Home - Index - News - Krisen 1992 - EMU - Cataclysm - Wall Street Bubbles - Huspriser
Dollarn - Biggles - HSB - Löntagarfonder - Skuldkrisen - webtips - Links - Contact

Rolf Englund vid Nationalekonomiska föreningen den 18 januari 1995

Vänsterpartiets ekonomiske talesman sade häromdagen i radion, efter det att Riksbankens chef Urban Bäckström hade utfrågats av finansutskottet, att Riksbanken bedriver en monetaristisk åstramningspolitik.

Det är inte sant. Man skall vara varsam med orden. Riksbanken bedriver antagligen en monetär åtstramning.
Men det betyder inte att det är en monetaristisk åtstramning.

Till skillnad från keynesianerna satsar monetaristerna på en stabil politik - i stället för att gasa och bromsa vill man i onda och goda tider öka penningmängden i en lagom takt.

Enligt monetaristerna kan penningmängden öka både för fort och for långsamt.

Men som detta diagram, hämtat från Riksbanken, visar, har utvecklingen inte alls inneburit att penningmängden har ökat i en jämn och lagom takt. Tvärtom förefaller det av diagrammet att döma som om penningmängden har ökat mycket svagt
eller t o m sjunkit, i varje fall realt.

Från penningmängden hotar således ingen överhettning. Snarast indikerar dessa siffror - som brukar förutsäga den reala ekonomin ett år framåt och inflationen två år framåt - fortsatt real stagnation och låg inflation.

Lönnroths vänsterparti ingår ju i regeringsunderlaget, som det verkar, och jag vill sända med en uppmaning till Göran Persson att undervisa Lönnroth härom vid något tillfälle då de träffas.

På sidan 17 i finansplanen ger finansministern en intressant historieskrivning om händelserna hösten 1992.
Riksbanken "tvingades till en rad höjningar av marginalräntan för att stabilisera situationen. De stigande räntorna förvärrade den finanskris som utlösts av fastighetsprisernas snabba nedgång", skriver Göran Persson som sedan skriver att "på initiativ av den socialdemokratiska oppositionen träffades under september och oktober tre uppgörelser om ekonomisk-politiska åtgärder".

Riksbanken höjde ju inte räntan för att stabilisera situationen i allmänhet och allra minst för att stabilisera fastighetspriserna. Det var för att hålla växelkursen vid den nivå som riksbank och regering hade bestämt att den skulle ha.

Detta misslyckades, som bekant.

Längst bak i finansplanen, i något som heter "bilaga 1.3, Vissa tabeller rörande den statsfinansiella utvecklingen, mm." finns det en tabell 2, "Statsbudgetens realekonomiska utveckling". Där kan man se hur saker som skatter och statlig konsumtion och investeringar har utvecklat sig. Där finns också en rad för valutaförluster, som är en delpost till statsskuldräntorna.

Där kan man se att valutaförlusterna budgetåren 1992/93 och 1993/94 uppgått till drygt 46, respektive nästan 43 miljarder kronor. De hittills på detta sätt redovisade valutaförlusterna uppgår således till sammanlagt 89 miljarder kr.

Jag vill nu fråga Göran Persson om det fortfarande återstår valutaförluster att redovisa och den ungefärliga storleksordningen av dem, och vilka slutsatser som finansministern har dragit av de vunna erfarenheterna.

Anser finansministern idag t o m att det är bra att ha en flytande växelkurs?

Andra möten på Nationalekonomiska Föreningen