Rolf Englund Home/Search - News - Wall Street Bubbles and Crashes - Conundrum - Real Interest rates - New Era - Economics - EU och EMU - Cataclysm - USD/SEK - Contact


Det begicks ekonomiska misstag av alla regeringar under dessa årtionden
Det första begicks nog redan strax före jul 1971 när den dåvarande handelsministern Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Per Åsbrink begav sig till Washington
Deras enda mål var att inte röra kronkursen, det vill säga föra en fastkurspolitik

Schweizarna som stod inför samma beslut övergick för sin del till "schwankeder Geldkurz" som de sedan dess bibehållit. Det gick sedan mycket bättre för dem under flera år
Anders Ferm, Fokus nr 7, 24/2 2006

Med backspegeln som kompass
Anders Ferm på ESO-seminarium på Rosenbad, om Finanskrisen, 1999

Jag rådde Olof Palme att hota med att avgå: ställ dig upp på en partikongress och säg "jag avgår om ni fortsätter med det här, ni får klara era löntagarfonder utan mig!". Men han ville inte gå så långt.
Anders Ferm, Fokus nr 7, 24/2 2006


Anders Ferm i Smedjan nr 1/1994

Om krisen som undantag och regel

… Det som utmärker Sverige är egentligen att de ekonomiska framstegen inte följdes av en motsvarande politisk och social modernisering. 1911 beskrev Encylopedia Brittanica Sverige som ett efterblivet land med utbrott av hungersnöd i de norra delarna. Hela 1920-talet är ett årtionde av politisk instabilitet. Vi slår rekord i strejker. På 1930-talet görs några försiktiga sociala reformer, men det är först efter andra världskriget som den sociala moderniseringen av landet sätter i gång.

Fram till dess var Sverige inte särskilt märkvärdigt, vare sig ekonomiskt, politiskt eller socialt. Och det är den ställningen vi nu på nytt håller på att erövra.

Årtiondena efter 1945 blir exceptionella och kulminerar i 1960-talets höga tillväxt. Vi kan dra fördel av goda internationella konjunkturer, handelns liberalisering och en växande världshandel. År efter år växer vår ekonomi. Det ger ökade skatteintäkter, som räcker till reformer, och ändå blir det utrymme kvar till reallönestegringar. Vi har parlamentariskt starka regeringar, antingen socialdemokratiska eller i form av en koalition över blockgränserna.

I efterhand framstår i själva verket dessa 25 år av lycka som en parentes. Ingen svensk generation har upplevt något liknande i form av framsteg, optimism och reformvilja i kombination med en rationell politik. Vi som upplevt dessa årtionden har helt andra erfarenheter än de som fötts därefter, eller som invandrat efter 60-talet, vilket inte kan undgå att påverka samhällsdebatten.

I USA utkommer numera böcker som återupprättar dessa årtiondens anseende efter den nedvärdering de utsattes för åren efter 1968. Den debatten har ännu inte hunnit fram till Sverige.

Slutet på parentesen - eller historiens återkomst - inträffade några år in på 1970-talet: tillväxten faller, inflationen ökar, arbetslösheten stiger. Det gäller för Sverige, och det gäller för andra industriländer. Den västtyska tidskriften Der Spiegel hade sålunda i våras en lång temaartikel som handlade om Tysklands "Abstieg in die zweite Liga". Där beskrevs hur Europas ledande industrination de senaste 20 åren förlorat marknadsandelar, hur antalet arbetsplatser i industrin minskat, hur industriinvesteringarna sackat långt efter konkurrentländernas och hur produktiviteten sjunkit.

Politiker förbiser ofta ekonomiska begränsningar. Ekonomer utelämnar i sin debatt ofta den politik som inte specifikt gäller ekonomin, särskilt om det handlar om storpolitik, och denna storpolitik utspelas utanför Sverige.

Två händelser var avgörande för att avsluta den långa perioden av praktiskt taget oavbruten tillväxt efter krigsslutet. Den ena var valutasystemets sammanbrott för 20 år sedan och den andra oljeprischocken. Båda hade också storpolitiska orsaker, nämligen krig.

USA finansierade Vietnamkriget med lån. Till slut orkade landet inte längre upprätthålla dollarns paritet mot guldet, vilket Richard Nixon meddelade i augusti 1971. Två år senare var Bretton Woods-systemet upplöst och en valutaoro följde, som vi inte sett slutet på ännu.

Den andra händelsen kan dateras till lördag morgon den 6 oktober 1973. Den egyptiska armén gick då över Suezkanalen. Yom Kippurkriget hade börjat. Amerikanarna startade en stor "air-lift" av vapen och förråd från Natobaser i Västeuropa till Israel. Omedelbart hotade Saudiarabien med ett oljeembargo mot USA och senare mot Västtyskland och Nederländerna. Den 16 oktober tillkänna gav sex gulfstater att de ensidigt skulle höja oljepriset med 70 procent från 3 till 5 dollar per fat. Efter några dagar hade alla arabstater beslutat dra ner sin oljeproduktion och höja priserna tills västmakterna förmått Israel att dra sig tillbaka från alla ockuperade arabiska områden. Den 22 oktober 1973 antog FN:s säkerhetsråd resolution nummer 338 - som PLO skulle godkänna i september 1993 - och eld upphör inträdde.

Enorm omflyttning

Men oljepriserna fortsatte att stiga. När OPEC i december 1973 sammanträdde hos shahen i Teheran, höjde man oljepriset från 5 till 12 dollar. På ett par månader hade nu oljepriserna gått upp med 400 procent. Västs årliga oljenota steg under höstmånaderna 1973 med 40 miljarder dollar. Det var en enorm omflyttning av köpkraft från den rika världen till oljeproducenterna - och en ekonomisk åtstramning via höjda priser. För u-länderna motsvarade den höjda oljenotan hela det officiella biståndet från industriländerna. 1979 fördubblade OPEC oljepriserna än en gång. Året efter angrep Saddam Hussein Iran, och kriget Iran-Irak skulle så småningom på ett avgörande sätt försvaga oljekartellen med en successiv sänkning av oljepriserna som följd.

Anledningen till att jag så detaljerat redogör för händelseförloppet är att påvisa den politiska "logiken" bakom det fenomen som i ekonomiska debattartiklar brukar beskrivas som blott "oljeprischocken". Diskussionen kan föras ett steg längre: när oljepriserna steg efter 1973, gynnade det naturligtvis Sovjetunionen. Omvänt bidrog oljeprisernas fall till att påskynda Sovjets sammanbrott. Jag anser att väst vann det kalla kriget mycket tack vare diktatorn i Bagdad, mullorna i Teheran och deras krig.

Det som skiljer Sverige från andra länder, vilka utsätts för samma påfrestningar vid denna. tid, är vårt sätt att hantera problemen. Det tycks som om vi i Sverige inte riktigt förstår vad som händer. Hur kan man ha inflation och stagnation samtidigt, frågas det i politiska debattartiklar. En utgångspunkt för den ekonomiska politiken blir att det handlar om en konjunktursvacka som ska överbryggas.

Ett ekonomiskt trendbrott har emellertid ägt rum i västvärlden. Men vi fortsätter i stort sett som förut: bygger ut den offentliga sektorn, gör reformer, ökar transfereringarna. Partierna fortsätter att ställa ut löften i 60-talstakt. Vi höjer våra löner. Men den tillväxt som ska bära upp alltihop finns inte längre.

Europas kris blir också Sveriges, men vi har blivit något av ett "vackert-väder-land". Så länge omvärlden skapar goda förutsättningar för oss, fungerar var "svenska" modell, vari den nu består. Kanske är vi som kejsaren - nakna, vi har ingen särskild modell.

Men den inbillade modellen tycks fungera, helt enkelt därför att det inte behövs mycket till modell för att det ska se ut som om den fungerar, när de internationella omständigheterna är så gynnsamma som de var fram till 1970-talet. Till slut inbillar vi oss t o m att det är den svenska modellen som ursprungligen skapat välståndet. När vi invaggat oss tillräckligt i den föreställningen skakar det till i omvärlden - och vi står där och ropar förtvivlat efter "modellen" utan att kunna enas om vari den bestod.

När parentesen är slut, återkommer 20-talet i inrikespolitiken och när det gäller arbetsmarknadens organisationer. Socialt upptäcker vi under EG-debatten att de flesta andra länder har hunnit upp oss, och att den ekonomiska grundvalen för vår välfärd håller på att raseras.

De 20 år som lett fram till den kris vi nu är mitt uppe i har i svensk politik kännetecknats av två omständigheter:

1. Ideologisk polarisering.

1. Den nya författning som infördes 1970.

Termen "ideologi" betyder ju "läran om idéer", och började användas i Frankrike under upplysningstiden som en samlande beteckning för olika, mer eller mindre konstiga, förslag om samhället, som skilda tänkare framförde. Marx uppfattade ideologi som en "överbyggnad", alltså närmast en förvrängning av verkligheten. Sedan blev begreppet liktydigt med samhällssystem byggda på någon stor grundläggande tanke.

I partiernas inre liv används begreppet ideologi ofta på ett missvisande sätt; man talar om "vår ideologi" när man i själva verket menar värderingar, idéer eller teorier.

Tingsten trodde efter världskriget - när fascismen besegrats och det fredliga återuppbyggandet kommit igång - att ideologierna var döda. I rationell modernistisk anda kunde vi nu föra ett samtal om olika idéer med gemensamma demokratiska värderingar som grund. Han hade fel - tyvärr! I form av religiös fundamentalism och nationalism lever ideologierna starkare än någonsin.

De senaste 20 åren har vi, också hos oss, fått ett överskott av olika ideologier - men snarast ett underskott av idéer.

I slutet av 60-talet, efter åratal av oavbruten ekonomisk tillväxt och hög sysselsättning, började många ifrågasätta tillväxten och det meningsfulla i materiell standardstegring. Den radikala samhällskritiken tog sig många uttryck, alltifrån Åsa-Nisse-marxism till maoism. Ideologer har den egenheten att de nästan alltid är 10-15 år efter sin tid. När vänstervågens kritik mot tillväxten tog fart, var sålunda tillväxten redan slut.

Någon har sagt att vänstervågen bestod i att några hundra studenter från övre medelklasshem blev kommunister. Det år säkert en underdrift men pekar ändå på det nya med denna vänstervåg - den kom inte från arbetarna, som tvärtom stod frågande inför mycket i den.

Kommunister hade ju funnits länge i Sverige, och flest var de omedelbart efter krigsslutet. Men de förekom i facket, ute på fabriker och byggen, i hamnar och gruvor. I min släkt var sålunda bergsprängarn kommunist, en genomhygglig och hårt arbetande familjefar, som byggde ett egnahem och lät sina barn studera. Andra än socialdemokrater kom knappast i kontakt med livslevande kommunister. Det borgerliga Sverige läste om dem i tidningarna och hörde Hilding Hagbergs röst i radions valdebatter.

Med den nya vänstern var det annorlunda. En vacker dag satt direktörn eller professorn vid frukostbordet och hörde dottern, som läste tvåbetygskursen i konsthistoria, säga: "Pappsen lilla, du är en utsugare, klass mot klass, det blir revolution." Det är klart att kommunismen blev ett problem av en helt annan dignitet när den uppträdde i Östra Real och på universiteten, och i den egna familjen kom den svenska borgerligheten inpå livet. Det blev fart på motkrafterna. Vänstervågen efterträddes av en högervåg.

Den ideologiska omsvängningen hängde också samman med att den ekonomiska dagordningen skiftade - från John Maynard Keynes till JeanBaptiste Say. "His inspiration was radical, but his purpose was conservative", skriver Lord Skidelsky i den nyligen utgivna andra delen av sin biografi över Keynes. Keynes ville rädda kapitalismen och stod främmande för marxismen. "My feelings about Das Kapital are the same as my feelings about the Koran", skrev han i ett brev till G B Shaw.

Men kapitalisterna ville inte bli räddade med hans recept, utan de väntade bara på ett tillfälle att kunna dödförklara honom, vilket dröjde till 1980-talet. (Biologiskt dog han 1946.) I stället räddade Keynes socialdemokratin från den marxistiska varianten av tysk 1800-talsfilosofi.

Den politiska räddningen låg i Keynes' påstående att 30-talets lågkonjunktur berodde på otillräcklig efterfrågan. Enligt Keynes' var det inte nödvändigt att staten själv direkt vidtog åtgärder för att hålla uppe efterfrågenivån - hans huvudpoäng är ju att realräntenivån ska hållas så låg att riskfyllda investeringar blir attraktiva. Men i praktiken gav det politiken en roll, staten blev en god kraft med egalitära förtecken.

Under 70- och 80-talen blev situationen den omvända. När inflationen var hög år efter år kom utbudsekonomin och Says lag till heders. I utbudsekonomin står producenten, individen i centrum. Det gäller att få marknaderna att fungera på mikronivå. Statens roll blev ur alla synpunkter negativ. Den var ansvarig för skattekilar, regleringar och ingrepp. Att strama åt finanspolitiken, betydde höjda skatter eller sämre förmåner för väljarna. Att inte strama åt betydde att inflationen ökade. Staten var i båda fallen syndabocken. Det var ett spel med en säker politisk förlorare. "Government isn't the solution, it's the problem", som Reagan sa.

Känslan av att stå på egna ben växte. 95 procent av väljarna hade ju ändå arbete, och trygghetssystemen ansågs självklara. Men fusk gjorde dem kontroversiella. De växande finansieringssvårigheterna undergrävde förtroendet för dem. Värdet på det egna hemmet inflaterades, och på papperet blev medelklassen smått förmögen, inte minst ökade låneunderlaget. Grunden var lagd för en ny individualism.

Vi har nu bakom oss 20 år av ideologisk polarisering. Det har varit de ideologiska överordens årtionden, där ömsom den ena vågen, ömsom den andra gjort anspråk på universallösningen, och där fältropet varit "Allt eller intet!"

Men vi har inte kommit en tum närmare en politisk lösning på våra ekonomiska problem.

Tvärtom har de ideologiska slöjorna och de stundom bisarra föreställningarna dolt verkligheten. Den ekonomiska folkbildning som både politiker och organisationer brukade ägna sig åt, har fått stryka på foten för debatt om olika "system", som i varje fall svenska folket aldrig dröm om som realistiska alternativ.

Det ideologiska flummet har gått hand i hand med ett annat fenomen. Det konstitutionella förfallet. Folkpartiet har spelat en stor roll i svensk politik. Förutom sina insatser för den allmänna rösträtten, har svensk liberalism lämnat fyra distinkta bidrag. De är 1. alkoholpolitiken; 2. arbetsdomstolen, som infördes av en liberal regering 1928; 3. den nya författningen, som folkpartiet skräm de Erlander att acceptera, och 4. husläkarsystemet - vårt senaste experiment i planhushållning.

Författningsreformen år 1970 var en för landet ödesdiger liberal seger. Det är värt att lite närmare skärskåda vad förändringarna innebar. I det gamla systemet hade vi val vartannat år, riksdagsval eller kommunalval. I det nya vart tredje. Val vartannat år har man i t ex USA. I länder där man har långa val perioder för parlamentet, har man som regel dessemellan lokala eller regionala val, som blir en nationell test för regeringen. Våra tre år utan några som helst val är i själva verket en ganska lång tid. Att förlänga mandatperioderna i Sverige, som nu alla tycks vara överens om, gör bara problemen värre.

Inget löses av att en minoritetsregering tvingas förhandla med Bert Karlsson eller Gudrun Schyman ytterligare ett år. När man har svaga minoritetsregeringar borde man i stället ha chansen att byta ut dem vartenda år.

I den gamla författningen hade vi två kammare i riksdagen, en direktvald andra kammare som förnyades vart fjärde år, och en indirekt vald förstakammare, som förnyades successivt under åtta år. Det innebar en balans mellan en pådrivande och en återhållande kraft. I det nya systemet försvann den balansen, och i stället fick vi ett totalt genomslag för valårets opinion.

Vidare gynnade det gamla valsättet stora partier och Valkarteller mellan flera mindre partier. Häri låg en broms på en ökad partisplittring, bildandet av starka regeringar under lättades. Det nya valsätt som infördes, innebar en exakt proportionalitet och ett gynnande av småpartier så fort de lyckats komma över fyraprocentspärren.

Författningen blev bingo för kommunisterna, som från 1968 till 1970 ökade sin röstandel från 3 till 4,8 procent, men antalet mandat från 4 till 17. Så stor andel av riksdagsplatserna hade kommunisterna aldrig haft tidigare.

Något av en symbol för den författningspolitiska framsyntheten blev det förhållandet att landet 1973, blott några år efter enkammarriksdagens införande, fick en lotteririksdag. Eftersom enkammarriksdagen hade 350 ledamöter, medförde den valtekniska rättvisan till grundlagsfädernas förvåning att ställningen mellan blocken blev 175-175, och att lottdragning fick tillgripas. Den svenska författningsmodellen gjorde under dessa år sitt segertåg på världspressens kuriosasidor.

Lika allvarligt var att riksdagens behandling av statsbudgeten, som tidigare i väsentliga hänseenden varit koncentrerad till ett utskott, späddes ut och spriddes ut. Det blev större utrymme för "överbud".

Vi har nu drygt tjugo års erfaren het av den nya författningen. Erfarenheterna är att vi fått ökad polarisering, större partisplittring, nya partiel svagare regeringar.

Mellan 1946 och 1970, när den gamla författningen gällde, hade vi två regeringskriser. Den ena 1951, när Gunnar Hedlund gick in i regeringen, den andra 1957, när Gunnar Hedlund lämnade regeringen.

Under de 23 åren efter 1970 har vi haft sju regerings skiften eller regeringskriser, om jag räknat rätt. Vissa perioder har mest varit en konstant regeringskris. Efter nästa val kommer regeringsfrågan att avgöras främst av vilka partier som kommer in respektive ramlar ur riksdagen, d v s av fyraprocentsspärren. I ett statsvetenskapligt perspektiv tycks minoritetsregeringar ofta framstå som ett bra styrelsesätt. Riksdagen får ett starkare inflytande, regeringsmakten begränsas, motsättningar lyfts fram. Åtminstone har jag stött på den inställningen vid diskussion med statsvetare.

Det ter sig annorlunda i ett ekonomiskt perspektiv, där tillväxt, full sysselsättning och låg inflation står i förgrunden. Inom modern ekonomisk teori finns en ganska stor litteratur om sambandet mellan politisk och samhällsekonomisk stabilitet. Den handlar om effekterna av vad man brukar kalla particykeln och den politiska konjunkturcykeln och har bl a gett upphov till en annan syn på penningpolitiken. Detta ska inte tas upp här, utan i stället frågan om det finns något empiriskt stöd för påståendet att en författning med inbyggd politisk instabilitet på sikt förstör ekonomin.

Professor Torsten Persson behandlar detta i en bilaga till riksbanksutredningen. Hans undersökningar av ett antal OECD-länder tycks bekräfta påståendet: “Långsiktiga underskott uppträder oftare i de länder som har politiska system med proportionella val, snarare än majoritetsval eller blandade parlamentariska-presidentiella system", skriver han.

Han säger vidare: "Frekventa regeringsskiften i ett land kan spegla att regeringarna i regel är svaga och därför inte kan genomföra en stramare finanspolitik mot starka påtryckningsgruppers protester. Men de kan också spegla att den politiska situationen är instabil, vilket driver sittande regeringar i riktning mot en kortsynt politik." Det är en träffande beskrivning av 70- och 80-talens situation.

Vad som hänt är alltså att de internationella förutsättningarna försämrats, vilket har ställt oss inför ekonomiska problem. Dessa problem har infallit samtidigt som vi genom författningspolitiska förändringar försvagat det politiska systemet och fått en ideologisk polarisering. Fenomenen har förstärkt varandra i en kumulativ process. I stället för att dämpa svårigheterna, har nationella åtgärder bidragit till att göra dem än värre. När "modellen" inte kunnat hantera problemen, har utvägen blivit att hänga upp den ekonomiska politiken på fasthållandet vid en viss valutakurs och på olika normer, något som till sist blivit en skrift i vattnet.

Vi är inte som på Almqvists tid hänvisade på oss själva. Ekonomin är internationaliserad. Man skulle då möjligen kunna hoppas på att den internationella utvecklingen blir så gynnsam att vi får hjälp utifrån med att komma ur våra ekonomiska problem. Men de utsikterna är inte stora.

Det är som om det vilar en förbannelse över Europasamarbetet efter Maastrichtavtalet. Europas ledare är gamla, regeringarna försvagade. Det politiska ledarskap som skulle kunna undanröja pessimismen lyser med sin frånvaro. Det finns i dag inte en enda europeisk regering som tänker längre än till nästa val, eller som orkar se utöver det egna landets problem.

En "sense of mission" växte fram hos demokratierna under det andra världskriget och har alltsedan dess burits vidare i en stafett mellan amerikanska presidenter och europeiska ledare. Den tycks i dag ha gått helt förlorad.

Vi får vara beredda på många år av osäkerhet, instabilitet och kriser. Det är i den omgivningen, och inte i något vackert-väder-klimat, som vi ska hantera våra egna ekonomiska problem.

Utan att värdera innehållet i de krisprogram som lagts fram, kan man konstatera att de lider av en gemensam svaghet: de har inte en parlamentarisk förarkring som håller över flera mandatperioder. Men Sverige behöver kanske tio år av politisk kraftsamling. I inrikespolitiken handlar det om att åstadkomma tillväxt, låg inflation, minskad arbetslöshet och sanering av de offentliga finanserna. Utåt handlar det om att finna vår plats och definiera vår roll i ett nytt Europa och en värld i termer av säkerhetspolitik och politiskt och ekonomiskt samarbete. Och nå nationell samling kring denna roll. Av dem som har ansvaret för svensk politik på dessa områden kommer det att krävas framsynthet och skärpa, omdöme och förmåga att skapa förtroende.

En förutsättning för att vi ska lyckas är att 70- och 80-talens ideologiska "zealots" förvisas till marginalen, och att blockpolitiken kastas på historiens skräphög.

Det finns tecken på att den ideologiska polariseringen nu håller på att ebba ut - att efter tesen och antitesen en ny syntes håller på att formuleras. Värre är det med den blockpolitik, som under lång tid varit inrikes-politikens kännetecken. Vill man ha blockpolitik, måste man också ta de författningspolitiska konsekvenserna. Och de konsekvenserna är majoritetsval i enmansvalkretsar, där vinnaren tar allt. Då får man som i Storbritannien två block som står mot varandra. Men det ena blocket får som regel klar majoritet för att regera, och byts så småningom ut mot det andra blocket.

En kanske mera tilltalande variant än den brittiska, är det franska systemet med majoritetsval i två omgangar, där i den andra omgången olika partier och fraktioner tvingas samla sig bakom endera av två huvudkandidater.

Den nuvarande författningen förutsätter däremot, om den ska fungera, att blockpolitiken upplöses, eftersom inget av blocken kan få egen majoritet mer än en kort tid. Man måste sålunda välja mellan att antingen bevara blockpolitiken eller det nuvarande valsättet - såvida man inte vill offra nationen.

Tyskland har, liksom vi, ett i huvudsak proportionellt valsätt. Men skillnaden är att tyskarna brutit igenom blockpolitiken. Socialdemokrater och konservativa har bildat stor koalition (1966-69) och liberalerna har suttit i ömsom socialdemokratiska och konservativa regeringar. Det är den erfarenheten från Tyskland som vi borde ta fasta på.

Blockpolitiken är djupt rotad både hos socialdemokraterna och hos de borgerliga partierna. Hos socialdemokraterna är motståndet mot samarbete över blockgränserna grundat både på den långa erfarenheten av att vara ett statsbärande parti på egen hand och på något av ett Faust-komplex: att kompromissa med ett borgerligt parti är att göra en pakt med djävulen.

Känslorna har sin motsvarighet på andra sidan blockgränsen där man samlas under fältropet "borgerlig samling". Men vad betyder det numera?

Vattendelaren i svensk politik har skiftat. En gång var det rösträtten och parlamentarismen. Den finns inte längre. En annan vattendelare var det tidiga industrisamhällets hårda motsättningar mellan arbete och kapital. Den har sjunkit undan. Sverige har alltjämt överklass och underklass. Den förstnämnda är inte stor: enligt SCB fanns det 1991 74 000 inkomsttagare som tjänade över en halv miljon om året. Inte ens om alla dessa skulle flytta utomlands och försvann ur den svenska taxeringsstatistiken skulle någon nämnvärd utjämning ske i det stora hela.

Men den stora sociala förändringen under efterkrigstiden är medelklassens tillväxt. Dit hör numera majoriteten av både borgerliga och socialdemokratiska väljare om man ser till inkomst, bostadsförhållanden m m. I varje fall går inget klassmässigt streck mitt igenom svenska folket som av den anledningen klyvs i två block. Blockpolitikens motsättningar har ingen motsvarighet bland väljarna längre.

De svenska kommunisterna försvarade länge ett system som innebar politisk och ekonomisk diktatur. Det hade aldrig någon attraktionskraft i Sverige, men i den mån det gav mening åt termen "icke-socialistisk", har den meningen numera gått förlorad.

Mar knadsekonomin är, som ekonomiskt system, inte ens teoretiskt kontroversiell längre och måste rimligen ha förlorat sin roll som motiv för borgerlig samling.

Diskussionen handlar om i vilken utsträckning marknadsekonomins resultat stämmer överens med etiska värderingar, som väsentligen är hämtade från andra områden än den ekonomiska teorin. Harvardprofessorn Amartya Sen har här fört en téoretisk diskussion, som borde vara av intresse för både högern och vänstern, för både nyliberaler och socialdemokrater.

Borgerlig splittring

Man kan för all del hävda att man vill åstadkomma borgerlig samling för att försvara något som kan kallas "borgerlig livsstil". Vari en sådan numera består kan, i och för sig, vara en intressant fråga, men den ger inte särskilt mycket politisk vägledning för ett land som skrapat ihop över 1.000 miljarder i statsskuld. Borgerlig splittring i stället för samling förefaller både sund och naturlig, särskilt om nationellt samarbete för att föra Sverige ur krisen därigenom underlättas.

Under de senaste åren har det varit mycket tal om samarbete. Försök har gjorts i enskilda sakfrågor, som skattereformen, och i form av ett större grepp, som under krisuppgörelserna. Uppgörelserna visar emellertid en tendens att inte hålla någon längre tid, och de efterföljande "svekdebatterna" snarast förminskar möjligheterna till nya uppgörelser.

Detta säger sig den socialdemokratiska partiledningen vilja. Men den har tveksamt stöd för den linjen i de egna partiorganisationerna. En del är direkta motståndare. Av dem som accepterar ett regeringssamarbete med ett borgerligt parti förefaller många helt enkelt vara ute efter ett stödparti. Man har ännu inte klart för sig att priset för en blocköverskridande regering är kompromisser, där det största partiet måste kompromissa mest - helt enkelt därför att en, till storleken mindre, borgerlig koalitionspartner tar de största politiska riskerna.

Det är politisk traditionalism i regeringsfrågan som blockerar vägen ut ur krisen, eftersom den står i vägen för ett samarbete över blockgränserna. Den traditionalismen finns i lika hög grad bland borgerliga politiker som bland socialdemokratiska. Och det är traditionalismen i det politiska systemet som kommer att segra. Ingen och inget tycks orka bryta den. Berlinmurens fall har rubbat de flesta politiska cirklar - dock icke i Sverige.

En ekonomisk förbättring kommer under nästa mandatperiod, nästan oavsett vilken regering vi får. Ekonomins "självläkande" krafter kommer så småningom att visa sig. När hushållen betalat av sina skulder börjar de konsumera igen. De lägre räntorna kommer att stimulera ekonomin. Att EG:s valutapolitik kollapsat kommer så småningom att stimulera konjunkturen i Europa. Om några år återvänder en blygsam tillväxt. Då kommer vi att sitta med en jättelik statsskuld. Arbetslösheten kommer att sjunka sakta, men slår under tiden ut delar av en ungdomsgeneration, som under resten av sina liv kommer att lida av vårt misslyckande under dessa år.

Och när det gått några år, kommer mönstret från förra devalveringen att upprepa sig: stigande vinster i exportindustrin, löneglidning, kompensationskrav. När konjunkturen förbättrats, och finanspolitiken behöver stramas åt, närmar sig så en ny valrörelse med nya löften om sänkta skatter och/eller ökade statsutgifter - den här gången med en statsskuld som är nästan lika stor som bruttonationalprodukten.

Men räddningen finns - det behövs bara 4-5 procents årlig inflation så har hälften av statsskulden försvunnit i reella termer fram till sekelskiftet! Den utvägen kommer att te sig oändligt lockande, och risken är uppenbar att det blir "lösningen" på krisen.

Åren mellan 1950 och 1970 var en parentes i svensk historia, en period då en unik kombination av internationella och inhemska faktorer samspelade. Nu kan vi däremot äntligen känna igen oss.


Kristidtabell

Dennis-boken


Monetarism and Swedish Financial Crisis


Home