så tidigt att Tysklands uppfyllande av konvergenskraven påverkas. Det tyska budgetsaldot måste i så fall korrigeras på annat sätt, om inte konvergenskraven skall mjukas upp. Höjda skatter har diskuterats, men det kommer att innebära lägre tillväxt och därmed risk för nya budgetproblem.

Samtidigt kräver den tyska oppositionen finansminister Theo Waigels avgång p g a guldreservfrågan. Helmut Kohl känner sig tvungen att i Bild-Zeitung föreläsa om riskerna med ett uppskjutande av EMU, med adress till sina egna parlamentsledamöter, och Gerhard Schröder - de tyska socialdemokraternas sannolike kanslerkandidat i nästa års val - säger till Die Zeit att det är bättre att EMU skjuts upp än att konvergenskraven mjukas upp. Euron kan inte införas "till vilken kostnad som helst", är Schröders budskap.

Det liknar det budskap den nye franske premiärministern Lionel Jospins socialister gav under valrörelsen. De franska socialisterna fick också försiktigt stöd av EU-kommissionären Anita Gradin under tisdagen, då hon sade att det "kanske" finns skäl att omförhandla den s k stabilitetspakten. När osäkerheten om EMU växer så nära det tänkta startdatumet, och risken för en svag euro tycks öka, är det inte Sverige som "straffas" av finansmarknaderna.

- Om EMU trots det [problemen i Tyskland och Frankrike] sjösätts i tid, är sannolikheten stor att det blir en urvattnad union med en relativt svag valuta. I det läget kan det visa sig att Sverige långsiktigt kan få en lägre inflationstakt utanför än innanför, säger till exempel Handelsbanksekonomen Mats Kinnwall till TT.

Att dra några definitiva slutsatser av de senaste dagarnas EMU-turbulens vore förhastat. Den politiska viljan är fortfarande stark. Men två saker kan sägas: EMU-projektet är ett riskfyllt spel med höga insatser, och EU-kommissionen må irritera sig på Sverige, men den har större problem än så i sin strävan att förverkliga drömmen om en europeisk monetär union.

FT-ledare 97-06-04 Retreat on German gold

Chancellor Helmut Kohl and Mr Theo Waigel, his finance minister, had to beat an undignified retreat yesterday from their plans to top up their budget with a revaluation of the Bundesbank's gold reserves.

It was a wrong-headed plan, which has damaged the country's reputation for responsible book-keeping. It has harmed Mr Kohl politically, in the run-up to the launch of the single European currency and the elections he faces next year.

At least the government has had the good sense to back down in the face of near-universal condemnation, and the scathing criticism of the central bank. Any benefit from the gold revaluation exercise will now be postponed until 1998, as the Bundesbank had demanded.

That leaves a gap in the budget of at least DM10bn to be filled in the current year if Germany is to keep its budget deficit down to anything like the Maastricht limit of 3.0 per cent of GDP. Finding another source of savings, or revenue, to reduce the deficit is going to be a bruising battle, but this is one Mr Kohl cannot afford to lose.

His coalition partners, the Free Democrats, as well as Mr Waigel's own Christian Social Union in Bavaria, are fiercely opposed to the most obvious solution, new tax increases. The advantage of a petrol tax increase, the most obvious proposal, is that it would rapidly raise much of the cash needed, and all would go to the federal government.

If Mr Kohl cannot get his coalition to deliver on the measures needed to let Germany qualify fair and square he can hardly force other countries to do it. At all costs, he must avoid a solution which smacks of further creative accounting, such as using privatisation receipts to fill the budget hole. But that was precisely the measure being proposed last night by members of the government. If tax increases are out of the question, then spending cuts must be considered.

For far too long, this government has failed to tackle the question of subsidies to industry and to agriculture. That is where new savings should be found. Even if a compromise can be found, the whole episode has left the impression that Mr Kohl is willing to risk anything, including a conflict with the Bundesbank, in his determination to achieve Emu.

This suggests Emu at any price, even if it means allowing others to use similar dubious accounting tricks, and an unstable successor to the D-Mark. That is not what the German population wants. The chancellor must now work to persuade his electors, and his European partners, that it is not what they are going to get.

Det socialdemokratiska partiets verkställande utskott rekommenderar partiets kongress i höst att säga nej till svenskt medlemskap i valutaunionen EMU från starten 1999.

Däremot håller partiledningen dörren öppen för en anslutning till EMU vid ett senare tillfälle. Socialdemokraterna vill behålla handlingsfriheten så att ett eventuellt medlemskap i EMU kan prövas under nästa mandatperiod. -Vill vi gå med ska vi ha maximal handlingsfrihet, säger Göran Persson. Enligt Persson ska frågan dock först underställas en socialdemokratisk extra kongress och någon form av val. Det kan vara ett ordinarie riksdagsval, extraval eller folkomröstning, säger Persson.

Partistyrelsen anser att det inte finns något krav på en grundlagsändring vad gäller riksbankens sedelutgivningsmonopol. Enligt Persson skulle det vara utmanande att gå till riksdagen i höst med ett förslag om svenskt medlemskap i EMU. -Det skulle splittra upp Sverige, säger Persson. Persson anser också att den linje som socialdemokraterna nu valt ligger i linje med folkmajoritetens uppfattning.

Socialdemokraterna håller också öppet för att Sverige ska kunna gå med i EMU redan under nästa mandatperiod. -Vårt nej är inte givet för all framtid. Det kan uppstå en situation under nästa mandatperiod som gör att vi kan pröva ett medlemskap, sade Persson. Huvudskälen bakom socialdemokraternas ställningstagande är dels att EMU projektet är "osäkert och skakigt", dels den negativa EMU-opinionen. Den beror enligt Persson i sin tur på att EU-medlemskapet inte blivit vad många hoppats på.

Den socialdemokratiska ledningens besked i EMU-frågan fick inget genomslag på kronkursen. Kronan stärktes inför EMU-beskedet och låg kvar på de nivåerna sedan statsminister Göran Persson redogjort för socialdemokraternas linje. Klockan 16.50 kostade en D-mark 4:4970 kronor, vilket kan jämföras med 4:4941 strax före socialdemokraternas presskonferens inleddes. Enligt finansminister Erik Åsbrink påverkar dagens besked inte alls frågan om en svensk knytning till växelkursmekanismen ERM. Någon knytning av den svenska kronan till ERM är inte aktuell, förklarade Åsbrink vid presskonferensen.

Bengt-Ola Ryttar, EMU-kritisk s-riksdagsman, tolkar beslutet som att Sverige inte kan bli medlem i EMU före 2003. -Enligt Perssons redogörelse för riksdagsgruppen så säger riksdagen inte ja till EMU i höst. För att det ska bli aktuellt med ett ja måste det finnas ett kongressbeslut från en partikongress och endera en folkomröstning eller ett val emellan, säger Ryttar. Han anser också att beslutet innebär att det svenska folket inte kan smygas på ett EMU-medlemskap. Enligt Ryttar innebär beslutet också att Sverige kan komma att stå utanför valutaunionen för alltid. -Rent teoretiskt skulle det kunna bli en extra kongress nästa år men jag tror inte att det är aktuellt. I praktiken är detta avfört för nästa nästa mandatperiod, tror jag, säger Ryttar.

-Socialdemokraternas ställningstagande innebär att Sverige kan ansluta sig till EMU efter 1 januari 1999. Det innebär en öppning för ett svenskt medlemskap före år 2002, vilket sannolikt är nödvändigt om ett stort antal länder går med redan från start. Det säger Metalls ordförande Göran Johnsson i en kommentar till den socialdemokratiska partistyrelsens beslut. Johnsson betonar att socialdemokraterna på det här sättet fortsätter att hålla dörren öppen för en EMU-anslutning. Men nu krävs det, enligt Johnsson, att socialdemokraterna utarbetar en principiell hållning i EMU-frågan. -Beslutet innebär därför också att arbetarrörelsen nu ska intensifiera debatten om EMU, säger Johnsson.

Centerledaren Olof Johansson var nöjd med att socialdemokraterna lägger stor vikt vid folkstyre och demokrati i EMU-frågan. -Man håller väldigt öppet hur man ska förankra ett eventuellt beslut i framtiden hos svenska folket, sade centerledaren. På två punkter har centern en annan uppfattning än socialdemokraterna. För det första tar partiet ideologiskt avstånd från dagens EMU-projekt och anser det centralistiskt. För det andra befarar man att EMU försvårar en utvidgning av EU till Central- och Östeuropa. Olof Johansson tyckte sig märka en tredje motsättning. Han tolkade Göran Persson så att denne inte anser det nödvändigt med en grundlagsändring för ett EMU-inträde.

Olof Johansson utesluter inte att 1998 års val bli ett EMU-val för centern: -Jag hade hoppats att Göran Persson skulle säga att det inte var aktuellt med något EMU-beslut under nästa valperiod.

Carl Lidbom på DN Debatt 96-06-02 "Fransk vänstertriumf försenar EMU"

... Tanken med detta oväntade nyval var att det trots allt skulle vara lättare för Juppé och högern att vinna ett val nu än om ett år. Juppé hade in i det sista Chiracs fulla stöd. Och så gick det som det gick. Utgången av den andra och avgörande valomgången i söndags blev sådan att Chirac inte längre har några valmöjligheter. Juppé gjorde han sig av med redan för en vecka sedan så snart resultaten från den första valomgången blev kända. Juppé fick beskedet av presidenten per telefon på måndagsmorgonen just när han stod i begrepp att bege sig ut på en valturné i Bordeauxtrakten.

Men denna panikåtgärd hjälpte alltså inte. Nu är Chirac tvungen att kalla på Lionel Jospin. Han måste utse socialistledaren till premiärminister i spetsen för en vänsterregering. Socialisterna fick ensamma fler mandat än den bogerliga koalition som utgjort Juppés parlamentariska underlag. Men de fick trots allt inte så många mandat att det räcker till egen majoritet.

... Enligt författningen måste det i varje fall föflyta minst ett år innan presidenten på nytt kan ställa till med nyval.

Valet i söndags kan få stora konsekvenser inte bara för Frankrike utan också för Europa i dess helhet. För EU och EMU. Väljer Jospin att ta med kommunisterna i regeringen betyder det med all sannolikhet att planerna på en valutaunion kan skrinläggas för lång tid framöver. Kommunisterna är öppet motståndare till EMU.

Just därför utgår jag emellertid ifrån att Jospin inte vill ha med kommunisterna i sin regering. I valförelsen har han sett till att han har händerna fria. De franska socialisterna har alltid varit övertygade européer. De har inte varit främmande för federalistiska tankegångar. Under hela Mitterrands andra valperiod - åren 1988-95 - stod Europafrågan i förgrunden och socialisterna stödde honom konsekvent i hans ansträngningar att - tillsammans med Helmut Kohl - utvidga och fördjupa EG och till sist förverkliga den europiska unionen, EU.

Socialisterna är fortfarande övertygade européer. Men de är inte längre slaviskt trogna mot EMU-projektet sådant det är utformat i Maastrichtfördraget. De vädrar numera allt oftare kritik mot den europeiska centralbanken. De vill ha en politisk kontroll i form av "en ekonomisk regering" som kan utgöra en motpart till banken och påverka dess politik.

Vi vet att sådana tankar är en styggelse för den tyska regeringen. Mitterrand försökte driva dem under förhandlingarna om Maastrichtfördraget, men tyskarna vek inte en tum. Mitterrand fick ge sig. Det är inte troligt att Kohl ändrat uppfattning sedan dess.

Även andra än fransmännen kan emellertid komma att få svårigheter med EMU och den europeiska banken. På den senaste tiden har kommit signaler just från Tyskland som kan påverka förutsättningarna för att föra EMU-projektet i hamn enligt uppgjorda ritningar. I Tyskland pågår just nu ett offentligt gräl mellan Bundesbank och förbundsregeringen om den tyska regeringens planer på att manipulera konvergenskriterierna genom en uppräkning av guldreserven.

Men det finns också andra stötestenar än Europeiska centralbanken. Fransmännen dignar under bördan av nedskärningar och skattehöjningar. Därför är socialisterna rädda för en euro som är alltfår stark i förhållande till dollarn.

Redan 1993 när väljarna tillfogade den dåvarande socialistregeringen ett svidande nederlag hade de fått nog av åtstramningar. I presidentvalet 1995 lovade Chirac att de skulle slippa mer av den varan om de valde honom till president. Och så fick de Juppé som premiärminister och ännu mer av liberaliseringar, åtstramningar och sociala nedskärningar.

Juppé fick Chirac att överge sin tidigare kritiska hållning till Maastrichtfördraget för att i stället svära på EMU-bibeln.

Valet i söndags blev en lysande seger för vänstern. Men väljarna röstade i första hand mot Chirac och högern, inte i första hand för Jospin och socialisternas politiska program. Sanningen är att fransmännen har fått nog av både högern och vänstern. Nu var det högerns tur att få känna på politikerföraktet och väljarnas leda vid politik och politiker.

Jospin var i valrörelsen relativt återhållsam med löften. Men några nya bördor kan han knappast kosta på sig att lägga på de breda grupper i samhället som redan har det svårt. Fransmännen behöver en andhämtningspaus. De behöver en politik som ger dem åtminstone någon sorts hop för framtiden. En ny fransk regering kan med andra ord inte offra allt för att Frankrike skall platsa i EMU med dess strikta konvergenskrav.

Såvitt jag kan se har fransmännen bara två saker att välja på. Antingen får de arbeta för en uppmjukning av konvergenskriterierna. Eller också får de gå in för att försöka rucka på tidtabellen. Min gissning är att en ny regering i första hand kommer att sikta in sig på tidtabellen. ..

Mot bakgrunden av det just avslutade valet till den franska nationalförsamlingen ter sig den svenska EMU-debatten lätt surrealistisk med dess koncentration på frågan om för hur lång tid ett eventuellt uppskov med Sveriges definitiva ställingstagande bör gälla. Vi har kanske längre tid på oss än vi själva hittills har trott.

Yrsa Stenius i Aftonbladet 97-6-03 Visste de som röstade ja till EU att de också sa ja till EMU?

Aftonbladet 97-05-30 LO-ekonomerna hissar varningsflagg

FT 97-05-31 Emu's house of cards

Dala-Demokraten 97-05-31 Socialdemokratisk vånda om EMU

Bundesbank om guldet

1996/97:KU25 17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992

Franska omvälvningar SvD 97-05-27

Financial Times ledare om franska valet 97-05-27

 Aftonbladet nyhet om franska valet

Mer ändå finns längre ner i dokumentet.

Back to Englund InterNetional Home Page