Tillbaka

1. Ekonomi och demokrati 1.1 Bakgrund och förutsättningar 1.2 Lindbeckkommissionen och demokratin 2. Ekonomi och världsbilder 2.1 Den offentliga sektorn 2.2 Grassmanaffären 3. Vad hände med Sveriges ekonomi? 3.1 Den svenska modellen i en ny värld 3.2 Den ekonomiska politiken efter 1970 3.3 Vad hände med Sveriges tillväxt? Referenser och övriga källor

DISKUSSIONEN OM KONJUNKTURSVÄNGNINGAR och mjuk- alternativt hårdlandningar etcetera har givetvis sitt intresse. Men den klassiska konjunkturcykeln betyder sannolikt allt mindre, eftersom priskänsliga stapelvaror spelar mindre roll i investeringar och handel, medan tjänster får större betydelse.

90-talets kriser berodde inte på något konjunkturomslag utan främst på att spänningar i valutasystemen, som ERM, utlöste räntehöjningar. I Sveriges fall utlöstes krisen av en realräntechock; de grundläggande orsakerna låg längre tillbaka, i de chocker som riksdagen och facket utsatte ekonomin för med sina extrema skatte- och lönehöjningar i början av sjuttiotalet.
Ur DN-ledare 2000-12-17

Svegfors tyckte så 1994

Den svenska ekonomin har de senaste åren vuxit betydligt mer än vad som tidigare har beräknats. Det leder i sin tur till att avgiften till EU stiger.
Källa: DI 2000-11-21

Ett under att tvivla på
Ur DN-ledare 2000-11-19

MAN SKA VARA försiktig med begreppet mirakel. Uardaakademien i Lund ger ut en ordlista, med nya ord och ord i nya betydelser. Den definierar begreppet "mirakeldoktor" som "underläkare". Svensk ekonomi ser ut som ett mirakel. För sju år sedan hade vi fallande BNP, ett underskott i statsfinanserna på 12 procent av BNP, extrema räntor, hög arbetslöshet, kris i banksystemet, etcetera.

Nu ökar BNP med 4 procent, statsfinanserna visar överskott som motsvarar 3,5 procent av BNP, den öppna arbetslösheten har fallit till 4 procent, räntan och inflationen ligger lågt. Men är dagens goda cigarr av hög tillväxt, stigande sysselsättning, låg inflation och låga räntor något som består permanent? Och vilka mekanismer ligger bakom?

SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) diskuterade på sin höstkonferens om det ekonomiska läget i fredags bara den förra frågan, tyvärr. Mer intressant än alla månadsvisa konjunkturkurvor i världen är frågan om vilka mekanismer i ekonomin som låg bakom fallet i början på nittiotalet, och de senare årens lyft.

Att löneavtalen från 1970 drev upp inflationen berodde på att de styrdes av en "solidarisk" lönepolitik: lönelyften var helt frikopplade från produktiviteten. Det helt avgörande är nu huruvida löneökningarna följer produktiviteten. Och detta betyder i praktiken att lönebildningen måste decentraliseras; lönerna måste sättas i företagen. Då försvinner det mesta av inflationsrisken.

Debatten om svensk ekonomi måste arbeta med ett längre tidsperspektiv. Assar Lindbeck påpekade att tillväxten gick ned samtidigt som marginalskatterna steg och regleringarna skärptes från början av sjuttiotalet. Vi tappade 18 procentenheter av BNP per capita mot OECD-genomsnittet. Nu har vi tagit tillbaka 3 procentenheter.

DEN INTRESSANTA FRÅGAN är: Vilka mekanismer i ekonomin förorsakade denna tillväxtförlust? Företagsledningarnas kompetens kan testas mot företagens resultat på exportmarknaderna. Hur mycket berodde på att staten våldsamt höjde skattetrycket? Vilken roll spelade fackets solidariska lönepolitik, som pressade samman lönerna och därmed, i kombination med de höga marginalskatterna, satte lönebildningen ur funktion som mekanism för styrning av arbetskraften till de mest produktiva företagen?

Erfaren men ombytlig
Ur DI-ledare 2000-09-19

Den erfarne men litet ombytlige SEB-ekonomen Klas Eklund talar om en paradisisk tillvaro för riksbanksfolket och den "ljusaste prognos" han någonsin gjort.

Den ännu erfarnare och litet sturigare Industriförbundsekonomen Ola Virin trycker på att toppen nu är nådd och att svensk ekonomi i fortsättningen svänger med världshandeln. Och trots att alla prognosmakare tror på år av fin utveckling är det bäst att vara lite skeptisk. Det skulle bara behövas en amerikansk hårdlandning i vår eller pessimism på finansmarknaderna för att tippa det komplexa system som kallas världsekonomi.

De flesta som var med kommer nog vagt ihåg ett tillfälle mot slutet av 1980-talet då Sveriges dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt utnämndes till världsmästare i ekonomi, världens bäste finansminister. Det var ingen kontroversiell sak då. Det fanns nämligen skenbart goda skäl för den utnämningen. Sverige hade brutit en tråkig tioårig trend av kriser och elände. Det jättelika budgetunderskottet på 13 procent från 1982 höll på att raderas bort. Det var klang och jubel i exportindustrin och inflationstrycket hade lättat även om det var lite sämre ställt än i OECD. Allt tycktes plötsligt upplagt för en gyllene period.

Lyckoruset varade något år, sedan bröt allt samman i en utveckling som slutade med finanskrisen.

Det enda som verkar säkert är att den nuvarande svenska regeringen har missat chansen att göra Sverige till en företagar- och tillväxtnation ständigt i täten av tillväxtligan.

Den senaste tiden har det blivit uppenbart att ekonomerna nu tvingas tänka om.
Dagens Industri 2000-09-18, Anders Jonsson
Den senaste tiden har det blivit uppenbart att ekonomerna nu tvingas tänka om. Det handlar om det som brukar kallas jämviktsarbetslösheten eller med en ekonomförkortning, NAIRU. Det vill säga den punkt där arbetslösheten inte kan minska mer utan att inflationen tar fart.

Farväl till konspirationen
Niklas Ekdahl på DN:s ledarsida 2000-09-12

Det förra decenniet var paranoians guldålder i Sverige. Kraschen i ekonomin kom lite för hastigt och åtföljdes av lite många bisarra händelser för att vi skulle hålla våra huvuden kalla. En del skyllde på invandrarna, en del på Carl Bildt och bankerna, en del på globaliseringen eller andra anonyma krafter.

När det nationella självförtroendet återvänder tystnar konspirationesteorierna.

Kommentar RE: Nu råkar jag ha följt debatten om krisen och dess orsaker förhållandevis noga de senaste tio åren och jag kan faktiskt inte påminna mig att det egentligen är någon som har skyllt bank- och finandskrisen, vårt lands genom tiderna största ekonomisk-politiska misslyckande, på invandrarna.
Däremot är det naturligtvis många som lagt en stor del av skulden för bank- och finanskrisen på bankerna, vilket man väl inte behöver vara särskilt konspiratorisk för att göra.
Ej heller behöver man väl vara direkt paranoid för att landets dåvarande statsminister kan tänkas ha en del av skulden för det inträffade.
Globaliseringen är ett nytt begrepp, om än inte en ny företeelse, som inte var myntat när krisen skulle förklaras och de enda ”anonyma krafter” som har fått skulden för att krisen slutade i och med kronfallet är väl marknadskrafterna, som visserligen sägs vara anonya, men som på intet sätt kan anses okända.
De enda konspirationer som förefaller ha varit aktuella är någon slags tystnadens konspiration. Den som vill veta mer därom kan läsa t ex Konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000: KU20, Regeringens och statsrådens hantering av kronförsvaret.

Jan Herin, SAFs chefekonom och Bo E. Carlsson, SAF-ekonom:
SDS den 12 maj 2000
Lönebildning var bakgrunden till fem devalveringar av den svenska kronan under 1970- och 1980-talet och huvudorsaken till att kronans koppling till ecu:n måste släppas under dramatiska former 1992.

Relativ ULC i gemensam valuta (Index)
Källa: SAF. Grunddata: Arbetskraftskostnad per producerad enhet i Sverige jämfört
med ett genomsnitt för 12 konkurrentlländer i indexform (i gemensam valuta).
http://statistik.nfakta.se/Svensk/efs_fset.asp

Kommentar RE: SAF-ekonomernas tes styrks inte direkt av ovanstående diagram, hämtat från SAF. Kostnadsläget var vare sig särskilt bra eller särskilt dåligt 1992.

Klas Eklund i SvD 2000-09-06, utdrag

Idag har vi en socialdemokratisk regering, som i riksdagen lutar sig på ett vänsterparti och ett grönt parti. Carl Bildt talade om den röd-gröna röra som skulle kunna uppstå ur detta.

Men det har inte blivit någon röra. I stället har det blivit en fortsatt modernisering av Sverige, med en stark ekonomisk politik.

Budgeten går med stora överskott. Dessa har inte - tvärt emot vad man kunde befara - medfört att utgiftstaken rivits upp. Visst har man fuskat en del, men i stort sett har taken hållit. De offentliga utgifterna sjunker som andel av BNP, och de kommer att göra det även efter septemberbudgeten.

Skatterna sänks. Visserligen motvilligt och trevande, men likväl. Skatten på arbete sänks nu i de inkomstskikt där marginaleffekterna är störst. Långsamt - alltför långsamt, men ändå sänks också förmögenhetsskatten.

Statsskulden amorteras snabbt. Redan mot slutet av detta år faller den under 6o procent av BNP, d v s Maastricht-kriteriet.

Arbetsmarknaden förnyas - gradvis, men ändå.

Antalet AMS-platser har skurits ned radikalt, kraven skärps i A-kassan, och ett nytt medlingsinstitut kommer att bidra till mer konstruktiva förhandlingar.

Statliga företag privatiseras, helt eller delvis. Nu Telia, mer kommer så småningom.

Hade någon för fem år sedan trott att en s-v-mp-majoritet skulle driva en dylik politik? Knappast! Men det gör man och resultaten är lysande.

Ur DN-ledare 2000-09-01
Det ekonomiska uppsvinget är inte heller en följd av politiska beslut på nationell nivå. Annat än i den meningen att saneringen av statsfinanserna och omläggningen till en antiinflationspolitik har medverkat till konjunkturuppsvinget i hela Europa. Men varken IT-undret eller den allmänt goda arbetsmarknaden är ett resultat av regeringens beslut.

Näringslivets Fond:
Hur kan det exempelvis komma sig att en av den svenska statens största utgifter är räntebetalningarna på statsskulden?
När vi våren 1994 gav ut broschyren Välstånd eller obestånd blev den en välbehövlig väckarklocka. Den skenande statsskulden blev en huvudfråga i valrörelsen och väljarna blev i vart fall i någon mån medvetna om vad de hade att vänta. När detta skrivs har Sverige just fått en ny regering. Regeringsdeklarationen lovar sänkt arbetslöshet genom företagsstöd och kompetensutveckling. Det låter bra men blir inte bra så länge politiken styrs av föreställningen att framåtskridandet kan åstadkommas genom att staten med ena handen tar från dem som lyckas tjäna pengar och med den andra ger till dem som inte lyckas.

Bo Lundgren i Torsdagsbrev nr 16/2000, 31 augusti 2000
Efter det glada åttiotalet, då de offentliga utgifterna expanderade vilt, kom nittiotalet med den djupaste krisen under efterkrigstiden.

LO:s avgående avtalssekreterare Hans Karlsson på DN Debatt 2000-08-20:

Socialdemokratin har tidigare alltid kunnat lita på att resultaten talar för sig själva, att människor ser att arbetslösheten minskar, att generell välfärd utjämnar skillnader och att fördelningspolitiska insatser går till dem som bäst behöver. Men det funkar uppenbarligen inte längre och jag tror att det finns två viktiga förklaringar.

Den första är att partiets politiska kompass snurrade åt alla håll under krisbekämpningen i mitten av 90-talet. Det som måste göras blev överordnat det partiet vill göra. Jag tror att det var ett ödestiget misstag. Utan att ta upp diskussionen om vad som var rätt eller fel åtgärder under den perioden hade en stadig politisk kompass gjort det möjligt för socialdemokratiska anhängare att stödja krisbekämpningen. Ingen ville naturligtvis att landet skulle befinna sig i ekonomiskt moras med massarbetslöshet. Men det räckte inte att enbart försöka komma från detta. För partiets väljare var det lika viktigt att veta vad vi skulle till. Men för regeringen stod alldeles för många dörrar öppna, till och med nyliberala gläntor. Den trovärdighet som gick förlorad där går inte att återvinna enbart genom den resultatpolitik som regeringen nu bedriver. Partiet måste också brinna lika starkt för alla människors välbefinnande och ökad jämlikhet som man brinner för Telias välbefinnande.

Den andra förklaringen är att vänsterpartiet utnyttjat denna trovärdighetskris genom att försöka vara ett bättre socialdemokratiskt parti än socialdemokraterna själva. Populism i lånade fjädrar således. Det märks också på långt håll att detta är ett stort dilemma för regeringen. Den socialdemokratiska partiledningens försök att tvåla till vänsterpartiet genom kampanjen mot deras kommunistiska förflutna blev ingen succé. Skälet var att kampanjen innehöll dubbla budskap. Dels att vänsterpartiet inte är historiskt rumsrent, dels att det likväl går bra för en socialdemokratisk regering att samarbeta med dem. Det budskapet klarar ingen facklig företrädare på arbetsplatserna att vidarebefordra. Socialdemokratin måste nu i högre grad vinna tillbaka väljarna på egen politik och mindre på andra partiers brister.

Hela artikeln

Mats Johansson: "Aldrig bättre att ha haft fel"
Det är aldrig bättre att ha haft fel än att ha haft rätt. (SvD 2000-08-17)

En modern svensk ekonomisk historia - Tillväxt och omvandling under två sekel
av Lennart Schön (SNS)

Kommentar RE:Observera att krisen runt 1992 inte finns med i diagrammet. Skälet är väl att Lennart Schön inte anser att det var någon strukturkris.

Lars Hjalmarson, partifunktionär och numer bokförläggare, och på sin tid nära medarbetare till Olof Palme på DN Debatt 2000-08-04:

Öppen kritik av socialdemokratiska statsministrars fruar och deras klädstil har varit legio. Någon motsvarande kritik vad gäller fruarna Fälldin, Ullsten eller Bildt fanns inte. I Olof Palmes fall gick det längre. Där spreds rykten om knarkmissbruk och sinnessjukdom. Jag arbetade åren 1975-83 på den socialdemokratiska partistyrelsen. Vi försökte genomskåda vilka som spred ryktena kring Olof Palme och lyckades avslöja några av dem. En av de huvudmisstänkta avled och det gick inte att komma vidare.

RE: För Kjell-Olof Feldts bidrag till "ryktesspridningen" - klicka här

Dagens organiserade kampanjer är farligare och får större genomslag än för 25 år sedan. Det finns tre förklaringar. 1) Journalisterna är mer stressade än tidigare och hinner inte analysera och värdera allt som sägs. 2) Det finns färre kunniga fritidspolitiker och förtroendevalda som på arbetsplatser och i kamratkretsen kan nyansera och förklara det väldiga nyhetsflödet. 3) Våra förtroendevalda har inte lyckats förklara bakgrunden till de stora budgetbesparingarna i mitten av 1990-talet.

Krister Andersson om rörlig växelkurs på DN Debatt 2000-07-31:
Sverige har i särklass högst skattetryck av alla OECD-länder... Finansministerns oro för överhettning /om skatterna sänks/ är överdriven eftersom Sverige sedan i november 1992 har en rörlig växelkurs. IMF konstaterar att "penningpolitiken /räntan/ utan svårigheter kan anpassas för den eventuellt lilla expansiva effekt på ekonomin som kan uppstå till följd av skattesänkningen".

Kommentar RE: Krister Andersson, nu vid Industriförbundet, tidigare på SEB, var 1992 och åren dessförinnan chefsekonom på Riksbanken och ledande talesman för Riksbankens försvar av den fasta växelkursen. Numera är han på Industriförbundet som förespråkar en EMU-anslutning, som skulle betyda ett övergivande av den rörliga växelkursen och en förlust, för evigt, av möjligheten att bedriva en egen penningpolitik. Räntan skulle sättas i Frankfurt av ECB med hela Euroland som referensområde.

Mer om EMU

Sverige går som tåget Johan Schück i DN 2000-08-09

Strålande tider i regnet, Sydsvenskan, den 9 augusti 2000

Magnus Henrekson, docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och forskare i ekonomisk tillväxt, på DN Debatt 8/8 2000.
Är det så att det nuvarande uppsvinget visar att vi ekonomer varit fel ute när vi förespråkat strukturella reformer på en rad områden för att få arbets-, produkt- och kapitalmarknaderna att fungera effektivare?

Ulf Jakobsson i hörnartikel i DN 2000-07-18:
Många ledande ekonomer sade för några år sedan att det behövs 7 till 8 procents arbetslöshet för att hålla inflationen i schack. Detta hävdade Björn Rosengren i en artikel i SvD häromdagen.
Såvitt jag kan erinra mig är de enda ekonomer som drivit denna linje LO-ekonomerna, i en rapport vintern 1999.

"Arbetslöshetsproblemet är inte löst!" Lars Calmfors, SvD Brännpunkt 2000-07-14

Gå vidare på liberaliseringsvägen! Göran Thunhammar, SvD Brännpunkt 2000-07-12

Hur hamnade vi i krisen? Utdrag ur Göran Persson, Den som är satt i skuld är inte fri

Utdrag ur Peeter-Jan Kask, Vägen in i och ut ur krisen - ekonomisk politik från Feldt till Persson

Hur mycket kostade kronförsvaret 1992 ?
i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150
av Torsten Svereniussid 275 ff.

Bland finansvalpar och finansministrar Utdrag ur Göran Persson: Den som är satt i skuld…….

Torsten Sverenius i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150
om saneringen av statsfinansernas och bakgrunden till
Göran Perssons möte med "de flinande finansvalparna i New York".

Låg ränta trots högkonjunktur - Klas Eklund på SvD:s ledarsida 2000-06-06
Hyllningsartikel till Den Nya Ekonomin

Högtryck i ekonomin
Ledare i Dagens Industri 2000-05-20

Det ekonomiska högtrycket bara förstärks! Det var länge sedan prognosmakarna tävlade så om att bräcka varandra med rekordjämförelser. Sveriges BNP växer nu i en takt som liknar 1960-talets rekordår och sysselsättningen ökar snabbare än någonsin sedan 1950-talet. Kronan är starkare än euron och räntemarginalen till tyska långräntor har sjunkit på ett sätt som man tidigare bara kunde drömma om.

Men långsiktstabellen över BNP-tillväxt och sysselsättningsutveckling illustrerar vad det handlar om. Det är ju först nästa år som vi kommer tillbaka till den sysselsättning som gällde för 20 år sedan ens i absoluta tal. Det tar ytterligare en tid att komma upp i den sysselsättningsandel som rådde då. Och för att matcha den ”fulla sysselsättning” som svenska politiker skröt om 1988 skulle vi behöva skapa ungefär en halv miljon nya jobb.

Men det sista är knappast ens önskvärt. Den svenska fulla sysselsättningen byggde på en ofantlig offentlig sektor och ett generöst sjukförsäkringssystem som tvingade företagen att hålla extrapersonal.

Om den långsiktiga BNP-utvecklingen kan påminnas att vi haft fem katastrofala och fem usla år under den senaste 30-årsperioden.

Det är bara under några få år som tillväxten varit bättre än genomsnittet i OECD.

Vad är det som gör att allt ser så annorlunda ut i dag?

Den första förklaringen är den makroekonomiska stabilitet som Göran Persson medverkade till under sin tid som finansminister.

Det andra är de avregleringar som först regeringen Ingvar Carlsson och sedan regeringen Carl Bildt genomförde.

Sverige är fortfarande ett land som kännetecknas av regleringar, karteller och höga skatter. Men det har varit betydligt värre med den saken tidigare.

Det är ingen tvekan om att sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringssystemen har hejdat den grasserande ”måndagssjukan”.

Det är ingen tvekan om att ett nytt skattesystem i kombination med en självständigare riksbank och fri kapitalmarknad har knäckt inflationen.

Och den uppstramade budgetprocessen med utgiftstak skapar lugn på finansmarknaderna.

Medlemsskapet i EU har satt gränser för vad gammaldags överbudspolitiker kan ställa till med.

Den nya ekonomin (läs Ericsson och Telia) är förstås bidragande även om många tenderar att läsa in för mycket för tidigt. Den effekten slår igenom med kraft de närmaste åren.

Till sist är det ändå den internationella högkonjunkturen som främst förklarar de goda tiderna. Svensk exportindustri har alltsedan kronfallet 1992 haft en behaglig resa vilket fått i gång hjulen.

Det märkliga är att den amerikanska ekonomin fortsätter på högvarv, på tionde året. Vid en jämförelse förbleknar den svenska sommarhimlen.

Kommentar RE: Det är väl inte så märkligt när efterfrågan i USA är så uppblåst att USA:s handelsunderskott är en fara för hela världsekonomin. USA-ekonomin är mer ett exempel
på bubblande eftefrågan än struktur- och Supply-Side. Det är fånigt att påstå någon annat, tycker jag. Slut kommentar.

I Sverige ser vi nu är en breddning när konsumenterna börjat konsumera och rikta sin efterfrågan även mot tjänster och hemmamarknadsföretag. Det är då sysselsättningseffekten kommer.

I år skapas mellan 70 och 100 000 nya jobb. Nästa år fortsätter den goda spiralen uppåt.

Regeringen har genom dessa samverkande faktorer fått en historisk chans att sätta den svenska ekonomiska strukturen i skick. Det behövs något som pallar bättre för hårdare dagar, en ekonomi med lagom högt skattetryck och lagom politikerinblandning.

Ur DN-ledare 2000-06-16
- Vi minns krisåren när Bo Lundgren och Göran Persson vände och vred på arbetslöshetens orsak och verkan. Ingen önskar väl den diskussionen tillbaka.
- Men monotonin i det meningsutbytet har också medfört en politisk historielöshet som löper som en röd tråd genom riksdagens arbete.
- Dessvärre medför detta att dagens politiska debatt förs med vilseledande ingångsvärden, och att skuld respektive ära fördelas orättvist.
- Det förvrider också framtidsperspektivet och minskar medborgarnas intresse för partipolitiken över huvud taget.

Mer ur DN:s ledare

Masochisternas dag
Ur DN-ledare 2000-06-15

Riksdagens budgetdebatt på onsdagen var ett viktigt tillfälle för diskussion om strukturella problem i svensk ekonomi.

Den blev en stund av njutning för intellektuella masochister.

Svensk ekonomi tycks ha genomgått en märklig metamorfos. Efter två goda decennier, femtiotalet och sextiotalet, sjönk tillväxten till cirka 1,5 procent för en period på drygt 25 år. Massiva injektioner av keynesianskt stöd hade ingen nämnvärd effekt.

Så kom realräntechocken i början av nittiotalet, och sedan en budgetsanering som ytterligare skärpte skattetrycket. Så, plötsligt, faller räntorna och inflationen försvinner. Och tillväxten går upp till 4-procentsnivån.

Den intressanta frågan är givetvis: Varför? Vad har hänt i ekonomin? En titt i omvärlden kan tyda på att vi bara följer ett internationellt mönster.

Hela EU och USA har samma fall i räntor och inflationstakt (det framgår av bland annat senaste konvergensrapporten från Europeiska centralbanken, ECB). Helt eller delvis kan det svenska tillfrisknandet vara en följd av att datoriseringen av nästan allt nu slår helt igenom; vi får, i Sverige liksom i omvärlden, en kraftig produktivitetsökning som statistiskt kan avläsas som en kombination av stark efterfrågan, hög tillväxt och extremt låg inflation.

Men den svenska debatten borde ha mer av självrannsakan. Vi har fortfarande ett extremt skattetryck som skadar incitament på alla nivåer, särskilt i förening med generösa bidragssystem. Kombinationen av höga löneskatter, höga inkomstskatter och fackliga lönekarteller skapar låsningar på arbetsmarknaden och driver upp lönekostnaderna till höga hinder för lågkvalificerade.

Det är problemen med strukturerna, och strategierna för att avveckla dem, som nu borde stå i centrum för debatten.

I regeringens vårbudget finns inget försök till en sådan analys. Inte ens problemställningen presenteras. Perspektivet är det mest kortsiktiga: förnöjsamhet med dagens tillväxtsiffror, förhoppningar om att den statistiska arbetslösheten (inte den faktiska) ska sänkas. Trots att allt ser mycket bra ut för tillfället hade alltså oppositionen en tacksam och viktig angreppspunkt. Den utnyttjades inte mycket.

Visserligen har de fyra borgerliga partierna lyckats skriva ihop sig om en gemensam reservation, som åtminstone antyder några väsentliga resonemang. Men i debatten försummade partiernas representanter i huvudsak att ta upp en principiell diskussion om ekonomins funktioner.

De kom i stället med katalogarior över allt som är fel och alla som det är synd om i samhället.

Fler som anser det vara strukturellt

Ur DN-ledare 2000-05-20

Problemet blir naturligtvis att opponera mot en regering som haft turen att förvalta en så lysande högkonjunktur.

Sysselsättningen ökar, IT-branschen slår världen med häpnad, den långa svenska räntan har krupit under den tyska, exporten visar ett uppsving utan motstycke sedan 1950-talet, den offentliga andelen av BNP har minskat från 70 till 55 procent. Grunden har lagts för en långsiktigt hållbar tillväxt.

Med lite perspektiv på 1990-talet kan man konstatera att de svåra åren ledde till en politisk uppryckning. Globaliseringen och EU-medlemskapet fick många positiva bieffekter. Växelverkan mellan borgerlig och socialdemokratisk majoritet skapade en dynamik, ett reformklimat som i jämförelse med 1980-talets visade sig konstruktivt.

Här finns ett av de starkaste argumenten för ett regeringsskifte år 2002. Socialdemokraterna har gjort vad partiet förmår för den här gången. Genom sin inre splittring och sitt beroende av LO och de rödgröna stöttepelarna är partiet illa rustat att fortsätta moderniseringen av Sverige.

Den borgerliga fyrklövern har enigheten och idéerna att åstadkomma betydligt mer. Resten är en fråga om politisk strategi och om kommunikation.

Jfr Humlan

Ulf Jakobsson skriver i en hörnartikel i DN 2000-05-08 att
"Om man lyckas undvika diket på vägens ena sida, så kan man hamna i diket på den andra sidan. Det troligaste scenariot för kronan förefaller nu vara att förstärkningen gentemot euron går vidare".

- För detta talar det svenska bytesbalansunderskottet, kapitalinflödet till följd av utländska köp av svenska företag och till sist en starkare konjunkturuppgång än i huvuddelen av euroländerna.

Kommentar RE: Nu är det ju så att Sverige inte har ett bytesbalansunderskottet, utan ett bytesbalansöverskott, vilket Ulf Jakobsson sannolikt är väl medveten om.

Att det blev fel i hans DN-artikel beror väl på att decennier av tjat om hur eländigt det är i Sverige har gjort att de automatiska rättstavningsprogrammen i folks hjärnor och datorer automatiskt rättar överskott till underskott.

En väl synlig rättelse i DN borde vara en sjävklarhet.

Enligt Riksbanken var Bytesbalansöverskottet 5,5 miljarder kronor i februari:

Bytesbalansen visade ett överskott på 5,5 miljarder kronor under februari, vilket är 0,6 miljarder kronor högre än utfallet för februari 1999. Överskottet i handelsbalansen uppgick under månaden till 11,5 miljarder kronor samtidigt som både tjänstebalansen och kapitalavkastningsnettot gav underskott på 2,0 miljarder kronor.

De löpande transfereringarna gav ett underskott på 2,0 miljarder kronor i februari varav cirka hälften härrörde från EU-avgifter.

Bytesbalansen 1975-1999

Stabil valuta är bäst för produktiviteten
Ledare i Dagens Industri 2000-05-08

Lagom är bäst på valutaområdet. Storbritannien har legat före övriga Europa och belönats med en urstark valuta, som obarmhärtigt driver på utrensningen av de gamla företagen. Strukturomvandlingen går för fort.

Sverige riskerar att hamna i det brittiska problemet. Tidigare har vi själva med klumpig ekonomisk politik ömsom devalverat och ömsom låtit kostnader skena i väg. Nu har nationen oförskyllt råkat ut för samma jojo-fenomen under 1990-talet.

I slutet av 1992 släpptes den svenska kronan under spekulationstryck fri och föll som en sten, cirka 20 procent.

Företag med utlandsskulder förlorade miljardbelopp medan en rad svenska exportföretag frisknade till på ett högst dramatiskt sätt.

Stockholmsbörsen blev återigen världens mest expansiva.

Det som händer nu är delvis spegelbilden av detta förlopp.

Kronan har uppvärderats lite drygt 10 procent på ett år i förhållande till euron.

Mot dollarn, yenen och pundet har det gått åt andra hållet.

Man kan diskutera länge om fördelarna och nackdelarna med sjunkande respektive stigande valutor.

Men en sak är säker: valutastabilitet gentemot de största import- och exportmarknaderna är bäst. Då kan företagen under trycket av en hård och jämn konkurrens lyfta sin produktivitet i en takt som de klarar. Panikbromsningar och rivstarter kostar mer än de smakar.

Att leva med en skvalpvaluta utanför euroblocket kan bli dyrt både för Storbritannien och Sverige.

Pehr Gyllenhammar hade rätt om Renault
Svante Nycander i DN 2000-05-02
Ekonomijournalister nådde stjärnstatus på att angripa Gyllenhammar. Veckans Affärer, Dagens Industri och Affärsvärlden förkastade uppgörelsen, liksom elva professorer och docenter i nationalekonomi i en gemensam artikel Finanstidningen.
Svenska Dagbladet skrev att affären borde stoppas och uppmanade regeringen att ingripa.

Nils-Eric Sandberg i DN 2000-05-02 Riksbanken och börsrallyt
Men Bergström missar en viktig skillnad. Den amerikanska importen utgör cirka 10 procent av BNP. Den svenska ligger på drygt 35. När konsumtionen av varor ökar är alltså importinnehållet mycket högt.
1921 genomgick Sverige seklets värsta kris, med produktionsfall och arbetslöshet på 20-procentsnivån. Aktiemarknaden kraschade. Till förhistorien hör att emissionsbolag - den tidens finansbolag - generöst belånade aktier, som steg i kurs. Precis som åttiotalets finansbolag refinansierade sig emissionsbolagen i bankerna. Och när krisen kom, och aktiekurserna sjönk brant under belåningsvärdena, kom smällen. Bankerna var som vanligt sista länken i kedjan.
En gedigen brist på insikt i ekonomisk historia ledde till att samma scenario gick i repris på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Helt i onödan.

Allt svagare euro på väg utvecklas till valutakris
Mats Hedberg i DI, 2000-05-02
Eurons försvagning håller på att utvecklas till en regelrätt valutakris. Och ECBs försök att stärka valutan genom att höja räntan leder sannolikt till att valutakrisen tilltar. Det visar erfarenheterna från Sverige.

Assar Lindbeck på DN Debatt 2000-04-26:
Antag att de ekonomer har rätt som identifierat den svaga ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1970 till mitten av 90-talet med det centraliserade och starkt reglerade ekonomiska systemet som då rådde!
I så fall bör vi kunna räkna med att utsikterna för svensk ekonomi har förbättrats också i ett mera långsiktigt perspektiv.

Varför bry sig om utgiftstaket? Kjell-Olof Fellt i hörna i DN 2000-04-22:

Hur obefintliga detta utrymme var i Sveriges fall, med en utgiftskvot över 60 procent och en skattekvot på 55 procent, fick vi lära oss under 90-talskrisen då staten i en depression måste dra in köpkraft därför att budgetunderskottet löpte amok.

Kommentar RE: Feldt säger här 1) ATT staten drog in köpkraft i en depression, 2) att detta var riktigt och/eller nödvändigt, samt 3) att motivet härför var att "budgetunderskottet löpte amok".
Av hans artikel framgår också att "med offentliga utgifter som utgör en stor del av hela ekonomin och ett därav följande högt skatteuttag uppstår en mäktig hävstångseffekt när den ekonomiska tillväxten svänger. I uppgångstider rusar skatteintäkterna snabbt i höjden medan vissa utgifter, till exempel för arbetslösheten, minskar - det är en väsentlig förklaring till miraklet med de offentliga flnansernas förbättring under andra hälften av 90-talet. Men när det går neråt försvinner skatteintäkterna lika raskt samtidigt som utgifterna går upp så som skedde när den statsfinansiella krisen bröt ut i början av 90-talet".
Men, men, men om man vet att det är så borde man väl inte behöva vara så rädd för att underskottet stiger i dåliga tider. Man vet ju att det är konjunkturellt - och således inte "strukturellt".

Mats Svegfors (1994) om att "det är strukturellt"

Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen 97-10-02

Kjell-Olof Feldts andra stora felbedömning:
Föga anade jag då, hösten 1985, att vi samtidigt var i färd med att via kreditmarknadens slutliga frigörelse släppa loss Den Stora Konsumtionsfesten i Sverige, som skulle pågå nästan hela 80-talet ut.

Göran Greider i Dala-Demokraten 2000-04-17

Johan Schück i DN 2000-04-15: Det betyder att hela 59 miljarder kronor, det vill sägs 2,5 procent av BNP, finns tillgängliga under 2003. Siffrorna ska förstås inte uppfattas som exakta, lika litet som andra prognoser. Men de visar att mycket stora offentliga överskott väntas uppstå under de närmaste åren.

Kontracyklisk eller procyklisk?
Johan Schück i DN 2000-04-14, utdrag
Det framstår som märkligt att regeringens prognoser bygger på ett beräkningsantagande om stora överföringar av pengar från de offentliga sektorn till hushållen. I högkonjunktur, med snabbt ökande skatteinkomster, betyder det att staten skulle se till att stärka hushållens köpkraft. Detta är vad ekonomer kallar en kontracyklisk politik, som bidrar till att öka (kurs här) konjunktursvängningarna.

Hans Bergström i Dagens Nyheter 2000-03-16
Visar den nuvarande goda tillväxten i svensk ekonomi att DN och andra kritiker av regeringen har haft fel? Statsminister Göran Persson menade det i sitt kongresstal, där han jämförde svensk ekonomi under s-regeringen med humlan: den flyger fast den enligt betraktare inte borde kunna det.

Mycket att lära av gamla misstag
DN-ledare 2000-03-06

Det misslyckade kronförsvaret hösten 1992
Ur SOU 1999:150 Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?
sid 263-274.

Jfr Lindbeck-kommissionen II, år 2000

SCB: Sveriges varuexport under januari till november 1999 uppgick till 638,2 miljarder kronor.
Under samma period uppgick varuimporten till 513,3 miljarder kronor.
Det ger ett överskott i handelsnettot på 124,9 miljarder kronor.
Jämfört med samma period 1998 ökade både den totala exporten och importen med 3%.

Om USA:s handelsunderskott

Riksbanken medger fel i statistiken
Den ekonomiska statistik som utgör grunden för Riksbankens penningpolitik lider av allvarliga brister. Tillsammans med SCB skall banken nu hårdgranska den offentliga statistiken. "Vi är offer för statistiska villor", medgav vice riksbankschefen Lars Heikensten i finansutskottet på torsdagen.

Tillbaka