Ur Riksdagens protokoll 98-04-29:
"Föredrogs Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU18 Riksdagens revisorers årsredovisning för 1997 (redog. 1997/98:RR1) Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld".
Inte heller utskottsutlåtandet var särskilt innehållsrikt:
"Riksdagens revisorer har till riksdagen överlämnat årsredovisning för verksamhetsåret 1997 (redog. 1997/98:RR1).
Utskottet noterar med tillfredsställelse att Riksdagens revisorer i sin förvaltningsberättelse strävat efter att ge en bred belysning av resultatet av sitt arbete. Det är enligt utskottets mening angeläget med ett fortsatt utvecklingsarbete inom detta område.
Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1997/98:FiU2 (s. 16) att det i budgetpropositionen för år 1998 i avsnittet om Riksdagens revisorer saknades uppgifter om uppnådda resultat. Utskottet utgår från att en resultatredovisning för Riksdagens revisorer tas in i kommande budgetpropositioner i likhet med vad som gäller för andra myndigheter.
Utskottet har vid sin genomgång av redogörelsen i övrigt inte funnit något som påkallar särskilt uttalande från riksdagens sida.
Utskottet hemställer beträffande Riksdagens revisorers årsredovisning för 1997 att riksdagen lägger redogörelse 1997/98:RR1 till handlingarna."
Sterzel (1969, Riksdagens kontrollmakt bl.a. s. 117) framhåller att det från början (1809) hade varit naturligt att utse erfarna riksdagsmän till Riksdagens revisorer. Med tiden skedde valen i huvudsak efter anciennitet.
Ännu 1988 skriver Sterzel (Kontrollmakten i 1974 års svenska författning s. 698): Revisorsuppdragen har åtminstone ännu inte fått samma status som utskottsuppdragen. Att delta i ett utskott är att delta i politiken, att verka i de löpande händelserna, om än bara på ett frontavsnitt. Att vara revisor innebär att verka utanför politikens huvudfåra. Få riksdagsmän vill se ett sådant uppdrag som sin huvudsyssla under någon längre tid. Men därav följer också vissa svårigheter att hävda verksamheten.
Promemoria: Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket (Riksdagen)
Riksdagens revisorer som ursprungligen granskade Riksbanken och Riksgäldskontoret fick genom 1810 års riksdagsordning sitt uppdrag vidgat till att även "överse och granska statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning". Statsutskottet kan sägas ha haft en liknande uppgift, men eftersom det enligt regeringsformen kunde gå fem år mellan riksdagarna vidgades revisorernas uppdrag. En av de första utvecklingslinjerna beträffande revisionen var dess frigörelse från det omedelbara sambandet med statsregleringen. Den linjen var fullbordad redan under ståndstiden, och det förklarar att revisionen inte påverkades negativt av representationsreformen och de årliga riksdagarna.
Promemoria: Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket
Riksdagens revisorer delar utredningens uppfattning att den externa revisionen av Regeringskansliet bör utföras i princip på samma sätt som gäller för externrevisionen på riksdagsområdet. Utredningens beskrivning av hur granskningen bör gå till är förhållandevis detaljerad. Revisorerna saknar för närvarande ingående kunskaper om revisionsområdet, bl.a. vad avser internkontrollens och internrevisionens kvalitet och omfattning. Det kan därför enligt revisorerna efter hand visa sig att det finns behov av vissa korrigeringar i den modell som utredningen beskriver.