Wohlin om krisen
Manus Rolf Englund Finanstidningen Införd förkortad 93-09-28
Drevet går på nytt.
Drevet går på nytt. Etermedia toppar med nyheten om att nu är det valutakris igen. Räntorna stiger och kronan faller. En valutahandlare stönar om att man vet ju inte var kursen skall ligga och kanske Riksbanken ville ge någon signal. Riksbanken stödköper halvhjärtat med hjälp av den valutareserv som inte redan är såld på termin. Ingen av dem verkar riktigt ha förstått att på en fri marknad är det ingen som säger var kursen skall ligga.
Det har varit en regning sommar. Det är vare sig denna eller den tidigare regeringens fel. Är det likadant med den ekonomiska krisen? Kanske den har så många och så långa rötter tillbaka i tiden att det inte lönar sig att kritisera vare sig Dennis, Wibble, Feldt, Bildt, Tson Söderström eller Carlsson?
De ansvariga inser att ansvaret bäres lättare om det delas av alla. Bättre än att erkänna att landets situation beror på de egna felgreppen hänvisar de ofta till övermäktiga krafter som den europeiska valutaoron eller gamla brister i vårt lands statsskick.
Det är uppseendeväckande nog knappast någon ekonom som uttalar sitt stöd för den ekonomiska politik regeringen och riksbanken nu för. De som inte kritiserar, de tiger. Och när statsministerns egen rådgivare, Lars Jonung, tog till orda (DN Debatt 21/8) var det för att underkänna en stor del av Lindbeckkommissionens hårda kärna och grundläggande analys. Det är inte säkert, skrev Jonung, att det ekonomiska förloppet sedan 1950 skulle ha varit signifikant annorlunda om Sverige hade varit utrustat med de institutioner och beslutsformer som kommissionen föreslagit.
Enligt Lindbecks analys är det inga personer som kan lastas för vårt lands nuvarande situation. Riksbankschefer, finansministrar, bankinspektörer och bankdirektörer, SNS-chefer och statsministrar kan andas ut. Nyckelmeningen i Lindbeckgruppens rapport är att "den svenska ekonomins kris är ... politikens och institutionernas kris. Det är inte endast, eller ens i huvudsak, fråga om specifika misstag i den ekonomiska politiken, utan om svagheter i det politiska systemets funktionssätt."
Allt förklaras av detta, "inflationstendenserna under 1970- och 1980-talen, utvecklingen mot kostnadskriserna och dagens stora arbetslöshet." Men alldeles uppenbarligen har det gjorts misstag och fattats felaktiga beslut. Annars vore inte läget som det är. Enligt Assar Lindbeck har dessa fel gjorts på grund av det politiska systemets funktionssätt. Även om alla personer hade varit lika duktiga som t ex Assar Lindbeck (ej ironi), hade de inte kunnat fatta andra beslut.
Men är det verkligen statsskickets fel att Bengt Dennis under sin tid som riksbankschef har fått se såväl valuta som banker haverera? Nej, det är viktigt att förstå vad som har hänt och att utkräva ansvar av Dennis och andra, även om det i Dennis fall brådskar. Många i och utanför Sverige skulle säkert finna det märkligt om riksbankschefen, den symboliskt och även reellt främst ansvarige för kreditexplosion och åtföljande kreditimplosion, skall få avgå med pension och vackra ord och blommor överräckta av representanter för en tacksam nation.
Jonung avvisade statsskicket som förklaring till eländet i landet, men ville i stället lägga skulden på regleringar och pensionslösningar, "relikter" från en tidigare s-ideologi. "Det är först när ett liberalt ekonomiskt tänkande slagit igenom på bred front som det blir politiskt möjligt att genomföra det program som Lindbeckkommissionen förespråkar", skrev han. Det lär väl i så fall ta sin tid och inte heller här är någon person eller instans ansvarig för vad som redan har hänt eller ännu inte har gjorts.
SNS-chefen Hans Tson Söderström tyngs ej heller han av något större ansvar, trots att han varit närmast körledare för normpolitiken. Han har försvarat sig (DN Debatt 12/8) med innebörden att det är väl inget fel att ändra sig, allraminst om förutsättningarna har ändrats. Det är alltid roligt när en syndare omvänder sig, men vi människor värdesätter även tidpunkten. Liksom det anses finare att ha hållit på England redan före Stalingrad, eller att ha varit mot socialismen redan för Murens fall, skall man helst ha varit för flytande växelkurser redan före den 19 november 1992. Omvändelsen bör vara pincipiell och innehålla ett erkännande av att den tidigare uppfattningen inte bara är fel nu, utan att den även var fel då.
Häri brister Hans Tson Söderström. Så sent som i december 1992 (SvD 20/12) skrev han att Övergivandet av den fasta växelkursen var en beklaglig nödvändighet, framtvingad av yttre omständigheter, att normpolitiken under den process som föregick kronans fall fungerade så som det var tänkt; att kampen för kronan var dömd att förloras är i detta sammanhang av underordnad betydelse, ansåg han. Ett återfall i en keynesianskt ackomoderande politik, vore ett politiskt haveri med skadeverkningar in på nästa sekel, tillade han.
Frågan är givetvis vilka normer man skall ha för sitt handlande, vilka mätare man skall titta på när man skall försöka mjuklanda ekonomin. I slutet på 1980-talet hade vi inget budgetunderskott, ändå var allt inte väl. Siffrorna för penningmängden signalerade överhettning, men det var ute med penningmängd och inne med normer.
Efter 100 år av fast växelkurs (mellan de upprepade devalveringarna), håller riksbanken nu på att yrvaket ta till sig kunskap som sedan länge praktiserats i vår omvärld. I riksbankens Penning- & Valutapolitik nr 1993:1 meddelades att "på Riksbanken pågår ett flertal projekt i vilka penningpolitiska indikatorer analyseras." I artikeln avslöjades att "i de preliminära test som gjorts vid Riksbanken tycks det finnas ett samband mellan penningmängden mätt som M3 och inflationstakt". Det, i Sverige, banbrytande arbetet fortskred och riksbankens chefekonom Krister Andersson kunde i ett tal den 6 maj 1993 (hos SNS) meddela att "sambandet mellan kort ränta, nominell BNP och penningefterfrågan, M3, har visat sig vara tämligen stabilt. Förhållandet i Sverige skiljer sig inte markant från det i andra länder... Korrelationen mellan penningmängden och inflationen har också funnits vara stark och stabil, förutom under de senaste åren. Tidsförskjutningen har varit fem till sju kvartal. Det förefaller således som att penningmängden är en god indikator på inflationen".
Riksbanken har upptäckt penningmängden. Välkommen i klubben! Men det är mycket att lära. I januari skrev Bengt Dennis (DN Debatt 10/1) att för att den svenska räntan skall kunna understiga t ex den tyska måste en investerare i svenska obligationer anta att den svenska kronan kommer att stiga i värde gentemot D-marken. "Det förutsätter att svensk ekonomisk politik framstår som mer förtroendeingivande och den svenska ekonomins utveckling som mer gynnsam än Tysklands".
Om det vore på det viset, skulle det dröja mycket, mycket länge till dess Sverige fick lägre ränta än Tyskland. Men likt många andra med samma partifärg har Bengt Dennis svårt att förstå hur en marknad fungerar. Valutorna svänger där upp och ner. Sverige kan ha lägre ränta än Tyskland, om kronan har sjunkit så mycket att den väntas stiga, även om Sverige skulle förväntas få högre inflation än Tyskland. Elementärt, min käre Watson! Är vi redan där, eller måste kronan sjunka mera? Den som det visste skulle snart vara lika rik som George Soros. Osäkerheten härom är större än varje uthållig räntemarginal och riksbankens politik att med hög kortränta hålla kronkursen upp är därför dömd att misslyckas.
I en ledare (8/8) påminde DN om att den fasta växelkursen i tio år var själva ankaret i den ekonomiska politiken. Man kan inte, hette det, "stryka ett streck över allt man sagt i tio år och ändå betraktas som seriös".
Sant - och man vill ju betraktas som seriös. Därför är det bättre att inte dra några steck över någonting.
Se Harry Schein om att erkänna misstag
Ett misslyckande skall kallas ett misslyckande, sades det när kronan släpptes fri. Men det var inte sammanbrottet för den fasta växelkursen som var ett misslyckande. Att släppa kursen fri var rätt. Misslyckandet bestod i de flesta under åratal varit eniga om att införa och bedriva en politik kännetecknad av fast växelkurs och valutalånenorm.
Riksbanken sålde förra hösten inte bara hela valutareserven utan gjorde dessutom terminsaffärer av väldig omfattning; sålde valutor för senare leverans. Vid årsskiftet hade riksbanken sålt för 149 miljarder kr. Hade riksbanken då löst kontrakten hade riksbankens förlust blivit 17 981 miljoner kr. Men terminskontrakten rullas framåt och ökas till (mars) 154 miljarder kr. Det betyder att Riksbankens guld- och valutareserv är så tom den kan bli. Valutareserven (dec 92) på 163 miljarder kr är redan såld på termin!
Riksbanken kan välja mellan att styra penningmängden, eller räntan, eller växelkursen. Riksbanken borde, och bör, som Bundesbank gjort och gör, styra penningmängden. Eftersom penningmängden kan öka både för fort (80-tal) och för långsamt (90-tal) kan monetarister ibland ha samma uppfattning som anhängare av Keynes. En ekonomi på randen till deflation skall naturligvis stimuleras. Först sänker man räntan. Om det inte räcker, eftersom räntan inte kan bli lägre än noll, skall staten stimulera eferfrågan, menade Keynes. Men ingen lärobok, vad jag vet, förespråkar det som riksbanken nu predikar och regeringen lydigt gör.
Rolf Englund, civilekonom, Timbro
Denna artikel är, tycker jag, en av mina bästa - klicka här för fler av mina bästa opus.