Den senaste tiden har det blivit uppenbart att ekonomerna nu tvingas
tänka om.
Dagens Industri 2000-09-18, Anders Jonsson
Den senaste tiden har det blivit uppenbart att ekonomerna nu tvingas tänka om. Och det är något för statsminister Göran Persson och finansminister Bosse Ringholm att slå mynt av i veckan när riksdagen öppnar och budgeten presenteras. Det handlar om det som brukar kallas jämviktsarbetslösheten eller med en ekonomförkortning, NAIRU. Det vill säga den punkt där arbetslösheten inte kan minska mer utan att inflationen tar fart.
Sommaren 1995 kom Uppsalaekonomen Anders Forslund i sin forskning fram till att jämviktsarbetslösheten fördubblats i Sverige. I fortsättningen var det omöjligt att ha lägre arbetslöshet än 5-6 procent utan att priserna började stiga. Sverige hade hamnat i samma fälla som stora delar av övriga Europa.
Sedan dess har bedömningarna om var jämviktsarbetslösheten ligger varit legio. Toppnoteringen tog Riksbanken som i en rapport hävdade att priserna och därmed räntan skulle skjuta i höjden om arbetslösheten sjönk under 10 procent.
Den vanligaste bedömningen på senare år har varit 7-8 procent. Så sent som i början av förra året slog LOs dåvarande chefsekonom P O Edin fast att det var "omöjligt att på kort sikt" få ner den totala arbetslösheten under 8,0-8,5 procent med riksbankens inflationsmål.
Nu har det inte saknats förslag på hur man skulle kunna komma ur arbetslöshetsfällan. Liberala ekonomer har i varierande grad drivit avregleringslinjen med krav på "strukturella reformer" av arbetsmarknaden. I klartext försämrat anställningsskydd, lägre ersättning från a-kassan, lokal lönesättning osv. Allt för att få en mer "flexibel" arbetsmarknad.
De fackliga ekonomerna, i alla fall på LO-sidan, har med PO Edin i spetsen drivit på hårt för att komma tillbaka till en sorts central samordning av löneförhandlingarna. Annars skulle det inte gå att hålla löneökningarna i schack och få ner arbetslösheten. Mellantinget, förhandlingar på branschnivå har, inte bara av LO-ekonomerna, beskrivits som den sämsta av världar.
Nu har vi haft några år av branschvisa förhandlingar samtidigt som de strukturella reformerna av arbetsmarknaden i stort sett lyst med sin frånvaro. Ändå har den totala arbetslösheten kommit ner under jämviktsarbetslösheten, utan att inflationen tagit fart.
Det är inte så konstigt att det pågår självrannsakan i ekonomkåren. Jämviktsarbetslösheten ligger nu på 5 procent enligt LO-ekonomernas senaste bedömning. Ekonomerna i SEB drog i förra veckan till med att arbetslösheten kanske kan sjunka till 3 procent.
Vi skulle alltså vara tillbaka till den gamla goda tiden när "full sysselsättning" var i stort lika med en arbetslöshet på 2-3 procent. Och det utan att någon egentligen märkt av de drakoniska förändringar som ekonomerna målat upp för att nå dit. Hur är nu detta möjligt?
Anders Forslund, Uppsalaekonomen som kom med sin studie 1995, är "förbryllad" och betonar att han inte vet. Möjligen är en förklaring att världsekonomin utvecklats bättre än vad han trodde 1995.
En annan skulle kunna vara att den svenska arbetsmarknadspolitiken hållit kvar de långtidsarbetslösa i sysselsättning genom olika åtgärder. De har därmed inte blivit utslagna och finns nu tillgängliga på arbetsmarknaden när AMS drar ner på åtgärderna. Gammal klassisk svensk AMS-politik alltså.
SEB-ekonomerna har efter kontakter med Anders Forslund anammat samma förklaring. Enligt SEB är också arbetsmarknaden mycket flexiblare än vad man tidigare trott, utan några stora institutionella förändringar av anställningsskydd och annat. Klas Eklund, SEBs chefekonom, tycker att det är dags att "bita huvudet av skammen" och erkänna att ekonomerna haft fel. Den ekonomiska politiken är bättre än sitt rykte, alla har anpassat sig till riksbankens inflationsmål. Sammantaget gäller inte de gamla mallarna längre enligt Eklund med brasklappen att "han inte vet" och "kan ha fel".
En gemensam förklaring är också att lönebildningen fungerat mycket bättre än någon kunnat tro på branschnivå. Det beror på industrins samarbetsavtal, som blivit löneledande.
P O Edin som misslyckades med att få SAF till samordnade förhandlingar igen tycker ändå att "insikten om lönebildningens betydelse spritt sig långt om länge". Parterna har fått kontroll på löneglidningen, företagen har lärt sig att ingen annan än de själva får betala om lönerna sticker iväg. Det har gått "bättre, snabbare och längre" än vad P O Edin trodde var möjligt utan centralt samordnade förhandlingar.
Hur kunde han då ha så fel för bara ett och ett halvt år sedan, då det var "omöjligt att på kort sikt" få ner arbetslösheten under 8 procent?
"Jag tog nog i lite extra och var lite alarmistisk för att skapa insikt om situationens allvar", svarar han nu. Av det kan man lära att man inte alltid helt och fullt ska tro att ekonomerna menar det de säger.
Den enda entydiga slutsatsen i dag är att ekonomerna inte vet. De är genuint osäkra. Skillnaden mot förr är möjligen att de erkänner det den här gången. Än en gång har det bevisats att nationalekonomi är mer tro än vetande och långt ifrån den vetenskap åtminstone några i professionen ibland vill göra den till.
Göran Persson kan därmed med ett visst fog sätta upp jämviktsarbetslösheten på sin redan långa lista över nationalekonomernas misslyckanden.