Sten Johansson om massarbetslösheten och EMU

Index - News - Wall Street Bubbles and Crashes - Houseprices - Kronkursförsvaret
Dollar - Cataclysm - EU och EMU - Contact

Sten Johansson

John Maynard Keynes - Tillgång och efterfrågan/Demand and Supply

"Det är mycket annat som inverkar på om anställningarna skall öka, däribland konjunkturutvecklingen. En väntad nedgång i USA blir märkbar också i svensk ekonomi."
Att få ut fler som aktivt söker arbete är förhållandevis enkelt.
Svårare är att få arbetsgivare att anställa fler, utöver vad de ändå hade gjort
Johan Schück, DN Ekonomi 23/9 2006

Alliansens doktrin bygger på att arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensioneringar är höga därför att arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade saknar tillräckliga incitament för att vilja arbeta.
Det är själva grundbulten för deras politik utan tanke på om det finns några jobb att söka.
Sten Johansson, DN Debatt 14/9 2006

Massarbetslösheten kickstartades 1991-92 i Sverige när regering och riksbank med höga räntor försvarade en övervärderad krona i en kraftig internationell konjunkturnedgång.
Uppslutningen kring EU:s konvergensprogram långt in i partierna till vänster om mitten har lett till att en keynesiansk analys av det ekonomiska läget med tillhörande stimulansåtgärder knappast alls förekommer i debatten.
Sten Johansson, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, på DN Debatt 1998-02-28

Den borgerliga /Bildt-/regeringen myste över att hushållssparandet steg med 10 procentenheter trots att det lamslog hemmamarknaden när den privata konsumtionen sjönk som en sten i vatten.
Det var så massarbetslösheten uppstod.
Sten Johansson på DN Debatt 1997-01-19

Lars Calmfors och Anders Borg
Om sysselsättningseffekter av sänkt a-kasseersättning
Ekot 15/9 2006

De mekanismer det är fråga om då kan i någon mån vara så att om det lönar sig att arbeta i förhållande till att inte arbeta så söker man mer effektiv efter arbete när man är arbetslös. Man får helt enkelt en bättre matchning mellan de lediga platserna och de arbetssökande.
– Men den stora effekten kommer säkerligen ifrån att lägre arbetslösersättning innebär att människor blir villiga att ta jobb till lite lägre lön, säger Calmfors, professor i nationalekonomi vid Stockholm universitet.

Men moderaternas chefsekonom Anders Borg säger att det är helt fel att tro att det skulle bli frågan om lönedumpning.
– Vi har förhållandevis starka fackliga organisationer och vi har en modell med kollektivavtal där vi reglerar de lägsta lönerna, och den modellen vill vi arbeta vidare med, så att det tror vi inte kommer att hända, säger Anders Borg.

Full text

Kommentar av Rolf Englund:
Men om det är som Anders Borg säger, och han är en duktig ekonom, så blir det inte lägre löner som resultat av lägre a-kassa,
och om det är som Lars Calmfors säger, och han är en duktig ekonom, så blir det i så fall inte fler jobb, eftersom den stora effekten kommer ifrån att lägre arbetslösersättning innebär att människor blir villiga att ta jobb till lite lägre lön.

Uppslutningen kring EU:s konvergensprogram långt in i partierna till vänster om mitten har lett till att en keynesiansk analys av det ekonomiska läget med tillhörande stimulansåtgärder knappast alls förekommer i debatten.
Klicka här

Mer av Anders Borg

Mer av Lars Calmfors

Top

Förslaget om försämrade villkor i a-kassa och andra offentliga trygghetssystem är alliansens akilleshäl.
Sydsvenskan, huvudledare 9/9 2006

– Hur ska man kunna piska fram sysselsättning när det går tio arbetslösa på varje ledigt jobb, undrar Sten Johansson, före detta SCB-chef och professor i välfärdsforskning.
Transportarbetaren

Den socialdemokratiska regeringen har gjort sig själv maktlös genom att blint tro att marknadsmekanismerna kommer att ordna inte bara ekonomisk tillväxt utan också hög sysselsättning och låg arbetslöshet bara den ordnar de rätta förutsättningarna.

I valet den 17 september skall medborgarna bestämma vilka som skall styra samhällsutvecklingen under de kommande fyra åren. Valet denna gång liknar bra nära ett val mellan pest och kolera.
Pest, därför att man på något sätt borde utkräva ansvar från Göran Perssons regering därför att den på ett upprörande sätt misskött sysselsättningen under hela den gångna mandatperioden. Kolera, för att den borgerliga alliansen vill föra en politik som gör allting värre.

Att Sverige nu har massarbetslöshet och snabbt ökande klyftor är bara delvis en följd av EU-medlemskapet. Massarbetslösheten drabbade Sverige under den borgerliga regeringen som kom till makten 1991 med ett politiskt program härlett ur en ekonomisk ideologi som var helt inadekvat för den ekonomiska situation som den mötte.

Krisens rötter gick tillbaka till den tidigare socialdemokratiska regeringen som avreglerat de finansiella marknaderna, knutit kronan till ecu och genomfört en skattereform som mycket drastiskt och ganska oväntat ändrade hushållens ekonomiska beteende.

Den borgerliga regeringen befäste avregleringarna trots att 90 miljarder årligen strömmat ut ur landet. Den drev i den situationen riksbanken att försvara en övervärderad krona trots att kostnadsläget och höga räntor slog ut mer än 100000 industrijobb. Den myste över att hushållssparandet steg med 10 procentenheter trots att det lamslog hemmamarknaden när den privata konsumtionen sjönk som en sten i vatten. Det var så massarbetslösheten uppstod.

Den politik som Göran Persson fört först som finansminister och sedan som statsminister har bara befäst massarbetslösheten och de akuta försörjningssvårigheterna för låginkomsthushållen.
Det är alltså inte EU-medlemskapet som skapat massarbetslösheten. Det jag hävdade i gårdagens artikel var att Göran Persson och hans regering valt att genomföra EU:s konvergenspolitik enligt de förpliktelser Sverige åtagit sig som medlem i stället för att bekämpa massarbetslösheten, vilket hans väljare väntade sig att han skulle göra.
Statsministern har säkert rätt när han nu kan säga att Sverige kommer att klara konvergenskraven. Inflationen blir bland de lägsta i EU. Den nominella långräntan blir låg (men inte realräntan). Budgetunderskottet blir klart under tre procent. Statsskulden är på väg nedåt mot 60 procent av BNP. Och kronans värde skall inte variera mer än EU tillåter, det vill säga 2,5 procent uppåt eller nedåt, tror han.

Visst, statsministern kan vara stolt över resultatet när han redovisar det inför kollegerna i Bryssel men han måste då också förstå varför så få av hans väljare uppskattar prestationen. Hans väljare ser att han handlat enligt Sveriges förpliktelser som EU-medlem - inte enligt arbetarrörelsens traditionella förpliktelser att bekämpa arbetslösheten.

Budgetunderskottet behövde bringas under kontroll men behöver inte tas ned till under tre procent redan 1997 annat än enligt EU-förpliktelserna. De sista marginella procenten förbättring av budgetsaldot har åstadkommits bland annat genom indragna statsbidrag till kommuner och landsting.

Varje indragen miljard kan indelas i ca 65000 poster om 15000 kronor, vilket är nettobesparingen för den offentliga sektorn för varje avskedad. Steget från 3,7 till 2,7 procents budgetunderskott motsvarar 17 miljarder på statsbudgeten...

Riksbanken har numera i enlighet med EU-reglerna en självständig ställning och inflationsbekämpning som enda instruktion. Att den då nedkämpat inflationen från 3 procent till under noll är bara logiskt. Att det gått så långt kan bero på feltolkad eller felaktig ekonomisk statistik som fått riksbanken att hålla uppe ränteläget i det längsta och att bara sänka räntan i ytterst små steg så att realräntan nästan inte alls påverkats.

Feltolkad statistik ligger nära till hands eftersom varje riksbanksledning med inflationsbekämpning som enda instruktion blir professionellt deformerad att se inflationsbrasan tänd vid minsta lilla rökpuff. Felaktig statistik kan också ha bidragit genom nedskärningar och andra problem för SCB.

Skall man då skylla allt på riksbanken? Visst förtjänar den att hängas ut men det yttersta ansvaret vilar alltid på regeringen. Socialdemokraterna röstade för riksbankens nuvarande instruktion och ändrade varken den eller riksbankens ledning när de bildade regering. Skulle en socialdemokratisk regering ha handlat så av egen övertygelse om inte EU krävt självständig riksbank och inflationsbekämpning som enda instruktion?

Men är det inte bra att ha fått ned inflationen till noll? Jodå, för det lilla fåtal personer som enbart lever på räntor på banktillgodohavanden eller gamla obligationer är det bra men av allt att döma inte för samhällsekonomin.
När respektabla amerikanska forskare nu börjat pröva effekterna på samhällsekonomin av att gå från måttliga 3 procents inflation till noll finner de till sin förvåning att detta steg är mycket kostsamt för ekonomin. Det höjer arbetslösheten med 1-3 procentenheter och sänker BNP-tillväxten motsvarande.

Det beror på att penninglönerna till skillnad från reallönerna svårligen kan sänkas. Fler företag slås ut vid nollinflation därför att de inte kan mjuklanda för höga lönekostnader genom att låta dem urgröpas av en måttlig inflation.
Om dessa forskningsresultat står sig också under svenska förhållanden får vi ändra Gösta Rehns "hata inflationen" till "om du hatar arbetslöshet, älska måttlig inflation". Vi bör då också se oss om efter andra modeller för penningpolitiken än den som Maastrichtfördraget anvisar.

Den amerikanska centralbanken (Federal Reserve Board) skall enligt sin instruktion "vidmakthålla en långsiktig tillväxt i penning- och kreditmängderna som överensstämmer med ekonomins långsiktiga potential att öka produktionen i syfte att effektivt främja målsättningarna högsta möjliga sysselsättning, stabila priser och måttliga långräntor" (maximum employment, stable prices and moderate long-term interest rates).

Lägg märke till att detta betyder att penningpolitik och finanspolitik skall samverka i kampen mot arbetslösheten och att centralbanken inte kan jaga inflationen utan hänsyn till andra mål.
Ja-sidan fick majoritet under en kort period på hösten 1994 och därmed i den ödesdigra folkomröstningen genom att energiskt hävda att medlemskap i EU endast innebar ett mellanstatligt samarbete som inte skulle inskränka Sveriges suveränitet utan förstärka den.

Den tekniskt statsvetenskapliga formuleringen av detta budskap var att nationerna sammanförde ("poolade") sin suveränitet i vissa frågor för att bättre kunna utnyttja den gemensamma styrkan till allas fördel (den så kallade suveränitetskalkylen).

Den specifikt socialdemokratiska konkretiseringen av denna suveränitetskalkyl var att den gemensamma styrkan skulle användas till att styra kapitalet, bekämpa arbetslösheten och genom politisk och facklig kamp sprida det svenska välfärdssamhället till hela Europa.
Två års erfarenhet av svenskt medlemskap kan te sig som en alltför kort period för en saklig utvärdering av denna så kallade suveränitetskalkyl. Att den i varje fall på kort sikt utfallit synnerligen illa tycks vara svenska folkets ganska bestämda uppfattning.

Den "poolade suveräniteten" används ju till en synnerligen destruktiv ekonomisk politik som drabbar alla. När det nu också är tydligt att det inte räcker med att sitta med vid bordet för att få "inflytande" utan att Sveriges representanter också måste vara inställsamma gentemot EU-byråkratin och storeuropéernas utopi blir ju det hela till ett förnedrande skådespel.
Ja, men vi kan säga nej till medlemskap i EMU. Ja, det kan vi göra men då står vi inte längre väl i EU-kretsen. Och vad värre är, vi är ändå förpliktigade att fullfölja konvergenspolitiken.
På Europeiska rådets möte i Dublin i mitten av december beslutade stats- och regeringscheferna att upphäva Maastrichtfördragets bestämmelser om automatisk och obligatorisk övergång för länder med uppfyllda konvergensvillkor. För de länder som avser att delta i övergången förstärktes konvergenspolitiken genom den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten.

Reglerna i Maastrichtfördraget om kraftiga ekonomiska sanktioner mot länder som bryter mot villkoren konkretiserades nu nämligen. Sanktionerna (böter upp till 0,5 procent av BNP, för Sveriges del cirka åtta miljarder per år) skall dock inte drabba länder som beslutar att inte delta i den fortsatta EMU-processen. Sådana länder befrias dock inte från förpliktelserna att också fortsättningsvis uppfylla konvergenspolitiken.

Så vad bör Sveriges regering göra inom ramen för medlemskapet?

1. Klargör att konsekvenserna av att den svenska regeringen lojalt uppfyller konvergenskraven blivit socialt och politiskt oacceptabla enligt en betydande majoritet i befolkningen och i riksdagen och att konvergenspolitiken måste läggas om till arbetslöshetsbekämpning genom samordnade stimulansåtgärder. Ingen svensk politiker kan hindra att svenska folket i en folkomröstning beslutar om utträde ur unionen om politiken inte läggs om.

2. Klargör att Sverige under inga omständigheter kan vara med i en gemensam centralbank enligt Maastrichtfördragets bestämmelser men kan komma att acceptera en centralbank enligt den amerikanska modellen.
3. Ändra den svenska riksbankens instruktion och lätta både finans- och penningpolitiken på ett tydligt motiverat och trovärdigt sätt.
4. Tillämpa Gösta Rehns idéer om anti-inflatorisk expansionspolitik genom att låta alla som varit arbetslösa minst tre månader ta jobb med bibehållen arbetslöshetsersättning hos offentlig eller privat arbetsgivare som lägger till vad som behövs för avtalsenlig lön och inte friställer redan anställda.
5. Genomför en ordnad reträtt från EU-medlemskapet om punkterna 1-4 visar sig oförenliga med fördragsenliga förpliktelser.

Kronkursförsvaret

Början på sidan