KB: Den som är satt i skuld är icke
fri
Författare: Persson, Göran, 1949-
Den som är satt i
skuld är icke fri : min berättelse om hur Sverige återfick
sunda statsfinanser / Göran Persson tillsammans med Peeter-Jaan Kask
Utdrag ur Peeter-Jaan Kask, Vägen in i och ut ur Krisen,
ekonomisk politik från Feldt till Persson, Tiden Athena
Sid
157 ff
Efter kronfallet var socialdemokraterna till en början försiktigt avvaktande till den nya penningpolitiken. Man delade i stort sett regeringens /Bildt-regeringens/ förhoppning om att återhållsamhet med räntesäkningar skulle kunna stärka kronan och på så sätt pressa ned de långa räntorna. Men i början av 1993 insåg socialdemokraterna att strategin inte fungerade och man började driva kravet på en aktiv räntesänkningspolitik.
- I efterhand är ju alla rätt överens om att Riksbanken missade en chans under 1993 som kunde fört oss ned på en lägre räntenivå och därmed skapa en bättre balans i den inhemska ekonomin och fått fart på investeringarna, säger Allan Larsson.
Ingvar Carlsson menar att det gjordes ett avgörande misstag i
penningpolitiken 1993.
- Vi skulle ha gått den brittiska vägen
och sänkt räntorna kraftigare när kronan släpptes.
Men hur agerade man /socialdemokratena/ i /riksbanks/fullmäktige?
Socialdemokraterna stödde de räntesänkningar som föreslogs av riksbanksledningen, men någon aktiv argumentation inom fullmäktige till förmån för ytterligare räntesänkningar förekom inte.
En intressant fråga är om det fanns en politisk majoritet utanför riksbanksfullmäktige för en mer aktiv räntesänkningslinje våren 1993.
Socialdemokraterna var definitivt för, tunga moderata statsråd som Bo Lundgren och Per Westerberg likaså /RE: varför avgick dom inte utan satt kvar och förde en politik som de inte trodde på/.
Chansen att sänka räntorna 1993 försattes. Vi missade möjligheten att pressa ned den svenska räntenivån innan den internationella räntetrenden vände uppåt igen.
I efterhand är alla ense om att det blev fel. Sveriges räntor stannade kvar på en alldeles för hög nivå och ströp aktiviteten i ekonomin och gjorde 1993 till det värsta året i krisen.
Våren-vintern 1990 varnade LO-ekonomerna regeringen för att slå in på en hårdvalutapolitk , med anknytning till ecu, i en debattartikel i DN av Dan Andersson och P O Edin. Stig Malm var en av de få inom LO som förstod kraften i de penning- och valutapolitiska frågorna och försökte aldrig sätta stopp för LO-ekonomernas agerande i frågan. Tvärtom uppmuntrade han dem internt.
Till slut gav LO-ekonomerna upp. - Vi beslutade oss för att lägga ned projektet. I slutet var vi bara 3-4 personer på utredningsavdelningen som gillade det, resten tyckte inte om det. Kontentan blev att LO:s Ekonomiska Utsikter som kom ut i december 1990 för första gången saknade avsnitt om den ekonomiska politiken. - Vi kom fram till att om vi inte skulle föra fram den politik vi trodde på skulle vi inte föra fram någon annan politik heller, konstaterar P O Edin.
Och i närmare två års tid höll LO-ekonomerna tyst om den svenska penningpolitiken.
Många har sagt sig vara förvånade över den enorma konformismen i kronförsvaret.
Är det särskilt förvånande när var och en som vågar ifrågasätta den förhärskande uppfattningen blir nedklubbad, som LO-ekonomerna blev. När trycket mot avvikande uppfattningar är så starkt att etablerade fackliga ekonomer självmant belägger sig med munkavle?
För mer om konformismen, se Ulla Reinius i boken "Stålbadet"
"Persson förlängde
arbetslösheten"
Per Lundborg på DN Debatt 2001-08-17
Per
Lundborg är professor vid Fackföreningsrörelsens institut
för ekonomisk forskning
och Handelshögskolan i Göteborg