För mindre affekterade inlägg av Rolf Englund om kronkursförsvaret
Klicka här

18 September 1987
Nils-Eric Sandberg i ruta i DN:
"Både teori och erfarenhet säger att staten kan styra bara en av de tre variablerna, ränta, inflationstakt och växelkurs. Staten kan fritt välja ut vilken av de tre ska fixeras, men bara en. Ty två av dessa variabler blir i längden alltid en funktion av den tredje. Om staten fixerar växelkursen får man ta den ränta och den inflationstakt som blir följden. Om man fixerar räntan till en viss nivå kommer inflationstakt och växelkurs att anpassas efter det. Etc."

Rolf Englund 17 Dec 2000, mail

I en DN-ledare i dag söndag sägs att "90-talets kriser berodde inte på något konjunkturomslag utan främst på att spänningar i valutasystemen, som ERM, utlöste räntehöjningar. I Sveriges fall utlöstes krisen av en realräntechock; de grundläggande orsakerna låg längre tillbaka, i de chocker som riksdagen och facket utsatte ekonomin för med sina extrema skatte- och lönehöjningar i början av sjuttiotalet. (Ur DN-ledare 2000-12-17)

Nu är måttet ta mig fan rågat för 100:e gången. Har dom ingen skam i kroppen längre folk?

Det har för länge sedan varit dags för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Carl Bildt, Anne Wibble (tyvärr för sent), Staffan Burenstam Linder (tyvärr för sent) m fl att erkänna att de faktiskt hade fel. Att katastofen i början på 90-talet, med det misslyckade kronförsvaret (Carl Bildt bör kallas ett misslyckande).

Nils-Eric Sandberg, min gamle vän och frontkamrat, kan skriva sådana här ledare i sömnen och verkar dessvärre också göra det då och då när han har helgarbete.

Men om Nils-Eric Sandberg skall återfå sin förlorade heder är det dags för honom med flera att erkänna sin synd och skuld.

Jag vågar hävda att det en bisarr uppfattning att påstå att den svenska 90-talskrisen till ngn avgörande del skulle bero på löneökningarna i början på 1970-talet.

Det är däremot en fullständig rationell och borde vara normal uppfattning att 90-talskisen berodde på felaktiga beslut av de styrande.

Det har till och med Carl B Hamilton förstått - och sagt i en intervju: Med facit i hand kan han också se vissa felbedömningar under den ekonomiska krisen. Han har funderat på hur han skulle ha gjort själv som finansminister men är osäker på om han hade handlat annorlunda.

- Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades. Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare.
Carl B Hamilton i intervju i DN 98-05-12, sid A 10

Jag kommer att bli skitsur om jag dör innan dom andra har erkänt att dom hade fel och jag hade rätt.

Skynda Er!

Nils-Eric Sandberg
21 Dec 2000, mail 23:48:02 +0100

I HELVETE känner jag någon skam för mina analyser. Jag har gått igenom det svenska ekonomiska helvetet med lupp och svepelektronmikroskop. Jag har studerat och analyserat och räknat i flera år, nätterna igenom. Och min slutsats är att lönekostnadsexplosionerna från 1970 skapade en kostnadskris som hotade de svenska företagen (kronan var ju kopplad till D-marken 1973-77).

Följden blev en serie devalveringar. Och detta lärde alla, inom och utom landet, att en svensk regering ALLTID devalverar bort en kostnadskris. Så steg kostnaderna dramatiskt i slutet av åttiotalet. Enligt alla mina sagesmän räknade alla i banker och storföretag, inomoch utom landet, att svenska regeringen skulle klara den kommande kostnadskrisen med en ny devalvering. Det var dessa devalveringsförväntningar, grundlagda sedan 70-talet, som ledde till realräntechocken. Etc,etc,etc.

Sedan kan du säga att alla misskötte sig. OK, jag medger det.

Men ingen hade tidigare hanterat en sådan kris.

I EFTERHAND kan vi säga att riksavbankenborde släppt kronkursen tidigare. Men, vad fan, sommaren 1992 gällde det för riksbanken att bryta devalveringsförväntningarna. Det var de som hotade svensk ekonomi - så länge vi hade fast växelkurs.

Ska du kritisera alla beslutsfattare så ska du byta pespektiv helt, och underkänna alla tankar på fast växelkurs. OK. Men, då har du ett problem: att visa att flytande växelkurs alltid är bäst, ALLTID, även för en liten ekonomi med stor utrikeshandel.

Det klarar du kanske, Men: det måste du klara.

Kommentar RE: - Sedan kan du säga att alla misskötte sig. OK, jag medger det, skriver Sandberg. Detta är ett viktigt, man skulle kunna säga avgörande, påpekande.

- I EFTERHAND kan vi säga att riksavbanken borde släppt kronkursen tidigare, skriver Sandberg. Men jag och Nils Lundgren gjorde det faktiskt i förhand.

- OK. Men, då har du ett problem: att visa att flytande växelkurs alltid är bäst, ALLTID, även för en liten ekonomi med stor utrikeshandel, skriver Sandberg. Njaa, jag tycker att det räcker med att visa att flytande växelkurs var bäst hösten 1992.

- Ska du kritisera alla beslutsfattare så ska du byta pespektiv helt, och underkänna alla tankar på fast växelkurs, skriver Sandberg. Men det är ju det jag har gjort sedan 1966. Det är också nu den av IMF etablerade sanningen. Se länkarna nedan

Exchange Rate Regimes: Is the Bipolar View Correct? Stanley Fischer

Stanley Fischer First Deputy Managing Director, IMF Biographical Information

High-Level Seminar on Exchange Rate Regimes: Hard Peg or Free Floating?
IMF Headquarters, Washington, D.C. March 19–20, 2001
By invitation only

Utdrag ur "Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?" (SOU 1999:150).

På sidan 109:

Genom att måla upp bilden av 70-talets kostnadskris som ett slagfält på vilket svensk industri lämnades i ruiner slipper man också en diskussion om den kraftiga omfördelning från löntagare och småföretagare till de stora exportföretagen som pågått i två decennier. När någon pekar på att ekonomi och samhälle hotas av den klyfta som skapats mellan olika grupper, regioner och företag kan fortfarande stridsropet höras: Remember the Alamo! ­ Kom ihåg kostnadskrisen!

Detta trots att exportindustrin fick borgerlig och socialdemokratisk hjälp att ta tillbaka dessa löneökningar med råge: fem devalveringar på sammanlagt 45 procent 1976­82.

Detta förhållande kommenteras av ekonomen och Aftonbladetkrönikören Carl Hamilton:

­ Till och med när ledarsidorna i dag tvingas ta i det här jättetråkiga med det misslyckade kronförsvaret så säger de att Det var inte vårt fel, det var fackets fel 1975­76! En historiker kan ju bara gapskratta åt en sådan förklaring. Men jag tror att de är helt uppriktiga, det är så de ser det.

på sidan 34-37 står det så här:

En annan med synpunkter på konformismen i Sverige är ekonomen och publicisten Carl Hamilton. I sina Aftonbladetkrönikor har han under 90-talet gisslat ekonomer, politiker och riksbankschefer.

Tillsammans med Dag Rolander, kollega från Handelshögskolan, skrev Hamilton boken Att leda Sverige in i krisen (Norstedts, 1993), en välformulerad pamflett riktad mot Carl Bildt, Anne Wibble, Bengt Dennis och den enda vägens politik.

Hamilton kommenterar:

­ De var så inkörda i sina egna modeller, och framför allt i sin egen lösningsformel, att de inte kunde korrigera sig själva. Och då är den besvärliga frågan: hur kan det bli så här i ett öppet samhälle? För det här är ju sådant som vi förknippar med stängda samhällen. Och det är ett jäkla underbetyg på svensk demokrati och svensk debatt.

Att det ledande skiktet ­ inom akademin, på Riksbanken och i regeringen ­ alla kan dra åt samma håll, och i en riktning som åtminstone i efterhand uppenbart är helt katastrofal. Ingenstans lyser varningssignalerna. Det är ett fruktansvärt underbetyg. Då kan vi tala om strukturproblem.

Det här är ett strukturproblem för vårt land. Och det kopplar in i dina frågor, alltså detta att den svenska demokratin inte fungerar riktigt. Nu har det ju blivit mycket sämre

de senaste åren i och med de här konvergenskriterierna, som har slagit hårt mot demokratin, de viktiga besluten fattas inte i svenska församlingar.

Men om vi ska vara lite självkritiska, och det tycker jag att det finns anledning att vara, så var det inte så bra tidigare heller, utan det har alltid i Sverige funnits en slags konsensuskultur som är jäkligt obehaglig. Det är det här att den som avviker och sticker ut bestraffas så fruktansvärt hårt. Och det finns ingen uppskattning av den som sticker ut, man ser inget värde i detta, utan det betraktas som sabotage.

För mindre affekterade inlägg av Rolf Englund om kronkursförsvaret
Klicka här