Torsten Sverenius i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150
om saneringen av statsfinansernas och bakgrunden till
Göran Perssons möte med "de flinande finansvalparna i New York".

År 1994, när saneringen av statsfinanserna inleddes, var det trots vår djupa kris bara tre länder (av de som OECD jämför), som hade starkare finanser än vi; Norge och Finland, som inte hade någon nettoskuld alls, och Japan, med en nettoskuld motsvarande 7,7 procent av BNP. Den offentliga sektorns finansiella nettoskuld Sverige var 21,9 vilket var lägre än i övriga OECD-länder, men trots allt den högsta vi dittills haft i modern tid. På 70-talet, liksom slutet av 80-talet hade vi ingen nettoskuld alls. Det är bara vid de två djupa lågkonjunkturerna i början av 90-talet och början av 80talet (med OPEC II och strukturkrisen) som vår offentliga nettoskuld har ökat drastiskt.

Forskarna Lars Behrenz och Lennart Delander räknade på EU-kommissionens uppdrag ut vad arbetslösheten kostar Sverige i uteblivna statsinkomster. Rapporten heter The total fiscal costs of unemployment - an estimation for Sweden. Forskarna fann att kostnaden för det offentliga, orsakad av den öppna arbetslösheten under ett enda år (1995) var 153 miljarder, alltså mer än vad hela saneringspolitiken under åren 1995 och 1996 inbringade till staten!

Rapporten gavs en viss uppmärksamhet när den presenterades, men diskussionen dog snabbt ut i talet om “den framgångsrika saneringspolitiken”.

Självfallet var det viktigt att bringa ned det höga (real) ränteläge som Sverige befann sig i. Det förefaller emellertid som om statsministern/finansministern Persson aldrig analyserade färdigt varför Sverige brottades med höga realräntor. Har man inte gjort det så är det kanske svårt att hitta alternativ till en saneringspolitik som gör livet surt för medborgarna.

Det höga ränteläget berodde enligt sakkunskapen först och främst på Sveriges inflationshistoria, det faktum att vii perioder haft en högre inflation än våra konkurrentländer. Orsakerna till denna högre inflation i sin tur är bland annat den politik med devalveringar och momshöjningar som socialdemokraterna själva (och tidigare borgerliga regeringar) fört, inte minst 1990 när höjningen och breddningen av momsen fick vår inflation att resa sig som en alptopp över omvärldens. Strax därefter satte samma regering igång att bekämpa den egenhändigt uppdrivna inflationen, och övergav i samma process sin hundraåriga prioritering av den fulla sysselsättningen.

Den relativt höga offentliga bruttoskulden kan spela in när det gäller vårt ränteläge, dels genom marknadens rädsla att vi ska inflatera bort statsskulden, dels genom att en högre efterfrågan på krediter tenderar att driva upp priset på krediter, räntan. Att dessa faktorer haft någon betydelse för Sveriges höga realränta på 90-talet har dock ingen kunnat visa empiriskt.

När socialdemokratiska ministrar i dag talar om “den låga räntan” utgår man à priori ifrån att det är den så kallade saneringen av statsfinanserna som är huvudorsaken. Så gör Persson i sin bok, så har den avgångne finansministern Åsbrink gjort vid åtskilliga tillfällen, så har ministrar som Mona Sahlin, Ingela Thalén och Mar-got Wallström gjort när de försökt förklara sambanden.

Om detta skriver SNS-chefen och professorn på Handelshögskolan Hans Tson Söderström i en debatt med kollegerna Magnus Henrekson och Ulf Jacobsson i Ekonomisk Debatt nr 6 1995:

Vad realräntan beträffar har jag försökt mig på några enkla tvärsmttsanalyser av dess bestämningsfaktorer i OECD-länderna. Det förefaller därvid hart när omöjligt att få något förklaringsvärde för den offentliga skuldens storlek, oavsett vilket skuldbegrepp som används. (...) Det finns länder med stor offentlig skuld och relativt låg real- ränta, som Belgien, och länder med liten offentlig skuld och hög realränta, som Australien och Finland. Till saken hör att Sverige alltjämt har en offentlig nettoskuld (enligt OECD:s definition) som ligger under genomsnittet för OECD-länderna. Till saken hör också att svenska staten i sin upplåning på den internationella kapitalmarknaden möter en hög upplåningskostnad enbart på den del av statsskulden som är denominerad i svenska kronor.

Allt detta tyder på att den höga svenska realräntan näppeligen kan förklaras med den offentliga skuldens storlek. 1 en tvärsnittsanalys är det två faktorer som ger klart signifikant förkla räntenivåerna påverkas nämnvärt. Däremot kan det finnas andra, långsiktigt strukturella, skäl att skära ned den offentliga sektorns åtaganden.

Visst kan det som sagt finnas andra skäl att “skära ned den offentliga sektorns åtaganden”. Har man sådana motiv bör väl rimligen detta emellertid sägas rakt ut och inte döljas bakom tal om “konvergenskraven” eller behovet att “få ner räntorna

Kan det vara där skon klämmer, om man får tillåta sig att spekulera; att den socialdemokratiska ledningen har övertygats av argumenten att den offentliga sektorns relativa andel av kakan är för stor, och att man därför vill skära i denna tårtbit, men att man av ideologiska skäl inte kan formulera en sådan önskan inför rörelsen?

Detta kommenteras av förre LO-chefen Stig Malm:

- Jag jobbade tillsammans med “Loket” Olsson och gjorde partiledarintervjuer i TV 4 i valrörelsen. Då tog jag upp med Persson det här med att vi höll på och skar ner i den offentliga sektorn. För det var ju ingen budgeteffekt på det, det var ju bara att flytta kostnader från verksamhet till a-kassa, och han försökte ju slingra sig efter bästa förmåga, men så efter programmet kom han och sa till mig att orsaken till det här det var att långivarna därborta i USA - de här finansvalparna som skrattade honom i ansiktet, som han sa - de tyckte att vi hade för stor offentlig sektor. Då sa jag så här: Har du inte bättre argument än att gå hem och skära i skola och vård och omsorg och välfärd, och föra över kostnaderna från den nyttiga offentliga sektorn till den onyttiga delen av offentliga sektorn, kan du inte få dem att begripa det då är vi jävligt illa ute!

Jag frågar Stig Malm vad Göran Persson svarade på det.

- Nej, det blev inte någon mer diskussion, för han hade slagit fast, det är ju han som slår fast, det var alldeles klart och tydligt efter mötet med finansvalparna att vi måste visa att vi hade för stor offentlig sektor och skulle gå hem och skära ner den. Jag ville inte ta någon längre debatt, för det var annat folk omkring oss, men det enklaste Persson skulle kunna göra, det är att åka hem och överföra AP-fondsystemet till Folksam eller till Trygg Hansa eller vem som helst. Då minskar han ju den offentliga sektorn över en natt.

Eftersom Stig Malm nämner AP-fonderna så kan det vara värt att notera att vid tidpunkten för saneringspolitikens inledning var socialförsäkringssektorns förmögenhet (egna kapitalet) ungefär 560 miljarder kronor, (SCB, Nationalräkenskaper, nr 10 SM 9501).

Ponera att regeringen i det kritiska läge som rådde för svensk ekonomi, såväl realt (låg tillväxt, massarbetslöshet) som finansiellt (snabbt växande statsskuld) 1995, i stället för tuffa besparingar och skattehöjningar på 125,5 miljarder hade flyttat över kanske 80 miljarder från AP-fonderna, kombinerat med en återanställning av säg 100 000 offentliganställda som i stället för att arbeta nu uppbar akassa och andra bidrag. Då hade finansministern Göran Persson kanske kunnat avboka den förnedrande resan till New York och sluppit mötet med såväl de “flinande finansvalparna” på Wall Street som kackerlackorna på McDonalds-restaurangen vid Washington Square (Persson, 1997, s. 99).

Det fanns alltså stora finansiella resurser som kunde ha använts till att stimulera - eller åtminstone låta bli att strama åt mitt i en depression - den privata och offentliga efterfrågan efter regeringen Bildt/Wibbles högräntepolitik och offentliga avskedanden.

Vad gäller inflationsrisk och (därmed) risk för fortsatt högt ränteläge av en sådan politik så bör man fråga sig följande:

1. Att återanställa en del av de avskedade från den offentliga sektorn, och låta dem uppbära lön i stället för a-kassa och socialbidrag (och därtill få viktiga arbeten utförda i vård, skola och omsorg), på vilket sätt skulle en sådan politik leda till inflation i ett läge med ett sådant extremt underutnyttjande av produktionskapacitet?